Jag har en särbo sedan 10 år tillbaka. Vi har haft en svajig relation där hon ofta tvivlat på min kärlek till henne. När hon tvivlar går hon in i sig själv och kan göra sig själv illa genom t ex matmissbruk. Hon säger sedan att det beror på mig.
Jag har kämpat på under många år, men de senaste åren har jag bytt "taktik" och låtit henne stänga mig ute och istället för att ta på mig skulden så har jag avvaktat. Tyvärr har det inte gjort saken bättre.
Hon har vid ett flertal tillfällen gjort slut, men jag har varit lugn även då och kommit tillbaka till henne när saker och ting lugnat ner sig.
Tyvärr påverkar det ju givetvis vår relation negativt, en relation som är allt annan än jämlik.
Hon är fullt medveten om hur hon agerar, men när jag bett henne att söka hjälp i form av egenterapi så har hon sagt att det kommer hon aldrig göra. Samtidigt som hon säger att jag måste skärpa mig och istället ge henne den uppmärksamhet hon förtjänar.
Idag känner jag mig mer vilsen än jag någonsin gjort i förhållandet. Vet varken om jag ska stanna eller gå. Eller vem som egentligen behöver förändra sig. Den senaste tiden har jag börjat känna att jag kanske borde göra som hon säger, men jag är samtidigt rädd att hamna i samma loop som vi befunnit oss i, i så många år.
Att bara gå, låter ju väldigt enkelt, men det är lika lätt som att kliva ut ur en tvättmaskin under gång.
Någon som kan ge en synpunkt eller ett gott råd?
Jag har kämpat på under många år, men de senaste åren har jag bytt "taktik" och låtit henne stänga mig ute och istället för att ta på mig skulden så har jag avvaktat. Tyvärr har det inte gjort saken bättre.
Hon har vid ett flertal tillfällen gjort slut, men jag har varit lugn även då och kommit tillbaka till henne när saker och ting lugnat ner sig.
Tyvärr påverkar det ju givetvis vår relation negativt, en relation som är allt annan än jämlik.
Hon är fullt medveten om hur hon agerar, men när jag bett henne att söka hjälp i form av egenterapi så har hon sagt att det kommer hon aldrig göra. Samtidigt som hon säger att jag måste skärpa mig och istället ge henne den uppmärksamhet hon förtjänar.
Idag känner jag mig mer vilsen än jag någonsin gjort i förhållandet. Vet varken om jag ska stanna eller gå. Eller vem som egentligen behöver förändra sig. Den senaste tiden har jag börjat känna att jag kanske borde göra som hon säger, men jag är samtidigt rädd att hamna i samma loop som vi befunnit oss i, i så många år.
Att bara gå, låter ju väldigt enkelt, men det är lika lätt som att kliva ut ur en tvättmaskin under gång.
Någon som kan ge en synpunkt eller ett gott råd?