För sent för parterapi?

Hej!

Jag och min sambo har varit tillsammans i ca 5 år. Vi är båda runt 27-28 år, inga barn men hund och katt. Vi har ca 2,3 ggr under vårat förhållande tagit en kortare paus. Alltså att någon har flyttat ifrån boendet ca ngn vecka (ena gången var det en månad) för att få lite distans till det hela. Det har alltid varit på min flickväns initiativ.

Häromdagen så kom beskedet igen fast vad jag befarar är värre än vanligt. Hon tycker inte allt känns bra osv. Vi bor på olika boendet ett tag.Hon har sagt att hon vill avsluta vårat förhållande då vi alltid kommer tillbaka till samma punkt efter ett tag.

Jag förstår henne och varför hon känner som hon gör. Jag hatar mig själv för att jag inte "lägger manken till" även efter några månader när det varit så här. Vi hamnar i gamla vanor osv. Jag älskar henne mer än allt annat i hela världen och jag ser absolut ingen framtid utan henne och jag vill verkligen få hjälp för att inte hamna tillbaka i gamla mönster.

Jag har givit förslaget att gå på parterapi men jag är rädd att det är för sent. Hon vill göra slut säger hon men jag tror att hon funderar på att hänga med på tiden på parterapin som jag har bokat nästa vecka.

Jag ser på henne att hon har känslor kvar ibland även om hon inte säger det. Hon skrev t.ex "Jag är så glad för dig och vår familj" för bara någon vecka sedan. Hon har sagt så här ngn gång tidigare men då har vi kunnat må bra efter. Dock tror jag hon tvekar mkt mer denna gången då vi hamnat "här" igen.

---------------------------------------
Så mina frågor är:

Tror ni att det är för sent för parterapi?

Har någon annan gått parterapi här vid ungefär samma sits som vi sitter i, vad tyckte ni?

Viljan att göra något av en relation måste komma från båda håll. Spar din energi, gör ett värdigt avslut och runda av nu när ni inte hatar varandra, så att det inte blir vidrigt att se varandra av misstag i framtiden.

Jag tror absolut att parterapi kan göra en stor positiv skillnad. Terapeften kan hjälpa bägge parter att se saker om sig själv och partnern som man annars inte skulle gjort. Att hon sa att hon va glad för dig visar absolut på att hon har starka känslor kvar.

Parterapi kan funka om båda verkligen vill.
Mitt ex drog med mig på den efter att jag flyttat ut. Det roliga var att det var jag som iscensatte separationen o gjorde det för att i första hand få till en förändring i ett destruktivt förhållande.
Väl hos terapeuten så tog den mitt parti även om de ska vara partiska.
Anledningen till det var just att det var jag som ville förändra medan exxet tydligen skulle släpa dit mig för att jag skulle övertalas att gå tillbaka till det vi redan hade.
Jag behövde bara gå en gång då exxet kom på att terapeuten inte gav oss något😄

Så, om inte ni båda verkligen vill ha en förändring är det bättre att du själv går till en egen terapeut för att behandla din separationsångest.

Min erfarenhet är att när tjejen (eller jag själv) har gått så långt i fråga om att tappa känslor och/eller vilja avsluta relationen, så är det i praktiken redan kört för länge sedan.

Jag hade själv en relation där jag klamrade mig fast i det längsta, och nästan blev desperat i att försöka rädda den. Fastän jag sedan länge hade insett logiskt, att tjejen inte hade rätt känslor eller inställning. Hon gjorde slut flera gånger, men jag tog alltid tillbaka henne, eftersom jag trodde (ville tro) att hon älskade mig och att vi med relativt enkla åtgärder kunde få en jättebra relation och ett liv tillsammans. I efterhand så tror jag att jag höll på med önsketänkande och att jag hade svårt att acceptera att någon inte uppskattade mig så som jag ansåg att jag var ”värd”. Jag tror att jag var ovan vid att någon kunde komma mig nära, och ändå inte älska och respektera mig. Kanske handlade det till sist om att jag såg det som någon slags förlust, att ”misslyckas” med en relation, och att min instinkt drev mig till att vilja ”vinna”. Hon tog upp parterapi gång på gång, men när jag till sist gick med på det, så gjorde hon slut efter första besöket. Givetvis så var det då för sent att rädda relationen. Hon hade givit upp långt tidigare.

Det är klart att det är svårt att skiljas från någon som man älskar, och att ge upp en relation som man har haft stora förhoppningar på. Men ju snabbare man vågar vakna och lukta på kaffet, desto mindre skadar man sig själv, och desto snabbare kan man gå igenom sorgeprocessen och gå vidare i sitt liv.

Jag tror att du mår bäst själv i längden, om du ”tar smällen” och ger upp denna kvinna definitivt. Inget urholkar självförtroendet så mycket som att jaga efter någon som inte vill ha en. När man inser att det inte beror på att det är något fel på en själv, utan att man bara inte passar med vissa, så hittar man tillbaka till självförtroende och balans i tankar och känslor.

Skit i parterapi, tankar och grubblerier. Hitta tillbaka till dig själv och gå vidare i livet. Världen är full av kvinnor som vill ha dig. Tids nog så kommer du kanske att känna lika starkt för någon annan.

Frågan är ju vad ni har för förhållande i grunden. Egentligen är det ju enkelt - bara att göra det bästa av situationen.

Men

Vissa tror ju att man ska gå omkring på rosa moln hela tiden.

Andra tror att det är fel på den andre och att denne måste ändra sig.

Med sådan inställning är det i det närmaste omöjligt att bli nöjd.

Det är ju ett givande och tagande hela tiden.

Se bara till att inte skaffa barn nu, det sätter ännu mer tryck på er relation. Att dra upp dessa frågor hela tiden är destruktivt och i praktiken psykisk misshandel.

Det är omöjligt att planera långsiktigt, det går åt en massa energi och man får gå omkring med obehagskänslor hela tiden.

Se om ditt eget hus och se till att du klarar dig vid en ev separation.Du kan bli rejält blåst annars.

Du älskar henne fortfarande och ser ert förhållande som värt att kämpa för? Gör det! Kanske är det inte för sent. Vill du rädda det ni har så försök, gör allt du kan, ge det ett ärligt försök. Inte för många, märk väl, men gör det du måste för att du ska känna att du gjort det du kan.
Om det sen ändå inte går bra så behöver du då inte plåga dig med tankar om att du kanske kunnat gjort mer, gjort annorlunda, "om bara"... Då kan du känna att du gjort det du kunnat, och vill hon inte ta emot det så ligger problemet hos henne. Då är det ändå inget att bygga på. Men det är gräsligt att känna att man kanske kunnat rädda något om man bara gjort det man tänkt men inte kommit sta och gjort.

Det är aldrig för sent för par terapi

Det är aldrig för sent att rädda ett förhållande, om båda vill eller det finns lite kärlek och känslor kvar.

Passion och kärlek är en eld som hela tiden måste matas för att flama upp och brinna starkt. Känslor som är svaga kan stärkas och blir starka igen.

Det görs genom att ge varandra ömhetsbetygelser i vardagen, varje dag. Det kan vara att man kramar och kysser varandra när man går och kommer från hemmet. Ligga och mysa under täcket och krama om varandra, sova tillsammans under samma täcke, sitta i soffan och hålla om och pussa varandra, hålla varandra handen när man är ute och går, etc. Det är små saker, men det är viktig för ger bränsle till passionen och ger starkare känslor.

Även slentrian och vardagslunken, måste hållas i schack. Det gör man genom att hitta på saker att göra med varandra i veckorna, det kan vara att man äter en lunch tillsammans ute om båda jobbar i stan, gå ut på resturang på helgen och äta middag tillsammans, resor utomlands ofta, etc.

Om ni har problem och bråkar om saker så får man försöka rationellt analysera vad det är man bråkar om och sen försöka göra annorlunda.

Gör inte samma misstag som jag gjorde som kraschade mitt 11 år långa förhållande till mitt livs kärlek och mamma till mina barn pga mitt idiotiska beteende. Gå inte omkring och var blind som jag var, när jag vaknade upp var det försent, försent att göra rätt och hela förhållandet då hon redan tröttnat rejält och blivit förälskad i en annan man. Kanske kan det bli vi i framtiden igen, om hon vill. Jag vill, för våra underbara barns skull och för att hela vår kärnfamilj.