Panflöjtsindianerna, var tog de vägen?

Vad hände med panflöjtsindianerna som stod här och var och spelade sin gräsliga musik?
När försvann de ut stadsmiljön? Känns som det var någon gång runt för ca ett deccenium sen. Blev de utkonkurrerade av zigenare från Bulgarien och Rumänien ioch med deras inträde i den Europeiska gemenskapen?
Eller var de med Sverigedemokraternas inträde i Riksdagen som de blev utrotade i hemliga gaskamrar som socialisterna varnat oss för att de skulle göra?

Eller var de bara så att ingen ville köpa deras gräsliga musik?
Det var ju ändå ett fenomen som försvann ut gatubilden.

Nu när du säger det så försvann de från Spanien för c:a 10 år sedan också

De är ett minne blott. Antagligen bortfösta av tuggade rom-klaner som etablerat sina områden. Jag föredrar en panflöjts-indian vilken dag som helst framför gormande halvfulla romer-pack med dragspel som ropar "hej hej".

Amerikanälskande Svenskar gjorde som storebror och utförde ett mindre folkmord fast inhemskt och mer diskret, så nu kan vi känna oss tryggare på gatorna hahah, det sista om trygghet var ett skämt

Nu när du säger det, så... Det vette fasen var dom tog vägen. Känns som att de försvann långt innan den organiserade zigenarinvasionen drog som en gräshoppesvärm över Europa. Jag får även för mig att panflöjtsindianerna var ganska få men mycket rörliga då jag själv sett dem i både Stockholm, Göteborg, Malmö och Köpenhamn under en och samma sommar för tio-tolv år sedan. Det verkade vara i stort sett samma killar med samma indianfjädrar och samlings-CD som var till salu för typ en femtiolapp eller så. De verkar ha varit väldigt ambulerande.

Kanske drog de vidare och bytte kontinent? Kanske åker de rundor utefter den australiensiska östkusten numera? Lite synd, de var inte tiggare på så sätt och utgjorde ofta ett lustigt inslag i stadsbilden med sin musik och märkliga korsning mellan Nord- och Sydamerikansk indiankultur.

Jag tar hellre tio panflöjtsindianer än en "hejhej krååååna?"-tattare.

I min stad bor det en som gifte sig med en lokal tjej för länge sedan, nu driver han Sydamerika-butik, men han kom hit för att flöjta. Han brukade köpa gräs av mig på den tiden jag sålde. Trevlig snubbe.

Bortskuffade av zigenare med trasiga dragspel och ostämda gitarrer som tigger coronas.

Synd för jag gillade verkligen de visslande indianerna, inget fel på musiken de spelade i min mening, det var en trevlig kontrast att höra piporna längs gatorna och de tiggde ju inte direkt utan gav mer av en "demo" på sina låtar samtidigt som de sålde cd-skivor.

Trevligare, mer socialt acceptabelt än att stå och föra oväsen samtidigt som man skramlar runt med en stulen pappmugg.

Jag tror många helt enkelt knegade upp sig i hierarkin mha jobb inom industri, resutrang, städ, etc.

Inget felaktigt antagande, Syd-Amerikaner som kommer till Sverige är ett udda släkte, antingen så återvänder till sina faderländer eftersom tokiga juntor är ett minne blott eller så uppammar de allt som är svenskt och lämnar knappt några spår alls.

De är som ninjor.

Gräslig musik? Kanske vissa spelade dåligt, men de gatuflöjtsindianer som finns på tuben både spelar och sjunger rätt bra..

https://www.youtube.com/watch?v=p_8zELeOsww

Dom har kanske blivit Horstifierade? (Horstifierad = Utsatt för Munspelsmannen Horst)
https://www.youtube.com/watch?v=ph91Jb8PrIg4

Skämt åsido så var det rätt länge sedan som jag såg något inkagäng stå och lira! Inte ens stammen som brukade musicera utanför Åhléns/Drottninggatan har jag sett de senaste åren! Dom kanske har blivit "Utkonkurrerade" (Läs bortkörda) av zigenska musikanter, men förmodligen så var avansen på deras skivförsäljning inte tillräckligt god för att det skulle löna sig att turnera i Sverige. Deras inkomster kom ju från just försäljning av skivor och panflöjter och inte genom tiggeri maskerat till "Musik" a´la zigenargnissel!

Jag såg ett gäng stå i stadens centrum i somras (eller om det var sommaren före den) och spela med hela arrangemanget med förstärkare flöjt och meloner täckta med pärlband, och reagerade som TS att det var länge sedan man såg dem.

Kanske har svensken till slut genomskådat sk-ten och slutat skänka pengar. En vän som spelar folkmusik och är insatt i det där som kallas världsmusik konstaterade suckande att den där panflöjtsmusiken som indiangängen spelar i Sverige och Europa är sk-t, medan den riktiga folkmusiken från Anderna kan vara rätt trevlig och av bättre kvalitet.

En gång på 90-talet bestod faktiskt musikunderhållningen under den svenska riksdagens högtidliga öppnande av sådan där sk-tmusik med panflöjt, indianer och hela baletten. Det var när det mångkulturella samhället skulle hyllas och trummas in i svenskens medvetande som något oundvikligt och gott, och vi skulle lära oss att minsann sk-tmusik från andra sidan klotet var lika svensk som Stenhammar, Lars-Erik Larsson och Pekkos Per.