Vinnaren i pepparkakshustävlingen!
  • 1
  • 2
2018-04-25, 22:37
  #1
Medlem
lyon.s avatar
Jaha, var börjar man.. relationen till min far är något som jag på de senaste åren (är 30 år idag) tänkt mer och mer på. Ju mer jag har tänkt på det så har jag kommit på att han är väldigt lite involverad i mitt liv eller intresserad av vad jag håller på med. När jag är hemma hos familjen någon gång i månaden så känns det som han "skjuter ner" det jag har att komma med till stor del, liksom som att jag blir förminskad.

Jag har ett exempel från förra året som kan illustrera vad jag menar;

Jag har precis köpt en bil. Den första bilen jag köpt i mitt liv. Detta vet inte någon av mina föräldrar om. När jag har köpt bilen så är jag otroligt upprymd och tar med min fru för att åka en tur. Jag får plötsligt då infallet att åka till mina föräldrars hus för att överraska dem. Min mamma är hemma och hon blir upprymd och gratulerar mig. Dock så ska min pappa först senare komma hem från jobbet.

När han kommer hem går jag ut för att hälsa på honom, jag är väldigt exalterad inför vad han ska säga om mitt påfund. Hans reaktion är totalt obefintlig. Han hälsar kort, ser inte ens på bilen som står på uppfarten bredvid hans. Nu ska vi äta middag, han säger inte ett enda ord om bilen som står på uppfarten. Jag är faktiskt i chock just då över händelsen och kan inte ta mig för att ta upp bilen med honom. Därför gör min mamma detta istället, hon frågar om han inte är intresserad av att titta på den och han säger något snabbt typ; "vadå den har väl 4 hjul och drivs på bensin?"

Sedan när vi har ätit klart så vill han att jag ska titta på något av hans projekt, jag säger att "nä vi ska åka hem istället". Precis när vi ska åka iväg med bilen ser han sig väl nödgad att ge mig några kommentarer om bilen och säger något i stil med att "jaha,, det ser ju ut som du har fått ganska mycket för pengarna i alla fall."

Jag och frun åker hem.


Exemplet ovan kan verka trivialt, det handlar om an jävla bil men jag kände mig så jävla förödmjukad. Efter denna händelsen pratade vi i telefon i ca 1-2 timmar senare på kvällen. Då sa han att han var ledsen för vad som hade hänt men han mer eller mindre erkände (utan att säga det helt rakt ut) att han är missnöjd med mig/det jag hittills har uppnått i livet.

T.ex så pratade vi om att jag aldrig lyckades skriva klart min masteruppsats vilken han inte för sitt liv kunde förstå fast att jag försökt förklara för honom flera gånger. Och vi pratade om att han inte var de minsta glad/exalterad när jag landande mitt nuvarande jobb och lyckades ta mig ur min arbetslöshet (helt ok jobb men absolut inte högkvalificerat).

När vi hade haft detta pratet kändes det bättre för stunden, men nu 10 månader senare så har egentligen ingenting alls förändrats. Det jag tänker på nu är att jag vill ha en bra relation med min pappa men jag känner mig så jävla jävla nere ibland för att det känns som att jag har svikit honom och mig själv. Jag har liksom ingen aning om hur vi ska "reparera" vår relation. Vi är inte direkt de som pratar om känslor i första taget..

Jag menar det är självklart att man som vuxen ska kunna stå på sina egna ben gentemot sina föräldrar och inte behöva stå i deras skugga hela tiden men detta står i vägen för att vi ska "fungera" med varandra. Jag inser också att detta är min version av allt och allt så såklart finns två sidor till allt.

Tack till de som orkade läsa min massiva text men jag kunde inte sammanfatta allt på ett kortare sätt.
Citera
2018-04-25, 22:45
  #2
Medlem
Extraordinars avatar
Låter som en skitnödig farsa. Du försöker, men han är inte särskilt intresserad. Hans förlust, säger jag. Många föräldrar har barn som aldrig besöker dem eller ens försöker upprätthålla någon form av relation trots att de givits bästa uppfostran och att de är stolta över dem.

Egentligen är det mer intressant varför en trettioåring är ute efter bekräftelse från pappa. Du är din egen man, det spelar väl ingen roll om mamsen eller papsen är lika exalterade över en ny bil som du är?
__________________
Senast redigerad av Extraordinar 2018-04-25 kl. 22:52.
Citera
2018-04-25, 22:52
  #3
Medlem
lyon.s avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Extraordinar
Låter som en skitnödig farsa. Du försöker, men han är inte särskilt intresserad. Hans förlust, säger jag. Många föräldrar har barn som aldrig besöker dem eller ens försöker upprätthålla någon form av relation trots att de givits bästa uppfostran och att de är stolta över dem.

Det är sant. Det som är det svåra är ju att förändra en så pass grundläggande relation, hur fan ska det gå till liksom. Det stör mig bara detta, men sånt är väl livet. Jag kan ju inte slutändan inte påverka hur han beter sig.
Citera
2018-04-25, 22:56
  #4
Medlem
Extraordinars avatar
Citat:
Ursprungligen postat av lyon.
Det är sant. Det som är det svåra är ju att förändra en så pass grundläggande relation, hur fan ska det gå till liksom. Det stör mig bara detta, men sånt är väl livet. Jag kan ju inte slutändan inte påverka hur han beter sig.

Tyvärr har många människor svårt att se förbi statushetsen. Egentligen spelar det väl ingen roll i slutändan om man har en kandidat, magister eller doktorsexamen. Har man barn som älskar en ska man vara glad för det, då har man gjort något rätt.

En dag när farsan ligger på dödsbädden kommer han inse hur trivialt och småsint hans tänkande är. Men då är det förmodligen försent för er relation. Vissa människor är helt enkelt hopplösa fall.
Citera
2018-04-25, 23:01
  #5
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av lyon.
Det är sant. Det som är det svåra är ju att förändra en så pass grundläggande relation, hur fan ska det gå till liksom. Det stör mig bara detta, men sånt är väl livet. Jag kan ju inte slutändan inte påverka hur han beter sig.

Låter som du söker bekräftelse och har inte klippt navelsträngen med din farsa.

Du ska inte påverka hur han beter sig. Du ska vara tydlig med att det inte är okej.

Fokusera på bra saker istället. Din mamma t.ex. Låter som hon förtjänar lite mer av din uppmärksamhet som din pappa inte borde få.

Vill din pappa kasta bort er relation och den tid ni har så är det hans val. Var tydlig med detta mot honom.
Citera
2018-04-25, 23:02
  #6
Medlem
Har du pratat med din morsa om det här?
Hon kanske har likadant med din farsa.
Din farsa har alltid varit så här eller har han drabbats av något slags åldersrelaterad depression, typ snart är det slut och han mår dåligt?
Citera
2018-04-25, 23:04
  #7
Medlem
tråkig gubbe..Synd om din mor.
Citera
2018-04-25, 23:07
  #8
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av lyon.
Jaha, var börjar man.. relationen till min far är något som jag på de senaste åren (är 30 år idag) tänkt mer och mer på. Ju mer jag har tänkt på det så har jag kommit på att han är väldigt lite involverad i mitt liv eller intresserad av vad jag håller på med. När jag är hemma hos familjen någon gång i månaden så känns det som han "skjuter ner" det jag har att komma med till stor del, liksom som att jag blir förminskad.

Jag har ett exempel från förra året som kan illustrera vad jag menar;

Jag har precis köpt en bil. Den första bilen jag köpt i mitt liv. Detta vet inte någon av mina föräldrar om. När jag har köpt bilen så är jag otroligt upprymd och tar med min fru för att åka en tur. Jag får plötsligt då infallet att åka till mina föräldrars hus för att överraska dem. Min mamma är hemma och hon blir upprymd och gratulerar mig. Dock så ska min pappa först senare komma hem från jobbet.

När han kommer hem går jag ut för att hälsa på honom, jag är väldigt exalterad inför vad han ska säga om mitt påfund. Hans reaktion är totalt obefintlig. Han hälsar kort, ser inte ens på bilen som står på uppfarten bredvid hans. Nu ska vi äta middag, han säger inte ett enda ord om bilen som står på uppfarten. Jag är faktiskt i chock just då över händelsen och kan inte ta mig för att ta upp bilen med honom. Därför gör min mamma detta istället, hon frågar om han inte är intresserad av att titta på den och han säger något snabbt typ; "vadå den har väl 4 hjul och drivs på bensin?"

Sedan när vi har ätit klart så vill han att jag ska titta på något av hans projekt, jag säger att "nä vi ska åka hem istället". Precis när vi ska åka iväg med bilen ser han sig väl nödgad att ge mig några kommentarer om bilen och säger något i stil med att "jaha,, det ser ju ut som du har fått ganska mycket för pengarna i alla fall."

Jag och frun åker hem.


Exemplet ovan kan verka trivialt, det handlar om an jävla bil men jag kände mig så jävla förödmjukad. Efter denna händelsen pratade vi i telefon i ca 1-2 timmar senare på kvällen. Då sa han att han var ledsen för vad som hade hänt men han mer eller mindre erkände (utan att säga det helt rakt ut) att han är missnöjd med mig/det jag hittills har uppnått i livet.

T.ex så pratade vi om att jag aldrig lyckades skriva klart min masteruppsats vilken han inte för sitt liv kunde förstå fast att jag försökt förklara för honom flera gånger. Och vi pratade om att han inte var de minsta glad/exalterad när jag landande mitt nuvarande jobb och lyckades ta mig ur min arbetslöshet (helt ok jobb men absolut inte högkvalificerat).

När vi hade haft detta pratet kändes det bättre för stunden, men nu 10 månader senare så har egentligen ingenting alls förändrats. Det jag tänker på nu är att jag vill ha en bra relation med min pappa men jag känner mig så jävla jävla nere ibland för att det känns som att jag har svikit honom och mig själv. Jag har liksom ingen aning om hur vi ska "reparera" vår relation. Vi är inte direkt de som pratar om känslor i första taget..

Jag menar det är självklart att man som vuxen ska kunna stå på sina egna ben gentemot sina föräldrar och inte behöva stå i deras skugga hela tiden men detta står i vägen för att vi ska "fungera" med varandra. Jag inser också att detta är min version av allt och allt så såklart finns två sidor till allt.

Tack till de som orkade läsa min massiva text men jag kunde inte sammanfatta allt på ett kortare sätt.

Han verkar rätt ytlig. Man blir inte mer värd för att man har skrivit en uppsats.

Det viktiga har du. Du har jobb. Du har fru. Du har körkort & bil. Du har allt du behöver för att få mat på bordet och leva ett kärleksfullt stabilt liv. Om du är färdigutbildad eller inte spelar faktiskt ingen roll för hur han ska behandla dig.

Du gör ditt bästa, är vänlig och du bryr dig om honom, kan inte han då göra detsamma så ligger det på honom och inte på dig. Det är hans jobb som din förälder att stötta dig i alla positiva beslut och om han tror att du går miste om något så ska han motivera dig med respekt.

Jag tycker att du borde säga ifrån. Tala om vad som inte är okej och försök att ni bestämmer att ni spenderar ensamtid med varandra regelbundet för att bygga på bra minnen tillsammans.
Citera
2018-04-25, 23:14
  #9
Bannlyst
Oskön farsa, klart man visar intresse för sina barn och i detta fallet kollar igenom bilen öppnar huven kollar lite vätskor osv.

Han må vara missnöjd med dig men är inte du missnöjd med honom då, kanske dags att säga det till honom att han minsann inte är världens bästa farsa!

Oft: Vad blev det för kärra?
Citera
2018-04-25, 23:15
  #10
Medlem
lyon.s avatar
Citat:
Ursprungligen postat av lunkkvistaren-s
Låter som du söker bekräftelse och har inte klippt navelsträngen med din farsa.

Du ska inte påverka hur han beter sig. Du ska vara tydlig med att det inte är okej.

Fokusera på bra saker istället. Din mamma t.ex. Låter som hon förtjänar lite mer av din uppmärksamhet som din pappa inte borde få.

Vill din pappa kasta bort er relation och den tid ni har så är det hans val. Var tydlig med detta mot honom.

Har definitivt "klippt navelsträngen" med honom, det är inte ofta vi pratar ens i telefon så jag är inte beroende av honom. Men du har rätt i att jag borde vara mer tydlig med vad som är ok och inte ok.
Citera
2018-04-25, 23:17
  #11
Medlem
lyon.s avatar
Citat:
Ursprungligen postat av jagharfritid
Han verkar rätt ytlig. Man blir inte mer värd för att man har skrivit en uppsats.

Det viktiga har du. Du har jobb. Du har fru. Du har körkort & bil. Du har allt du behöver för att få mat på bordet och leva ett kärleksfullt stabilt liv. Om du är färdigutbildad eller inte spelar faktiskt ingen roll för hur han ska behandla dig.

Du gör ditt bästa, är vänlig och du bryr dig om honom, kan inte han då göra detsamma så ligger det på honom och inte på dig. Det är hans jobb som din förälder att stötta dig i alla positiva beslut och om han tror att du går miste om något så ska han motivera dig med respekt.

Jag tycker att du borde säga ifrån. Tala om vad som inte är okej och försök att ni bestämmer att ni spenderar ensamtid med varandra regelbundet för att bygga på bra minnen tillsammans.

Tack för de orden. Har pratat med honom/sagt ifrån men det var som jag skrev för ca 10 månader sen och efter det har inte detta ämnet kommit upp igen. Ingen av oss har alltså tagit upp det men det är ju upp till mig såklart.
Citera
2018-04-25, 23:23
  #12
Medlem
lyon.s avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Fistfullofmetal
Oskön farsa, klart man visar intresse för sina barn och i detta fallet kollar igenom bilen öppnar huven kollar lite vätskor osv.

Han må vara missnöjd med dig men är inte du missnöjd med honom då, kanske dags att säga det till honom att han minsann inte är världens bästa farsa!

Oft: Vad blev det för kärra?

Jo,, detta var lite av ett "extremt exempel" han är ju inte alltid på det sättet, men det minsta man kunde begära är ju ett uns av intresse. Jag var t.ex riktigt glad för honom när han blev fick sin professorstitel som kontrast, men nu känns det som mer och mer av slöseri att visa han intresse när man inte får mycket tillbaka.

Ps. Blev en pigg VW Golf, smidig att ha i stan
Citera
  • 1
  • 2

Skapa ett konto eller logga in för att kommentera

Du måste vara medlem för att kunna kommentera

Skapa ett konto

Det är enkelt att registrera ett nytt konto

Bli medlem

Logga in

Har du redan ett konto? Logga in här

Logga in