Har svenska demokratin legitimitet?

Jag är i grunden för att folkets vilja ska vara det som utformar författningen. Demokratin har sina brister, är inte fulländad, men i vår del av världen är det svårt att se vilken annan ordning som skulle fungera bättre.

Men det finns ett stort men idag!

Sverige har under de senaste 20-30 åren gett rösträtt till många människor som knappast kan betecknas som svenskar ens med en mycket vid definition av svenskhet.

Ett tecken på detta är problemen i förorterna till flera städer idag. Behöver knappast utveckla mycket mer.

Ett annat tecken är den såkallade shariadomen, som alla förfasades över. Än sen, tänker jag. Vi har ju velat ha mångkultur bra länge och nu har vi resultatet. Mångkultur är inte bara spännande snabbmat och roliga huvudbonader utan även värderingar och tankar.

Vi har en regering som ondgör sig över rysk påverkan på demokratin ("främmande makt"(, fake news, mfl. hot mot demokratin.

Men jag hävdar att vi har ett betydligt större hot mot demokratin i att främmande makt har nått ini riksdag och regeing. Främmande makt påverkar Sverige från insidan. Den trojanska hästen har öppnats för länge sedan. Fästningen Sverige riskerar att falla främmande makt helt i händerna.

Eftersom vi har främmande makt i landet borde demokratin avskaffas tills dess uppstädning skett genom omprövningar av medborgarskap. De individer som finns i Sverige och som inte har fötts till medborgare i landet borde bara få behålla medborgarskapet ifall:

1) personen har svenskkunskaper på en nivå som innebär att personen obehindrat kan kommunicera i tal och skrift på svenska
2) har kunskaper om realia motsvarande gymnasiet årskurs 3
3) är gift med en svensk medborgare åtminstone fem år
eller har spetskompetens för vårt näringsliv eller akademi samt en förmögenhet på åtminstone 1 miljon kronor
4) inte visar några tecken på asocialt beteende eller förekommer i belastnings- och misstankeregistret

Ungefär så ser kravspecen ut i de flesta centraleuropeiska länder.

Så härligger det till. Jag vill att mina barn ska växa upp i Sverige, inte Saudi, Turkiet eller nåt indefinit multi-kulti blandsamhälle fyllt med rotlösa hjon.

Jag tror på fullt allvar att vi behöver en fascistisk reningsfas innan vi återupptar det som var Sverige.

Vad tror ni alla Flashbackare? Respons på detta?

Statschefen är överlämnad till en fransk ätt. Vi behöver en valbar svensk man till det uppdraget som kan styra upp. Så vilken demokrati?

Du tramsar. Du tror väl inte på det själv. Din provokation gick inte hem. Nuvarande styre fungerar ditt lilla troll.

Viken legitimitet ett styrelseskick har beror på hur väl det kanaliserar människornas önskningar. Dagens demokrati har problem, inte bara i Sverige, som kan inverka negativt på dess legitimitet. Se den andra tråden för mer om detta:

(FB) Är demokrati verkligen bra?

En fascistisk diktatur skulle dock ha noll legitimitet, särskilt om den - som antyds i TS - skulle starta något slags raskrig. Det skulle alltså i alla avseenden vara ett betydligt värre alternativ än dagens bristfälliga demokrati.

Jag tackar för input. Det värdesätter jag. När man lägger fram en idé på detta förenklade sätt (och det är inte färdigtänkt heller som ni märker) så är det klart att man kan tolka åt alla möjliga håll. Något raskrig vill jag rakt inte ha, precis som jag inte vill ha imamer i rikets ledning. Och det är välklart man ska vara lite provokativ!

1) Den liberala demokratins legitimitet vilar mycket på att det råder formell jämlikhet/formellt lika rättigheter. Alla har en röst var och alla kan bli offentliga företrädare för något parti. Detta döljer det faktum att politiken är utformad efter mäktiga intressen, så som banker och finansinstitut, exportindustrin, massmedia etc. Valet mellan sossarna och moderaterna kan betraktas som valet mellan Pepsi och Coca Cola som konsumenter gör. Det finns en viss skillnad, men i slutänden får man sockrad läskeblask med färgämne. Men det är en effektiv ordning i att skapa en känsla av politisk makt och deltagande, oavsett hur begränsat det är i praktiken. Det göder en illusion. Och medans folket är sura och ibland klagar på varandra över hur de röstat fortsätter samma intressen att styra.

2) Andra poängen är att legitimiteten är beroende av att fortsätta upprätthålla en hög nivå av välstånd och stabilitet. Om välståndet sjunker för befolkningen och politiskt kaos utbryter kan legitimiteten snabbt eroderas och stödet för auktoritärt styre växa för att effektiva beslut ska kunna fattas för att lösa problemen, vilket det även finns historiskt prejudikat för.

3) En tredje faktor är framstegstanken som liberala demokratier bygger på. Detta är viktigt för liberalismen, men jag argumenterar för att det har blivit svårare att hämta legitimitet från. Liberalismens framstegstanke handlar mycket om kvantitativa förbättringar och betydligt mindre om kvalitet. Rent mätbara mått så som BNP, livslängd, och hur många som har rättigheter. När man historiskt har gått från utedass på tomten till en modern lägenhet med modern toa kan det uppfattas som framsteg. Eller när man fått fler rättigheter från att ha haft väldigt få. I dagsläget när ekonomisk utveckling i hög mån stagnerat och rättighetsexpansionen mynnat ut i sådant som nationalstatens undergrävande (som TS pratar om) har det blivit svårare att hämta legitimitet från framsteget och det kan rent av skapa legitimitetsproblem när detta inte upplevs levereras. Liberala demokratier kör stenhårt med social ingenjörskonst för att få folket att acceptera förändringarna, även när de kan vara impopulära, vilket ibland har fungerat, men det finns begränsningar i detta också, vilket vi ser i det missnöje som råder i nuläget kring inte minst migrationsfrågan. Att etniska svenskar skall se det som ett framsteg att bli en minoritet i sitt land är svårt att manipulera fram när det råder påtagliga problem med kriminalitet, belastning av välfärdsapparaten och urholkad intern sammanhållning.

Populism utnyttjar sprickan mellan det folkliga missnöjet och liberalismens problem att leverera framsteg. Men populismen är också liberal och söker upprätthålla systemets legitimitet genom 1) och 2), vilket vi ser hos ett parti som SD. För att den liberala demokratin skall på allvar tappa sin legitimitet handlar det nog mycket om att 2) undergrävs. Ökat kaos och instabilitet som en följd av en djupgående ekonomisk kris och geopolitiska förändringar. Det måste dock finnas organiserade alternativ som är villiga och har medel att ta makten ur uppkommen oordning. I dagsläget saknas en alternativ elit, som inte stödjer befintlig ordning, att fylla den rollen. Den liberala demokratin fortlever också genom brist på alternativ.

En joker i leken är även hur utvecklingen av artificiell intelligens och robotiseringen av ekonomin kommer att falla ut och påverka 2). Eliter kommer försöka anpassa sig till detta, men det är frågan hur framgångsrikt det kommer vara. Det kommer tveklöst kunna undergräva 3) ytterligare dessutom. Det kan snarare skapa en känsla av stagnation och meningslöshet när människor blir utan arbete och ekonomiska klyftor ökar. Även 1) är potentiell hotat av detta eftersom idéer om lika rättigheter bottnar i en stark tro på det mänskliga förnuftet. Vad finns det för grund till att tro att var och en kan använda sina förnuft till att fatta rationella politiska val när vår intelligens relativt till AI blir som myggans jämfört med människans?

Jag tycker att du är en idiot. Det är bara anarkism som har legitimitet, eftersom ingen har rätt att bestämma över någon annan:

https://www.youtube.com/watch?v=mIOzes3yo8I

Japp, helt riktiga poänger här. Den sekulära demokratin (en man - en röst, lika röster och lika rättigheter för medborgarna under lagen) förutsätter en tro på framsteget, på att framsteg är möjligt och troligen kommer att inträffa). Man sätter sin lit till en politisk ordning som kan öppna vägen för framsteg och som dessutom anses moraliskt rättvis, inte till gudomliga uppenbarelser i det långt förgångna som skulle antas ha satt slutgiltiga gränser för hur samhllet ska vara ordnat, vad man ska lära sig i skolan osv.

Under större delen av förra seklet kunde demokratin hämta kraft ur det faktum att de länder som var industriellt och ekonomiskt ledande i världen också förblev demokratier, i varje fall på hemmaplan (inte nödvändigtvis i sina kolonialvälden eller klientstater i tredje världen men här hemma). Dessutom var man, i alla fall under WW2, beredda att ta ett krig mot det yttersta totalitära hotet. Jag anser i och för sig att varken USA, UK eler någon annan gick ut i krig under WW2 primärt i syfte att rädda demokratin i Europa - de verkliga tunga skälen handlade om att försvara hemlandet och imperiet, ekonomiska och säkerhetsmässiga intressen osv - men i slutändan innebar det ändå att man också försvarade demokratin och åstadkom en ny världlsordning som på flera punkter var en förbättring mot tidigare. Men vad händer ifall den ekonomiska och industriella ledatrtröjan tas över av t ex Kina, som ingalunda är någon demokrati?

Kina har sannolikt ingen önskan att få igång ett öppet storkrig mot Väst, man vill framför allt vara i fred, erkännas som supermakt och kunna bygga vidare på sin industriella ledarställning. Men USA vill naturligtvis inte ha denna typ av medtävlare, och det finns flera konfliktlinjer (t ex Taiwan, eller makten över vem som ska bygga framtidens datorer och internet). Kan demokratin i Väst leva med att man ger upp drömmarna om att alltid ha sista ordet i fråga om internationella konflikter, och ambitionen att "vår typ av demokrati ska spridas i hela världen, ska segra överallt!" utan att det skadar dess långsiktiga legitimitet? (jag skulle nog dessutom säga att (höger-)amerikaner och många europér har litet olika bud på hur demokratin bör se ut, och det är inte givet att man alltid är överens om detta).

Bara det styre som är lätt att byta ut har legitimitet.

Så både diktatur och anarkism faller bort - har de väl införts är de närmast omöjliga att byta ut.

Liberal demokrati är trots allt det system i vilket det i princip är lättast att byta ut "de som bestämmer".

Tyvärr går utvecklingen utför, eftersom absoluta förutsättingar för liberal demokrati är att "folket" både är en maktfaktor att räkna med och behövs för försvar av landet.

Svenska folket är ingen maktfaktor att räkna med längre, eftersom det är i stort sett avväpnat (bara kriminella har vapen), och att teknikutvecklingen gjort att allmän övervakning oskadliggjort hotet från folket och gjort det onödigt att inkludera några andra än eliterna själva i Rikets angelägenheter.

Svenska folket behövs inte heller längre för rikets försvar, för eliterna har hittat kompisar i andra länders eliter, och de skyddar nu varandra i försvarsförbund. Det kanske är bra för freden, men dödsstöten för en styrelseform där överheten är lätt att byta ut, dvs har legitimitet.

Detta representerar en idealistisk bild av liberal demokrati. I själva verket representerar de olika parlamentariska alternativen som mest lite olika fraktioner inom samma elit. Om vi har en S-ledd eller en M-ledd regering och hur mandatfördelningen i riksdagen faller ut rör sig om små teknikaliteter så som att skruva marginellt på nåt skjutreglage över skatteuttaget och att ändra några lagar. Men det är i grunden samma elit som politiken bygger på. Brexit, som exempel, handlade om en splittring inom Storbritanniens elit, där båda sidor önskade frihandelsavtal, men frågan var om man skulle dra nytta av att stanna i EU på grund av EES inre marknad, eller om man skulle kunna skaffa sig bättre frihandelsavtal genom att lämna. Retoriken som båda sidorna använde var tämligen falsk, onyanserad och överdriven, och vi kan konstatera att det förekom överdrifter kring vad som skulle hända om man lämnade, men även att det enbart handlade nominellt om självständighet. Storbritannien idag är underkastad IMF, WTO och NATO, ytterst USA:s hegemoni, lika mycket som de var före utträdet.

Väljarna tjänade rollen som mottagare av budskap som mobiliserades för att stödja den ena eller andra sidan ur denna fraktionsstrid inom Storbritanniens neoliberala oligarki.


Håller med om att globaliseringen urholkar legitimiteten.

Dock var det en liberal elit som styrde tidigare med. Skillnaden ligger i att man förut ansåg att etniskt homogena nationalstater var lättare att styra, men det har undergrävts sedan 1960-talet med tanke på motkulturens genomslag och spridning i väst.

Instämmer, dessutom tillkommer det att vi idag har föetag /finansiella konglomerat med samma omsättning som ett medelstort land, en suverän stat, t ex Apple, Microsoft, Facebook, diverse storbanker osv. För 40 år sedan fanns det inga företagsaktörer med riktigt dessa resurser, varken ekonomiskt eller medialt - och de har ju inte heller de förpliktelser som länder har (dvs de kan satsa relativt mycket mer på att stärka sin egen makt). Den här nya ordningem där globala företag så att säga spelar i en egen Champions Legaue vid sidan av statsaktörer och ofta kan runda dessa (och deras lagstiftning, skatteuppbörd osv), gör på sikt demokratin tandlös, eller selektiv (det går kanske bara att komma åt ett visst företag genom att staten allierar sig med ett annat storföretag och ger dem fördelar, osv).

Liberal demokrati är väl egentligen bara ett emergent fenomen, och det väsentliga goda är osäkerheten och instabiliteten i styret. Att ett logiskt resultat av vissa lyckliga omständigheter upphöjs till idealet som sådant är nog bara mänskligt. Liberal demokrati är ingen fetisch, fast många behandlar det så, särskilt de som också i detta lyckliga tillstånd av instabilitet i styret förmår extrahera resurser för egen del. De turer du beskriver mellan s och m och vid Brexit är utslag av det roffandet åt sig av resurser. Men remmarna som skärs ur andras läder är bredare i alla andra styrsystem.

Det viktiga är att människors relationer i ett samhälle förbättras av om de breda lagren både har ett våldskapital och är oberäkneliga/svårförutsägbara, så att det är osäkert och potentiellt farligt att inte ta breda hänsyn och konsultationer.

Samt att eliter i olika nationer har grundläggande intressemotsättningar, så att de är beroende av ett samarbete med breda lager i samhället. Alternativt att det finns andra yttre problem som kräver samarbete inom landet. "Ödesgemenskap".

Resultatet blir en kraft i riktning av inkludering, samtal och samarbete. En kraft som en del idoliserar och kallar för liberal demokrati. Och i egenintresse förklarar vara självklart och det goda.