Hur ska man inte ljuga, men ändå vara trevlig?

Sam Harris bok/ debattinlägg lying tilltalade mig till den graden att jag försökte säga till en tjej att hon var lite för fet, städade dåligt och inte rakade sig tillräkligt.

https://www.youtube.com/watch?v=Ds3xR-NjrNE

Några dagar senare säger hon att så säger man inte till tjejer. Hon verkar lat, men skyller på att hon mår dåligt pga avliden far istället. Särskilt när hon ska sköta städnig, hygien, träning.

Ok, tänker jag. Får man inte prata i en relation?
Hon menar att hon mår dåligt när man konfronterar henne över brister hos henne.

Har märkt detta bland vänner och familj också. De drar sig undan eller blir irriterade.

Jag mår skit om man inte får diskutera sådant som kan förbättras och ska man sålla bort sådana i sin omgivning som inte kan diskutera problem öppet blir jag rätt ensam snart. Eller så får jag leva med att folk i min allra närmaste omgivning dras med problem de klagar över, med uppenbara lösningar som de inte vill höra talas om.

Hur gör ni andra. Finns det något annat tips än: Håll käften, låt världen förfalla!
Eller: Säg sanningen och bli ensam!

Tackar för all hjälp jag kan få!
Ja, jag har auism, men klarar mig utan stöd. Har inte tid hos kuratorn på en månad.
Känner mig som sokrates eller nåt.

Man kan säga sanningar på olika sätt.
Om nu tjejen var deppig, så får man ju ha lite förståelse för det också. Alla har vi svackor.

Därför jag älskar friheten med att vara singel. Man äger ingen människa och alla gör som dom vill i slutändan Om hon mår dåligt är det viktigt att ha medlidande annars kan man bli bitter/frustrerad.

Beror lite på vem det är jag pratar med. Ibland är jag brutalt ärlig fastän jag vet att det sårar dem. Men med nära osv så ljuger jag för att inte förstöra deras självförtroende.

Jag har inte läst Sam Harris, så jag vet inte bakgrunden riktigt. Jag vill dock slå ett slag för det här med nyanser. Att tex säga en del av sanningen ibland och ibland ta till en vit lögn. Alltså någonstans mittemellan att säga sanningen hela tiden och att hålla käften jämnt. Ibland kan det passa att fråga om någon vill ha ett gott råd.

Hon har ögon, hon kan se att hon börjar bli fetare eller inte städar undan.

Det är inte jättemotiverande att börja träna och äta bra genom att någon säger att man är fet. Börja laga nyttig mat tillsammans och börja träna tillsammans. Samma med städningen. Det hon behöver är ditt stöd, inte din pekpinne

Jag tvivlar på delen om att du inte behöver hjälp, uppenbarligen så fattar du ju inte hur det sociala fungerar.

Jag tycker inte att ärlighet (särskilt brutal ärlighet) ger några sociala poäng. Har själv varit så tidigare i flera år, och då var jag inte autistiskt ärlig som många blandar ihop det med, utan väldigt smidig i det.

Att ärlighet är något positivt är under premissen att folk faktiskt uppskattar sånt, tyvärr så är det bara en utvald minoritet som uppskattar riktig ärlighet, i synnerhet brutal ärlighet. Så jag föreslår istället att alltid försöka vara så jävla positiv du kan och smöra in dig med folk, det är nog det bästa sättet att få folk att tycka om dig. Hur än mycket man vrider och vänder på det så kommer man fram till att superficiell personlighet både på vänfronten och dejtingfronten frodar mer resultat.

Jag föreslår att du läser den här recensionen av "Lies":
https://philosophynow.org/issues/110..._by_Sam_Harris
Här problematiseras Harris teser ur ett filosofiskt perspektiv.
Tror att du kan få en del svar där.

Först nämner du en tjej o sedan raljerar om relation. VA?

Oavsett. Slänger du skit i fläkten så kommer det slå tillbaka mot dig.
Med det vill jag bara säga att lögnen är fel alternativ. Men att säga till en tjej att hon är fet o äcklig som är orakad är lite värre än att föreslå att man ska börja träna tillsammans samtidigt som man hintar om att ens kuk är sugvänlig när man eakat pungen. För du rakar väl pungen eftersom du har motkrav på rakad tjej?

Här har vi det, positive reinforcement eller vad det nu kallas på svenska. Man får till ett visst beteende genom belöning och annan positiv verkan för att dra det åt det håll man vill.

I övrigt ska man nog inte ställa några krav eller ge pikar på sådant man själv inte uppfyller.

Det är inte säkert att någon ser sig själv vara tjock eller extremt smal. Det finns många (ofta tjejer) som ex lider av bulimi / anorexia och som ser sig själva som feta när de tar en titt i spegeln.

Samma sak med tjejer som ÄR feta de anser sig själva inte som feta så en orealistisk självbild är långt ifrån ovanlig.

Och man skall nog inte ljuga och förstärka någons felaktiga självbild.