Den katolska gudstjänstens sånger

Höjden av den västerländska civilisationens själ, uttryck, föreställningsförmåga och djupa andlighet tar sig uttryck i den katolska gudstjänsten. Den gammaltestamentliga texten, raderna från evangelietexten och episteltextens utläggning, tillsammans med de urförflutna böner vi tillsammans ber varje mässa, är eviga ord mellan Gud och människan, ständigt upprepade, ihågkomna och begrundade över. De psalmer det kristna folket som en enhet sjunger inför altaret är sånger som tonsätter varje känsla i människodjupet, ord som låter verkligheten framträda för oss som meningsfull, begriplig och full av hopp. När vi sjunger dessa psalmer lägger vi andra människors ord i våra munnar, men gör dem till våra egna, och vi finner ett färdigt uttryck för vår själs dunkla föreställningar och dess djupa längtan. Men orden blir inte blott våra egna, ty vi träder då också in i en gemenskap som överstiger vårt eget jag och som sätter oss i förbindelse med årtusenden av kristnas liv. Den katolska gudstjänstens sång är sånger för oss alla, för oss som behöver dem, som tror på dem, som livnärs av dem, och är till för oss att sjunga närhelst på dygnet, var än vi befinner oss, i sorger och svårigheter, i glädje och upprymdhet. Dessa psalmer, många gånger skrivna och livnärda av namn- och ansiktslösa munkar genom årtusenden, är en på detta jordklot oförliknelig skattkammare att ösa ur. Jag sjunger dem dagligen, i efterliknelse av de klosterbröder och nunnor som sjunger dem dag för dag som en del av sin andliga livsföring, och finner i dessa sånger tillräcklig kraft för att uthärda alla de levnadsomständigheter som jag råkar in i, vare sig det gäller den hopplöshet som kan skölja över en under vår själs dunkla natt, eller under den glädjens dag då solen tornar upp sig inför oss i hela sin överväldigande mäktighet och skönhet och vi bara vill utbrista, Gloria in excelsis Deo!/Ära i höjden åt Gud!

Här tänkte jag att vi kunde samtala kring, och tipsa varandra om pärlor ur den katolska gudstjänstens skattkammare. Här kommer ett antal av mina favoriter som dagligdags livnär mig:

Credo III: https://www.youtube.com/watch?v=0UNXxUJ6wbY
Gloria från Missa de Angelis: https://www.youtube.com/watch?v=JM6qmf_C7pU
Adeste Fideles: https://www.youtube.com/watch?v=pbOaPsgVxVw
Magnificat: https://www.youtube.com/watch?v=38ae9HHOmYE
Concordi Laetitia: https://www.youtube.com/watch?v=92H4y6-N0ZI
Pange Lingua Gloriosi: https://www.youtube.com/watch?v=raeihsMkVm4

En särskild plats i mitt hjärta har följande Mariahymner:
Salve Mater Misericordiae: https://www.youtube.com/watch?v=HD-_wBdexVg
Alma Redemptoris Mater: https://www.youtube.com/watch?v=NAZbXhBp8cg
Salve Regina: https://www.youtube.com/watch?v=OLMeHBkLQJo
Ave Regina Caelorum: https://www.youtube.com/watch?v=OAi6T7tQruE
Regina Caeli: https://www.youtube.com/watch?v=O8W4351sW14

Det här är bara ett urval. Upptäck och vandra själva på spaning efter onämnda och glömda rikedomar!
– Tolkien, ur brev 54 till sonen Christopher, 8 januari 1944

Jag sörjer inte personligen Otto von Habsburg – det vore lite lustigt – om än kanske de förlorade världar som de ärevördiga monarkiernas död avgränsar ("I am an [Anglo-] Catholic in religion, a classicist in literature and a royalist in politics" – T.S Eliot), men fantastiskt ögonblick när en hel församling dånar Salve Regina/Var hälsad Drottning.

https://www.youtube.com/watch?v=Jm_d...1Wcb8R1TR3ll9Q

Nåja, nu är det ju förvisso så att den musikaliska höjdpunkten realiserades i en rättrogen lutheran (d.v.s. Bach), men hans mässa i h-moll kanske lämpar sig i den här tråden.

Sedan vet jag inte riktigt om polyfon musik är topic – svårt att sjunga själv! – men oavsett så är Allegris Miserere ett verkligt måste. Man kan (nästan) förstå att Vatikanen hotade exkommunicera den som spred verket vidare från Sixtinska kapellet. Otvivelaktigt bland den vackraste musiken som finns:

https://www.youtube.com/watch?v=FA8_oE-nS5c

Absolut, Bachs mässa i h-moll är ju en katolsk mässa så den lämpar sig väl. Allegris Miserere är underbar, så känslodränkt som anstår stilla veckan. Av de polyfona mästarna gillar jag bäst de Victoria och hans Officium Defunctorum (Requiem), även om jag lyssnat en hel del också på Palestrina. Annars är inte den polyfona musiken den jag helst lyssnar på. Det är i den här tråden on-topic alla gånger eftersom de stora polyfona tonsättarna ju förekommer och "praktiseras" i den vardagliga söndagsliturgin (här i Göteborg får katoliker om söndagarna återkommande höra Palestrina och William Byrd till exempel, särskilt Byrd verkar vara en stor favorit för organisten). Men själv föredrar jag den enklare gregorianska sången och den katolska folkreligiositetens musik, den som en hel församling kan sjunga med i. Det finns verkligen någonting outsägligt vackert i den polyfona musik som Palestrina med flera har skrivit, men för mig finns det en slags upphöjd, enkel skönhet i den lite monotona gregorianska sången. Det är naturligtvis inte lika "coolt" att vara inne på det gregorianska, antar jag, eftersom den inte är lika sammansatt, men den tilltalar mig mest.

Själv har jag länge undrat vem det är som tonsatt "Et incarnatus est"-delen i följande Credo III: https://www.youtube.com/watch?v=zp26p6t9uZ8.

Det är ju den vanliga Credo III där, men vid Et incarnatus est till Et homo factus est tar en annan tonsättare vid. Han eller hon som lagt upp videon gissar på de Victoria men jag har inte funnit den delen i någon av hans mässor. Hursomhelst är den hisnande fin, uttryck för en slags återhållsam och behärskad förundran över det stora mysterium som är den gudomlige Sonens förkroppsligande i Jesus Kristus.

Tack för ditt inlägg förresten, roligt att denna tråd kunde föda lite samtal.

Musik: allmänt --> Musik: listor, rekommendationer och omröstningar
/Moderator

Jag är verkligen ingen expert på kyrkomusik, tvärtom kan jag i det närmaste ingenting. Men jag tycker att de bästa tonsättningarna av mässans texter är de som avspeglar deras innehåll, de som är ett uttryck för gudstjänstens innehåll, riktning och mål. Många tonsättare, också de verkligt namnkunniga, verkar tonsätta mässan men använder mässans texter (ordinarium) som ett svepskäl för att skriva musik de hade velat skriva ändå, i stället för att låta texterna sätta ramen för vad musiken skall säga och låta texterna bli den trampolin som får musiken att hoppa högt i luften. Det kan låta som musik gjord för konserthuset i stället för kyrkan. Mässans ordinarium består av ett antal kanoniserade texter, i tur och ordning: Kyrie eleison (Herre förbarma dig), Gloria in excelsis Deo (Ära i höjden åt Gud), Credo (Jag tror: Trosbekännelsen), Sanctus (Helig), Agnus Dei (Guds Lamm). Bedjandet, lovprisandet, förkunnandet osv utifrån dessa texter är mässans innehåll och, som jag betraktar det från lekmannasynvinkel, tjänar tonsättningen av dem deras syfte. Musiken står inte fristående från dem som om det vore vilken världslig musik som helst. Kyrkomusiken är, som jag ser det, inte målet i sig, utan gudstjänsten hjälpreda. Det kan låta torrt och tråkigt och instrumentellt, men egentligen finns den ingen syssla mer upphöjd och förnäm än den som hjälper lyssnaren att bestiga trons berg och hjälper henne att beskåda de himmelska tingen och tillvarons djupaste mysterier.

Vad jag egentligen ville komma till, med ett förord som blev fylligare än vad jag inledningsvis tänkt mig, var hursomhelst att säga att jag tycker att de Victoria var grym på just detta att fånga texternas innehåll och låta musiken bli en spegelbild av deras mening. Tonsättningen av "Et incarnatus est/Och han blev kött" till "Et homo factus est/Och han blev människa", raderna ur trosbekännelsen (Credo) som berättar om Kristi födelse, visar vad jag talar om. Det är musik uttryck för en behärskad och återhållsam med en närmast ordlös stilla begrundan inför det stora mysterium som är den gudomlige Sonens förkroppsligande i Jesus Kristus. Musiken gör här, med andra ord, texten rättvisa.

Josquins tonsättning av Et incarnatus est-delen i sin Missa Pange Lingua är nästan ett ännu bättre exempel: https://www.youtube.com/watch?v=tJ_3...469cWtzszlS_UY.

Josquins tonsättning frammanar verkligen stämningen av att hela världsalltet stunden innan och under Jesu födelse håller andan, allting står stilla, ingen rör sig ute på vägarna, värdshusen står knäpptysta och kalasandet har upphört, lejonen stannar upp och skonar sitt byte i upptagenhet med vad som händer i Bethlehem. Osv.

När det gäller tonsättningar av mässans ordinarium som inte avspeglar dess texter tänker jag till exempel på Palestrinas Missa Papae Marcelli, som jag lyssnade en del på för något år sedan eller ett och ett halvt. Underbar musik med alla röster som vävs in i varandra, men det blir väl överdådigt. Kyrie eleison (Herre förbarma dig), en text som ropas ut i förtvivlan, blir här i stället glittrande utsmyckad, i skarp kontrast mot texten som ger bilden av en människa innesluten i sitt eget mörker, tyngd av fattigdom eller sjukdom, och som därför blickar mot himmelens svarta natt och på sina bara knän bönfaller om hjälp. Hos Palestrina lever musiken liksom sitt eget liv som om dess plats i liturgin inte spelar någon roll. Jag tycker att ett stramare tillvägagångssätt är lämpligare vid tonsättningen av en sådan text. Inte för att jag har några musikaliska eller musikteoretiska credentia för att vända mig emot en av kyrkohistoriens största kompositörer, Palestrina...

Det finns väl i och för sig få saker som är coolare än gregoriansk sång, men som du antyder i övriga inlägg, de kräver sitt liturgiska sammanhang.

Och ja, som du också påpekar, det finns hos Palestrina och de andra renässanskompositörerna ofta en särskild sorts glädje i musiken – vilket jag visserligen uppskattar – men som ibland skapar viss diskrepans till det textmässiga innehållet. (Här vill jag återigen ta upp Bach exempel, säga vad man vill om hans teologiska eller musikaliska inriktning, men han är i alla fall bibelordet så trogen att han till och med låter petrustuppen musikaliskt "gala" i en av Passionerna.)

Tack själv. Det minsta man kan göra för att försöka berömma och uppmuntra trådoriginalitet är att ge något slags, om än litet, eget bidrag.

Själv går jag och sjunger eller nynnar på gregoriansk sång nästan dagligen. Credo III och hela Missa de Angelis tar jag fram närsomhelst och varsomhelst, på busshållplatsen, på ICA osv. Varje stund kan förgyllas av melodier från ovan.

Själv är jag dålig på Bach, inte för att jag är bättre på någon annan. Men jag är sugen på att sätta mig in mer och samtidigt läsa den lutherske (senare ortodoxe) teologihistorikern Jaroslav Pelikans (en av mina favoritförfattare) Bach Among the Theologians.

Du bidrar alltid, vare sig det är med fler eller färre ord. Själv är jag väl lite flyhäntare och därför pladdrigare, men jag hoppas att det blir sagt någonting vettigt mellan raderna. Jag fröjdas fortfarande närhelst jag läser det över ditt spenglerianska inlägg i min tråd om schackets kulturhistoria. Det där är så bra som Flashback överhuvudtaget kan bli.

Jag tar ut julen lite i förskott med en av de vackraste julpsalmerna i den katolska kyrkan, Adeste Fideles/Kom o ni trogna.

https://www.youtube.com/watch?v=pbOaPsgVxVw

Himmelska melodier här.

God trådstart! Låt nedan vara eget bidrag till dess fortlevnad.

Till skillnad från TS måste jag erkänna att den polyfona traditionen står mig desto närmare än den strikt monofona. I polyfonin känner jag, något motsägelsefult kanske, en större intimitet; här tillåter vi individen att komma till tals, samtidigt som denne alltid gör så i ljuset av de andra stämmorna, som vävs runt varandra och vars ekon i de stora katedralerna där man får påstå att musiken föddes och där den gör sig bäst så tydligt avslöjar en längtan efter något högre; med skickliga kompositörer och sångare i kombination uppstår lätt effekten av att sångarna saknar lungor och kan sjunga i all oändlighet när stämmorna tar över varandra i ett flöde som verkar kunna pågå i allt evighet, även om musiken för den enskilde stämman faktiskt inte behöver vara så värst invecklad.

Den literära polyfona traditionen med grund i Notre-dame-skolan i Paris får nog påstås vara desto mer akademisk än praktisk; jag tror det är en god fråga att ställa sig om den musiken som har överlevt till oss idag någonsin var tänkt att framföras i mässan, eller om det sonika vara akademiker med nya verktyg att skriva ned musik som lät det vara ett utlopp för deras kreativitet. Naturligtvis skrevs senare polyfona mässor som framfördes i kyrkorna vid gudtjänst. Den tidigaste polyfona missa ordinarium vi har bevarad i komplett skick av enskild kompositör torde vara den signerad Machaut (för ett bra framförande, kompletterad med annan musik för att göra det till en komplett mässa, se https://www.youtube.com/watch?v=11A4wqv8_wo ), men vi har redan kommit tämligen långt från de första polyfona stegen i litteraturen.

De stora flamländska mästarna under renässansen hör till undertecknads favoriter när det gäller kyrkomusik; jag tänker här på Josquin, Ockeghem, Agricola och sist men inte minst, Gombert. Bubblare senare finns också naturligtvis, men efter Gombert börjar kyrkan verka för att minska komplexiteten och utsmyckningen i den polyfona kyrkomusiken. Kanske vill man komma närmare det ideal TS talar om i ett av sina inlägg, dvs. att låta text och musik komma närmare varandra och inte låta den enskilde kompositören få alltför mycket makt för att göra musiken själv den primära uttrycksformen. Jag tror även den katolskt lagde kan finna godbitar i den med ovan nämnda kompositörer samtida protestantiska traditionen hos våra engelska vänner, som fick verka under ett kyrkligt invecklat 1500-tal. Här finner vi kompositioner med mer emfas på text, som dessutom är någorlunda enkel att uppfatta för lyssnaren.

Underbart inlägg! Tanken om att polyfonin och det att sångarna saknar lungor visar på en längtan efter det högre är värd att ta fasta på. Det är ju en rätt spengleriansk tanke egentligen, i det att han menar att den västerländska kulturen (den faustiska med hans begrepp) framförallt kännetecknas av sin oändlighetslängtan, vilket visar sig i katedralerna som reser sig i höjden och strävar mot himmelen, i matematiken och infinitesimalkalkylen – och här, ytterligare ett exempel, i den sång som aldrig slutar, i de lungor vars botten inte finns... Jag vet inte om han tar upp just polyfonin som ett exempel på det (det var några år sedan jag läste de bägge banden av Västerlandets undergång), men som en utvidgning av hans tanke är det tänkvärt i alla fall.

Säkert kan det vara så att "reaktionära" åsikter som mina ( ) lyfts vid upprepade tillfällen i kyrkohistorien, och att det är anledningen till den minskade komplexitet och utsmyckning i den polyfona kyrkomusiken som du talar om. Jag vet att sådana saker diskuterades under 1500-talet och i alla fall enligt legenden skall ha dryftats under konciliet i Trent (första sammanträde år 1545). Enligt samma legend ska de församlade fäderna (ordvits avsiktlig – patres conscripti för de kunniga i latin och om det klassiska Rom) ha vänt sig emot polyfonins roll inom men mässan, men vid framförandet av Palestrinas Missa Papae Marcelli helt bytt åsikt och i stället omhuldat polyfonin. Jag har inte dubbelkollat detta nu, utan skriver blott från minnet, så jag kan ha fel i någon detalj här.

Jag ska ta och lyssna på någonting av de du nämnde. Jag har bara hört Josquin av dem tidigare. Ifall du har några favoritmässor osv från de nämnda får du gärna nämna dem. En sak jag kommer att tänka på angående polyfonin som är värd att lyfta för att höra ifall du och ni tänkt på samma sak är melodiernas roll inom den polyfona kyrkomusiken. Jag uppfattar det egentligen som att gregorianiken överlag har tydligare, mer framträdande melodier, medan polyfonin inte arbetar med melodier på samma sätt – i det senare fallet är lagren av röster kanske huvudvitsen, medan gregorianiken, som då inte kan stödja sig på vacker stämsång, måste göra större sak av den enskilda rösten och därför lägga mer vikt på melodi. Nu är inte all gregorianik överdrivet melodiös, utan den kan tvärtom ibland låta lite torftig och nästan som rena textuppläsningar med blott en antydan till melodi. Men det är ändå en skillnad som jag kommit att tänka på.