Hade det varit bättre att aldrig existera?

Utan Gud är livet tomhet. Man kan försöka fylla tomheten och ignorera det en tid, men till slut upptäcker man som du att livet i sig inte leder någonvart. Det måste till något mer.

Då ingen gud existerar så måste livet vara tomt med andra ord. Det är vara i din förvrängda tanke din gud existerar.. Det gör din psykos lyckligtvis inte hon många andra friska människor.

Att inte ha existerat är nog att se som ett slags förlust då livet kan betraktas som "någonting" istället för "ingenting". Om man översätter detta till binärt tänkande så är det bättre att vara en etta än en nolla.

Vad är det roliga med att leva, när man har alla svaren och är totalt upplyst?
Hur kul är det att kolla på en fotbollsmatch, där du redan har räknat ut resultatet?
Egot och illusionen är viktig, för har du inget att förlora - så kan du inte vinna heller.

När det sker och man finner sitt ursprung totalt, så bestämmer man sig för att börja drömma igen tror jag.

Edit:
Kan jämföras med ett barns perception av världen, i jämförelse mot en medelålders man.
Okunskap är fantastiskt.

Om du endast har ett liv. Om livet är som en kort ljusglimt i ett evigt mörker. Då är livet något väldigt speciellt. Livet är en extremt ovanlig stund, om du jämför det med en evighet av icke-existens. Även den mest tråkiga vardagen är i själva verket en helt absurd och speciell företeelse. Men du kan inte se det, för du är själv en del av denna företeelse, och du är upptagen av alla små detaljer. Se dig omkring där du befinner dig, allting är speciellt, och det existerar endast ett ögonblick innan döden.

Då ingen gud existerar så måste livet vara tomt med andra ord. Det är vara i din förvrängda tanke din gud existerar.. Det gör din psykos lyckligtvis inte hon många andra friska människor.

Att inte ha existerat är nog att se som ett slags förlust då livet kan betraktas som "någonting" istället för "ingenting". Om man översätter detta till binärt tänkande så är det bättre att vara en etta än en nolla.

Idiot.
"En kort ljusglimt i evigt mörker."

Existensen är evig.
Du kan inte ha en enda kort existens i evigheten, och sen en evighet efter det utan att det upprepas igen.
En evighet ger automatiskt oändligt många så kallade "korta ljusglimtar".

Kanske det. Det är väl troligt att det som hände en gång kan hända igen.
I vilket fall så är det många (och även TS, om jag tolkar rätt) som tror att vi har endast ett liv.
Men om du nu vaknar upp till ett nytt liv efter döden, vad exakt är du, vad finns kvar av dig efter att kroppen brunnit till aska? Om personlighet, minnen och allt annat som hör till kroppen försvinner, är det då verkligen du som vaknar, eller är det någon annan?

Godkväll.

Ibland slås jag av hur många inslag i mitt vardagliga liv som jag upplever som totalt intetsägande. Många saker jag gör, oavsett om det är arbete, studier eller fritid upplever jag bara som distraktioner fram tills dess att allt tar slut och man ligger i graven. Det mesta jag håller på med och som erbjuds av samhället skänker mig inga nya insikter, får mig inte att utvecklas som människa.

Sociala medier har jag raderat (inte flashback, tack för att ni finns), jag känner inget behov att tala om för andra i bild eller text vad jag äter till middag eller vad jag tycker om den senaste politiska skandalen. Att diskutera tankar fritt och anonymt som på Flashback är dock rätt trevligt.

De flesta jag känner verkar tycka att känslor är något dåligt som man helst ska vara tyst om. Jag finner ett egenvärde i att vara ärlig och har alltid tyckt att nära och kära är några man bör anförtro sig åt. Dock vill många aldrig prata om sådant med mig, då de är för trötta, upptagna eller ger sken av att inte bry sig. Detta leder ju till att mängden människor man kan tänka sig att spendera tid med blir få. Några riktigt nära vänner har man dock, vilket känns tacksamt.

Under årens gång så upplever jag att summan av mina positiva erfarenheter, där jag verkligen njuter av tillvaron, är så pass få att jag ställer mig frågan: är detta allt, blir det inte mer än så? För om inte, varför finns jag då överhuvudtaget? Om denna existens enda mening är en transportsträcka där allting handlar om att konsumera så mycket så möjligt tills det är över, är det inte bättre att inte finnas då?

Jag känner ingen längtan eftet status, pengar eller familj. Det enda jag skulle önska i materiell väg är en stuga i skogen långt bort från andra människor, där jag kunde vakna av fåglarnas sång, betrakta de vilda djuren samt promenera bland växtligheten.

De gånger människorna i min närhet som ska finnas där för mig tar sig tid att lyssna på mina tankar, så är deras respons alltjämt densamma. Att jag inte känner något engagemang i att delta i de samhälleliga aktiveterna är endast för att jag tränar för lite, äter för mycket socker, inte följer lchf, inte är vegan, spelar för mycket datorspel, dricker för lite, dricker för mycket, inte har Facebook, kollar på porr, och så vidare.

När jag försöker förklara att dessa saker inte har något med mina existentiella funderingar att göra så avfärdas det som trams.

Visst njuter jag av att vistas i naturen, klappa en hund eller katt eller varför inte att se en tankeväckande film. Men i slutändan så är ju ändock dessa stunder försvinnande få jämfört med all tid som spenderas på saker som jag inte finner något värde i.

Om ljusglimtarna i ens existens kommer till ett pris som innebär själslig tomhet och känslomässig indifferenes, vore det inte då bättre att aldrig fötts in i denna värld? På så vis hade detta lidande jag upplever aldrig behövt ge sig till känna.

Så till er vars verkligheter är motsatt min egen, hur har ni resonerat kring dessa frågor, vad har fått er att hitta en tillvaro som känns adekvat och givande? Ni som känner samma tomhet som mig, har ni hittat någon väg där det känns befogat att fortsätta leva som vanligt, eller ser ni mest mörker på horisonten som mig?

Gud existerar visst. Men visst, det är inte viktigt för argumentet. Utan Gud, ingen mening, oavsett Guds existens.

Ditt argument provocerar nog många, men jag tycker faktiskt att det är tungt. Hur utvärderar man egentligen annars en livsåskådning? Är den inte till någon nytta i livet så är den ju ganska värdelös. Speciellt om den får en att känna att det hade varit bättre aldrig ha levt. Jag har sympati för religion, eller iaf vissa religioner, av just detta skäl.

Dock kan jag också tycka att livet ju är alldeles fantastiskt ändå! Finns ju så mycket att upptäcka och göra och intressera sig för att min oro snarare handlar om allt man inte hinner med. Det handlar om relationer med människor, om att spela musikinstrument, att sjunga i kör, åka skidor i fjällen, vara med min älskade katt, utvecklas på jobbet, följa med i vetenskap och få nya intressanta insikter, etc, etc.

Vi får bara vara med en kort tid. Gör något med den. Varje sekund är värd något.

Det är Medvetande som "vaknar". (Medvetandet dog aldrig.)

Det är det som är grejen med andlig upplysning.
Man inser sin sanna identitet vid andlig upplysning: att man är Medvetande, och inte personlighet, minnen, kroppen, o.s.v.

Du är Medvetande. Inte personlighet, minnen, kroppen, o.s.v.
Du kan bevittna personligheten, minnena, kroppen o.s.v. förändras. Du är det oföränderliga som bevittnar/ser/vet det föränderliga.
Det ligger hela tiden där i bakgrunden, det är diskret, det har inget intresse, det är vad som gör allt möjligt, ditt riktiga jag är det. Det är för uppenbart bara, därför missar de flesta det.

Medvetandet (ditt riktiga jag) är inte något ting som går att uppfatta, det är alltså osynligt.
Det är inget. Och det är allt. Inget vore möjligt utan det.

I slutändan..
Surrender.

Gud existerar visst. Men visst, det är inte viktigt för argumentet. Utan Gud, ingen mening, oavsett Guds existens.