Andreas Önnerfors märkliga beteende på nätet

Wikipediaartikel om Andreas Önnerfors

Hej, det finns en wikipedia-sida om mig själv, Andreas Önnerfors, som innehåller irrelevant och inaktuell information som jag gärna vill ha inflytande över hur den redigeras.

Dessutom är det märkligt att det inte går att lägga upp en sida på engelska om mig själv. Detta har tidigare nekats mig att göra och kanske borde det inte vara jag som skall göra det.

Hur som helst anser jag att det oacceptabelt att andra återger ostrukturerade personuppgifter om mig utan att jag har något som helst inflytande på dess innehåll.

Jag vill försäkra mig om att den information som publiceras på wikipedia är aktuellt, sakligt och relevant. I annat fall ber jag om att min personliga sida permanent raderas.

Den som vill veta något om mig kan vända sig någon annanstans.

Bästa hälsningar,


Andreas Önnerfors andreas.onnerfors@gu.se

2014 valdes Andreas Önnerfors in i European Academy of Sciences and Arts i Salzburg, Österrike.

Länk till Researchgate.net [https://www.researchgate.net/profile...as_Oennerfors] Med publikationer.
Länk till [https://leidenuniv.academia.edu/AndreasÖnnerfors Academia.edu] Utförligt CV. Länkar till presentationer och föreläsningar.

I september 2018 startade Önnerfors en namninsamling för att avsätta Alice Teodorescu som politisk chefredaktör för Göteborgs-Posten som han menade under hennes styre hade gått från en liberal profil till att odla öppet förakt mot mänskliga rättigheter och att vara ett stödorgan för Sverigedemokraterna[1]. Agerandet väckte stark kritik från bland andra Tove Lifvendahl[2] och Johan Hakelius[3].

1. ^ ”Avsätt Alice Teodorescu som politisk redaktör på GP”. Arkiverad från originalet den 30 september 2018. Läst 1 oktober 2018.
2. ^ ”När rädslan får styra”. Läst 1 oktober 2018.
3. ^ ”Men Teodorescu har ju rätt”. Läst 1 oktober 2018.

Han var även AF:s ombudsman (verkställande chef) 1998 tills han avgick efter en mindre skandal där han skickade mail med förfalskad avsändare från studenttidningen Lundagård.

En motinsamling till stöd för Teodorescu samlade på två dagar in över 16.000 underskrifter. [1]



1. ^ https://www.change.org/p/stampen-ab-...B6r-p%C3%A5-gp

Andreas Önnerfors, född 22 maj 1971 i Tyskland, är en svensk idé- och lärdomshistoriker.[1] Han är son till Alf Önnerfors.


Företrädare:
Nina Reistad
Inspektor för Wermlands nation 2005-2009
Efterträdare:
Pär Omling


1. ^ ”Lunds universitets personalkatalog LUCAT”.[död länk]

Denna sida har anmälts till snabbradering med motiveringen: Sidan har i åratal varit helt inaktuell och människor lägger till innehåll som inte är sakligt relevant.

Andreas Önnerfors, född 22 maj 1971 i Tyskland, är en svensk idé- och lärdomshistoriker.[1] Han är son till Alf Önnerfors.


Företrädare:
Nina Reistad
Inspektor för Wermlands nation 2005-2009
Efterträdare:
Pär Omling


1. ^ ”Lunds universitets personalkatalog LUCAT”.[död länk]

Jag vill gärna diskutera redigeringarna på denna sida för att lyfta vem som faktiskt drabbas av redigeringarnas innehåll. Just denna sida har i åratal presenterat föråldrad och irrelevant information men har plötsligt under hösten 2018 redigerats med ännu mer irrelevant innehåll. Detta vill jag diskutera.

Förra hösten hade jag en tidsbegränsad anställning vid Göteborgs universitet som vikarierande lektor i idéhistoria. På en av de kurser där jag undervisade skulle studenterna bland annat lämna in ett antal skriftliga redovisningar, och till en början verkade allt rulla på som vanligt. Någon månad in på terminen fick jag dock in en redovisning som låg iögonfallande långt under förväntningarna för en kurs på avancerad nivå. Studenten ifråga fick en andra chans och skickade också in en ny version, men inte heller den kunde jag godkänna. Jag försåg henne då med nya, utförligare instruktioner om vad som förväntades och gjorde klart att uppgiften skulle bli underkänd om nästa försök inte heller höll måttet.

En vecka senare skickade studenten ytterligare en version av redovisningen, den tredje i ordningen, i ett för övrigt tomt mail. Ett ögonkast räckte för att konstatera att den nya texten i alla avseenden – uppbyggnad, stil, referensramar med mera – befann sig på en ojämförligt högre nivå än de två föregående. Medan de tidigare versionerna gjorde ett i det närmaste gymnasialt intryck föreföll den nya snarast vara skriven av någon med en idéhistorisk forskarutbildning i bagaget. Vid det här laget hade jag också fått möjlighet att bilda mig en första uppfattning om den större situationen kring studenten: det visade sig att hon inte bara hade en intim relation med en av de fast anställda lärarna vid institutionen utan också hade dragit oskälig fördel av deras förhållande, något som hade gjort hennes medstudenter upprörda. Lärarens namn kan ni redan gissa, så låt oss för enkelhets skull kalla honom “docenten”.

När jag först fick höra talas om dessa omständigheter uppfattade jag dem som ovidkommande för min del, men skillnaden i nivå mellan de två första versionerna av redovisningen och den tredje fick dem genast att framstå i en annan dager. Kunde det vara så att studenten hade fått hjälp med att skriva sin inlämningsuppgift av docenten, eller hade han rentav skrivit den åt henne? Det skulle i så fall vara en ytterst allvarlig förseelse – att hjälpa en student att fuska är en av få saker som kan få en universitetslärare avskedad – men en rad sakförhållanden pekade faktiskt på att så var fallet.

Till att börja med: samma dag som jag gav studenten en tredje och sista chans hade docenten skrivit till en av våra gemensamma kollegor och begärt att få tillgång till litteraturen på kursen, enligt egen uppgift för att han ville “kolla upp en sak om källtexter”. För det andra: ett antal detaljer i redovisningen – syntaktiska egenheter, icke-idiomatiska vändningar, termer på originalspråk och liknande – tydde på att den var skriven av någon som tänker på tyska, och docenten är händelsevis född och uppvuxen i Tyskland. För det tredje: ett utdrag ur universitetets e-postlogg visade svart på vitt att docenten hade varit inblandad. Mitt mail om version 2 av redovisningen hade studenten vidarebefordrat till honom så gott som omgående – strax innan han skrev till vår kollega och förhörde sig om kurslitteraturen – och samma kväll hade han svarat studenten med ett mail med ämnesraden “text”.

Det sistnämnda meddelandet skickades från docenten till studenten kl. 19:11. Åtta minuter senare, alltså kl. 19:19, skapade studenten ett nytt Word-dokument som hon redigerade i sammanlagt sju minuter (att jämföra med 45–50 minuter för de två föregående, ojämförligt mindre genomarbetade texterna). Det är detta dokument som studenten några dagar senare skickade till mig som version 3 av redovisningen; klockslag och redigeringstid framgår av filens metadata.

Att docenten har spökskrivit en inlämningsuppgift åt en student som han också har ett förhållande med är den enda rimliga slutsatsen av ovanstående omständigheter.

När jag återgav allt detta för mina överordnade – institutionens dåvarande prefekt, viceprefekt för utbildning, studierektor och studievägledare – insåg de omedelbart allvaret, men flera av dem reagerade till en början med uppgivenhet snarare än upprördhet: erfarenheten säger att det är ytterst svårt att få studenter fällda för fusk, åtminstone om alstret ifråga inte fastnar i universitetets automatiska system för plagiatkontroll (vilket en spökskriven uppgift givetvis inte skulle göra). Efter vidare utredning stod det dock klart att våra misstankar måste resultera i en anmälan till den så kallade disciplinnämnden, den instans vid universitetet som har att hantera dylika frågor och besluta om eventuella åtgärder. I det läget befriades jag också från hela ärendet av insitutionsledningen, som bland annat tog kontakt med universitetets jurister och avdelning för IT och säkerhet.

Under de följande veckorna kom händelserna slag i slag. Redan nästa dag fick ledningen besked från IT-avdelningen om att docenten hade raderat samtliga mail om inlämningsuppgiften, inte bara från sin inkorg utan också från papperskorgen.
...
trots allt detta frias studenten av disciplinnämnden med hänvisning till att “utredningen inte ger tillräckligt med underlag”. Och om studenten inte har befunnits skyldig till fusk, då kan docenten inte heller befinnas skyldig till medhjälp.