Vad finns kvar efter man genomskådat samhället?

Minimalism, down-sizing.. Hade jag kunnat hade jag gjort det. Om jag haft mkt marginal mellan lån och värde och inte haft mindre barn så hade jag sålt rubbet och köpt någon billig liten gård i en billig del av landet, Norrlands inland typ. Sedan levt på små inhopp när det behövts och så jakt, fiske och självhushåll

Jag har länge tänkt mig att begreppet 'samhälle' har samma tyngd som begreppet 'Gud', alltså något som är fullt verkligt för oss så länge som vi tror på det och som formar det sociala livet. Att genomskåda samhället är således som att sluta att tro på Jultomten – denna mognadsfas där man med stora ögon inser att, här sitter vi, ett par goda kålsupare, helt blottade och nakna inför en oviss tillvaro, och utan något annat att greppa efter än våra helt orimliga berättelser om oss själva! Och så väcks det filosofiska intresset och vi lär oss från historiens ljushuvuden sådant som vi aldrig kunnat drömma om! Förutom i fallet med Wittgenstein, där man enbart förstår honom "om man redan tänkt samma tankar" dessförinnan som man öppnat boken.

tungt,
fast säg den människa som inte låtsas att livet har någon mening, värde eller avsikt,
utan hellre fortsättter suga på det blå pillret..

Jag tror dock att det är sådana insikter som gör att man börjar att älska sin nästa! Man förstår både allvaret och lekfullheten i det mänskliga varandet, samtidigt som man förhoppningsvis kan lära sig att fokusera på det som är väsentligt och meningsfullt, vilket torde vara att sprida ljus, hopp och kärlek och att lyssna och försöka förstå sig på sina medmänniskor. En tid vid lägerelden och en stilla bön ut i kosmos – är inte det vad livet handlar om?

tja..
det är iaf en del av diverse aktiviteter livet kan användas till om när, var och hur man råkat fötts, men att något av detta jag råkar "gilla" skulle vara avsiktligt eller meningsfullt kall, är en absurd subjektiv tro/förhoppning

i ett realistiskt, pragmatiskt och kosmiskt perspektiv finns vi plötsligt till, brinner några sekunder som en tändsticka, slocknar och finns inte igen, allmedan kosmos till slut förbrukat all energi och kollapsar,

"vi måste agera fast allt hopp är ute" sa nån med samma absurda övertygelse...

Naturligtvis och vi skall hålla oss ifrån att bli dogmatiska och stela i tanken, på samma sätt som att vi inte vill bli stela i kropp och själ. Jag tycker dock att det borde ses som uttröskat i detta stadium av vår kulturella utveckling att hela tiden föregå varje utsaga gällande sådant vi känner och upplever som djupt eller meningsfullt med att det skulle vara absurt eller meningslöst "egentligen". Metakognition i all ära, men det bör gå ett varv till för att sluta med sådana upplevda förpliktelser. Det är som att vi är vår antireligiositet trogen, så till den grad att vi inte längre överhuvud kan leva fritt, djupt och andligt.

Tänker man över saken ett par steg längre, så tycker i vilket fall jag att man dessutom inser att det är absurt att bestämt hävda att någonting är just absurt eller poänglöst. "Livet har ingen mening!" är den, i sak mycket primitiva tanke, som blivit ingrodd i många huvuden. Vad betyder det ens, att säga så? En olustig känsla, det är vad det betyder – intet mer eller mindre än så.

Språkbruket om tillvaron i dess objektiva fundament torde snarare vara, som hos de gamla skeptikerna: det är oss ett fullständigt mysterium. Och hur kan vi säga att ett mysterium är oavsiktligt eller avsiktligt? Vi måste lära oss mer och höja blicken, det är min mening det, så många mysterium som tillvaron ruvar på.


Vackert beskrivet och som vore det uttalat av självaste prins Siddhartha Gautama för 2500 år sedan. Vi äro som en blixt från klar himmel. Nåväl, så låt oss då vara blixtar.

Har funderat en del sen igår och samhället med allt det negativa jag pekat på är ju en verklighet vi måste acceptera och det enda vi kan göra är att göra det bästa av situationen. Jag har börjat läsa "Man's search for meaning" och om Viktor Frankl klarar av det där ska vi nog klara av det här.

Att jag sitter och gnäller har väl varit som en del av de 7 stadierna av sorg. Känner mig redo att gå vidare och försöka bli mer ödmjuk. Frågan är hur man ska göra detta? Hur hittar man ett syfte i en miljö man inte trivs i? Eller är identitet viktigare än syfte?

Det var fint sagt.

Du skapar din egna verklighet, gillar du inte din skapelse, kan jag bara rekommendera att försöka ta kontroll över situationen.

Är det bara jag och som inte ens har några frågor kvar? För att då svara på denna tråden.
När man "genomskådat allt" så borde man inte ens ha några "frågor kvar"?!
Får det stå(kvar) som ett svar, eller?

Vi, vi människor, tycks ju ha fått ett(högre) medvetande än vi kan leva upp till?
Varför är vi aldrig nöjda? Vi är aldrig nöjda med tingens ordning hur vi än ordnar det för oss själva?
Varför?

Och samhällen ordnar vi alltid för oss var vi än drar fram någonstans.
Varför behöver vi alltid någon annan(människa) för att överleva? Varför kan vi inte överleva för oss själva? Varför får vi inte vara oss själva?!? Jag tror många, människan, i alla tider genomskådat detta med "samhället", men jag vet inte var det därifrån bär eventuellt "hem" någonstans...?