En orimlig berättelse.. vad tror du hände egentligen?

forts.. Någon gång här är hon i London för att möta nån levrantör över en dag bara. Sent på kvällen har vi ett passionerat samtal där hon försöker övertala mig att boka ett flyg och komma dit direkt. Jag tvekar inte men ingen av oss hittar en rimlig transportväg dit hon är och hon kommer ju ändå hem i morgon. Vi lägger på och säger godnatt utan konstigheter, men sedan får jag sms om att hon är "livrädd att jag inte hade kommit även om det fanns en bättre resplan". Jag tycker det är väldigt uppenbart att jag inte skulle sagt så eller suttit där och försöka boka med henne om så inte vore fallet. Dessutom är jag så upp över öronen försälskad i henne och slutligen ligger det långt ifrån min personlighet att prata eller agera så osammanhängande överlag och det känns självklart. jag visste inte vad hennes motiv kunde vara men det kändes som en spelad oro. Ändå gör jag allt för att trygga henne om hur jag känner för henne och hur jag ska gottgöra henne nästa dag men hon tvekade in i det sista på om "jag" var ärlig.

Så fort vi ses igen så känns det bra igen. Hon klargör bara varje gång att jag är så "fucked up bara" och att jag måste sluta "tro att människor vill mig illa" eller att "alla ljuger hela tiden". Givetvis hänvisar hon även till historier från olika lögner och svek från närstående eller affärspartners man varit med om tidigare och berättat om. Så fort det var något man anmrkte på så fick man snabbt höra att man måste "söka hjälp nu" för "hur ska det gå annars om jag aldrig kan lita på henne och hela tiden inbillar mig saker". Kort sagt fick hon mit alltid att känna att jag måste varit helt DUM I HUVUDET som inte förstod hur bra hon verkligen var och att jag verkligen ställer helt absurda och kanske rent av elakt mistänksamma frågor.

Här hade jag ju värdens bästa tjej. Det kändes superintimt och härligt när vi sågs och hon verkade ha både talang bra prioriteringar. Vi skapade snabbt väldigt seriösa framtidsvisioner och slösade ingen tid med att börja agera därefter, trodde jag.

För mig rörde det sig mer om vad vi ville uppleva ihop, och hur jag skulle strukturera om företagande och affärer efter den livsstil vi ville ha gemensamt. För Anna var det dock väldigt viktigt att inte vänta längre med att skaffa barn. Hon ville redan börja jobba på det för att hon måste vara gravid senast om ett halvår kände hon. Hennes andra kärnfråga var den om bostad. Hon hade alldeles för mycket lån på sin lägenhet tyckte hon, så hon sa att "vi måste sälja den". Okej det var väl lugnt. Men sedan ville hon inte under några omständigheter stå som "inneboende" utan hon krävde att hon skulle få köpa in sig i min lägenhet, vilket jag inte alls var intresserad av. Efter några vändor genom dom ämnena hade jag insett att vi väl löser allt såsom hon vill. Jag började tänkte att barn var väl en bra idé trots allt, jag "visste" ju att hon var en grym och unik tjej nu, och hon visade ju även prov på stark vilja, integritet och handlingskraft. Att låta henne köpa in sig i min lägenhet spelade väl inte så stor roll i det stora hela så jag sa okej på det med.

Vad gäller karriärer och livssstil så var det tidigt klart att Anna ville bli mer säjlvförsörjande och entreprenöriell. Hon ville mer än något annat bli fri sitt 9-5 jobb även om hon var nöjd med att ha klättrat i karriären.
Vi pratade om att det inte var någon stress med det men att hon kan lämna sitt jobb så småningom om hon vill. Hon ville gärna bli involverad i mina projekt på något sätt och helest att vi gjorde något ihop, vilket jag tyckte lät så romantiskt och kul att jag började tänka på att mer eller mindre avbryta dåvarande engagemang och "börja om" med Anna som partner även professionellt.

Dagarna förflöt med mycket kärlek och telefonen plingade frekvent på båda håll. Det var även mycket planerande, siffror och samtal till fastighetsmäklare och dylikt. Hon spaltade upp sin boendekalkyl som den avr och skrev utlägg om hur galet det är "att vi har sådanna räntekostnader till banken" och att "vi måste lösa det direkt". Jag skulle inte heller längre benämna hennes lägenhet som "din" utan jag skulle promt säga "vår" och "sluta vara så självupptagen". Jag skulle "fatta att vi är en familj nu".

Vi börjar samsas om allt detta och där är vi när vad vi kan kalla SITUATION #1 uppstår. Se nästa inlägg där jag kommer beskriva den även för de som inte läst den här bakgrunden.

P.S.

Detta är nerkortat i viss grad redan, men jag tänker uppdatera varje inlägg med en ordentlig tl;dr senare.

Ja han är helt off, han har inte ens koll på att polisen inte rycker ut vid sådant här trams och låter paranoid så in i. Han behöver hjälp men tyvärr ligger även insikten på noll så... En uppenbar psykos. Därför han är så osammanhängande.