Kan Borderline (EIPS) utvecklas till Narcissistisk personlighetsstörning?

Jag vet att denna tråden inte gynnar mig någonstans och att jag hädanefter riskerar att bli kallad narcissist, men jag vill verkligen diskutera det här och förstå vad det är som händer och varför.

Det känns som att min borderline håller på att utvecklas till något mer narcissistiskt. Det är inte lika mycket "buhu det är synd om mig" som det var förr. Ser mig inte längre som ett offer som jag brukade göra, utan nu är det mer jag mot "dom" dvs mina medmänniskor.

Tankar som jag brukar ha:
Dom ska inte få se mig svag
Vem fan tror hon att hon är
Han ska va glad att jag ens pratar med honom
Hon ska vara tacksam att jag är hennes vän
Men Gud vad dålig h*n är, jag hade gjort det där så mycket bättre.
Jag önskar att jag var en drottning på 1800-talet och hade ett helt land att styra och att alla avgudar mig (en tanke/önskan som funnit med mig i mååånga år och är återkommande)
Fan vad snygg jag är (kan glo i spegeln länge och beundra mig själv) har varit så i över 10 år.


Gjorde ett test på internet: https://psychcentral.com/quizzes/nar...sonality-quiz/ (vet inte om man kan lita på det) men fick 35 poäng!!! Det står att narcissister får över 20 poäng. Och blev chockad, tycker att jag fick jätte höga poäng. Gjorde om det en gång till för att fuska mig till lite lägre poäng men fick 33.
Sen vill jag tillägga, att jag känner mig inte som samma person som jag var för 3 år sen, jag har förändrats väldigt mycket och utvecklats (till min fördel) och blivit mer erfaren och mer medveten.

Här pratar hon om skillnaderna, men jag är båda två...hur går det ihop?
https://www.youtube.com/watch?v=TxrSPlL5s7c

Denna länken handlar om en mans beteende - men det stämmer bra in på mig med.
https://hennesvag.se/relation/det-ha...st-lamnar-dig/

Är det möjligt att en diagnos kan utvecklas till något annat? Hur sätter man stopp för sådana "narcissistiska" tankar? Hur slutar man tycka att man är bättre än alla andra? Hur slutar man livnära sig på att göra andra människor upprörda när man njuter av det? Har kommit till insikt att jag projicerar mycket (vilket jag ej varit medveten om innan)

Tror det kan vara att du känner dig svag nu när du börjar inde att du måste gå igenom det där tuffa (terapin) så att du försöker hitta andra diagnoser. Plus att du kanske vill känna att vi säger att du är OKEJ.
därför säger jag att du är OK jjujoo. Fly nu inte ifrån demonerna

Min psykolog sa till mig att personligheten är som ett träd som kan skjuta ut nya grenar, så jag antar att svaret är: Ja.

Att jag tycker att det ska bli jobbigt att gå igenom den där terapin är sant, det är också därför jag skjuter upp den hela tiden. Men att jag ska känna att jag är okej från andra flashbackare stämmer dock inte, eftersom jag tycker att jag är bättre än dom flesta och t.o.m. med en diagnos på köpet. Så det skulle inte förändra så mycket... Men tack ändå! Det är nog inte jag som flyr från demonerna, verkar ju mer som att jag är demonen själv
Det låter som en klok psykolog...människan utvecklas och förändras ständigt så det är kanske inte så konstigt ändå? Jag menar, du är väl heller inte samma person som du var för 10 år sedan?

Samma människa: Nej.
Vad som är konstanten hos mig är ångesten.

Bra psykolog not. Personlighetsstörningar är inte något du bara slängrr på dig lite sådär

Ja men det är den hos mig också, och har försökt finna roten till problemet väldigt länge men har haft typ kronisk ångest hela livet.. man får ju aldrig vara ifred i sitt lilla huvud, tänker alldeles för mycket. Många gånger så vill jag inte dela med mig av att jag mår dåligt heller, håller det inne tills det försvinner men det har ju hänt att man någon gång inte kunnat hålla det inne och delat med sig lite på flashback, och det hatar jag egentligen att göra för jag vill ju inte visa mig svag.

Jag antar om det redan föreligger en störd personlighet sedan barndomen, så har väl den störda personligheten potential till högre grader i helvetet, så att säga?

Nein

Min mamma blev mycket bättre av DBT.
Har du provat det?

Nej, men jag ska. I alla fall prova. Tankesättet jag hade förut var "Jag kan klara detta själv om jag bara vill" Men jag har insett att det inte räcker, självklart är viljan oerhört viktig men vissa saker kan man inte klara av helt på egen hand då det egentligen inte ligger bara i ens egna händer när man har en liten störning.. insåg det för ett kort tag sen. Först ville jag inte gå i någon terapi. Men det känns ändå som att diagnosen håller på att balla ur till något annat...men det kanske bara är en fas i mitt liv där jag experimenterar mer med människors känslor

Kanske. Ge DBT en ärlig chans.