Nya Lätta på trycket-tråden! (Läs riktlinjerna i trådstarten)

Ibland känns livet som ett stort misslyckande rakt igenom . Känns som hur jag än försöker utvecklas eller "förbättras" privat eller i arbetslivet så står jag kvar och stampar. Det blandat med ångest socialfobi koncentrationssvårigheter m.m. som gör att jag fäller krokben för mig själv konstant.

När det kommer till hobbies relationer romantiska vänskapliga eller "sexuella" känns det som det "aldrig" blir rätt. Hade en bra start på året men som gradvis bara störtdyker ner just nu. Varje försökt till ny relation verkar rinna ut ur sanden eller inte ta av.

Är en sådan stor frustration att ständigt känna att man misslyckas och aldrig utvecklas eller " tar nästa steg". Börjar närma mig 40 men känns som jag är kvar där jag var som 25 åring. Även om jag har vidareutbildat mig och försökt utveckla mig.

Nästan så att man vill ge upp och sluta försöka förändra sig , man vill bara låsa in sig i sitt kryp in och kasta bort nyckeln.

Att vara värdelös och känna sig värdelös är två olika saker.

Trist att bilen är kvaddad, bra att du är i livet. Du skriver att du har en familj, tänk tanken att du inte skulle vara i livet, hur många skulle bry sig om att bilen är trasig?

Jag kan lugnt säga att jag har samma känsla då och då, att man inte duger något till. Men det måste du skaka av dig. Lämna allt ältande och gå vidare i livet.

Att försvinna är inte lösningen på den känsla som finns hos dig.

Jag tror jag måste ta självmord. Kanske inte idag eller nästa vecka men någon dag i framtiden.

Jag klarar mig rätt så bra i samhället trots att jag har både funktionsnedsättningar och en psykisk sjukdom. Jag pluggar, jag har partner och vänner. Trots det ligger en tung börda på mig och jag är rädd att det kommer brista snart.

Om jag bara hade mig själv att tänka på så hade jag fortfarande mått dåligt men det är min familj så långsamt tär på mig. Jag har syskon som är mycket yngre än mig vilket inneburit att jag blivit som en extra förälder vilket bara ökar ansvaret ju äldre jag blir. Alla mina syskon har extrema psykiska problem bla autism och adhd men vi har aldrig kunnat få rätt hjälp av kommunen eller psykiatrin och nu när de alla är/snart är tonåringar så blir det värre och värre. Båda mina föräldrar går på knäna och min mamma är nu sjukskriven och pappa riskerar att förlora jobbet. Nu säger läkarna att mamma är i så dåligt skick och har så högt blodtryck att hon kan få en propp i hjärnan när som helst.

Jag är den som ger mamma emotionellt stöd då min pappa också mår dåligt och inte har vetskap om exakt allt som hänt mina syskon. Sosanmälningar på sosanmälningar, inget hjälper. Vi har gått från att ha det rätt så bra ekonomiskt till att vara fattiga.

Det enda jag kan göra är att vara stöd och hjälpa till hemma och kan därmed inte flytta hemifrån trots att jag är vuxen (dock undviker jag att vara hemma så mycket som möjligt). Jag vågar inte prata med mamma utan att riskera att hennes mående försämras. Jag pratar ofta med min partner men vill inte lägga allt det negativa på dem. Jag är iallafall så otroligt tacksam för hur mycket hjälp jag får av min partner.

Jag går på medicin men kan inte gå på depressiva pga min psykiska sjukdom. Psykiatriker är för de mesta frånvarande och har inte gått till psykolog på länge. Fick rekommendation att gå privat men har inte råd.

Ibland är jag starkare men för det mesta känner jag inte att jag orkar mer. Jag kan inte överge familjen och jag kan inte ta livet av mig än då det skulle göra det ännu mer jobbigt för familjen. Om mamma dör så tar jag nog självmord då min familj kommer fullständigt ruineras.

Allt är hopplöst. Det finns ingen hjälp att få. Jag måste bara hålla ut

Jävlar... och det här är Sverige.

Gå till kyrkan och be som fan.

Klen. Min vilja är klen.
Känns hopplöst.
Vad ska man göra åt det liksom?