Kulturrelativismens självmotsägelse om vem som tillhör vilken grupp

Kulturrelativismen påstår att personer ska dömas efter det normsystem som gäller i den grupp personerna tillhör. Men hur göra när olika grupper har olika normsystem för att avgöra vem som tillhör vilken grupp? Säger inte kulturrelativismen emot sig själv när den gör uttalanden om att "den personen tillhör den gruppen och inte den gruppen" när vissa grupper kan ha andra normer om det? Sätter kulturrelativisten sina egna normer för att avgöra vem som tillhör vilken grupp över andra gruppers? Eller för den delen när det gäller att avgöra vad som är en separat grupp och vad som är "avvikare" inom en grupp?

Samma sak när det gäller att säga hur stor del av en grupp som måste utöva ett beteende för att det beteendet ska anses normalt i den gruppen. Tänk om en grupp sätter en annan siffra än kulturrelativisten, eller anser det fel att överhuvudtaget dra gränsen vid ett visst antal procent av en population?

Eller överhuvudtaget att säga vem som är människa och vem som inte är människa?

Människan är ett flockdjur, så vi väljer en grupp. Nästan alla gör det.

Eftersom det inte finns något gudomligt "rätt" eller "fel" så väljer gruppen sina normer genom konsensus. Gillar man det inte lämnar man gruppen och söker sig kanske till en ny.

I gränsytan mellan grupperna blir det ofta friktion: Hells Angels mot samhället, Djurgårdssupportrar mot Black Army, invandrare mot de som bott här länge och kan normerna.

Kulturrelativism är en konstruktion. VI behöver inte ta ställning till hur DOM tänker. Men om DOM vill vara med OSS så kan vi ställa krav, vi bör ställa krav, att DOM skall följa VÅRA regler. Annars får det vara.
Man har inte sex i kyrkan, åtminstone inte när församlingen är där.
Man kommer inte full till IOGTs årsmöte.
Man slår inte sin fru. Inte i Sverige.
Osv.

Hur andra vill leva sitt liv skall vi kanske inte ha så många åsikter om, inte förrän vi är perfekta själva. Men vi kan ställa krav på alla som vill leva med oss, bli en del av oss. Annars går det bra att lämna gruppen. Dörren finns där och är öppen..

Det finns ingen människa som är kulturrelativist helt och till fullo.

Kulturrelativism är - varken mer eller mindre - enbart en metodologisk utgångspunkt för att underlätta fältarbetet; den säger att varje kultur måste förstås i sin egen kontext och säger egentligen ingenting om hur man ska klassificera folk i olika grupper.

Jag håller nog med HenAnnan. Till en stor del väljer vi själva vår egen grupptillhörighet, eller så tillhör vi gruppen under hela livet från och med födseln. Och då blir det inga problem med det.

En väldig massa djur flexar i beteendet och kan inte klassificeras som "flockdjur" eller "solitära". För människor är den falska dikotomin om möjligt ännu mer falsk på grund av förmågan att skilja teori från empiri, vilket möjliggör självständigt förkastande av "gängse" teorier med hjälp av inlärda empiriska fakta som snappats upp från andra.

Det du skriver om här verkar vara territoriell rätt. Det tar inte bort självmotsägelsen i andra kulturrelativistiska påståenden som hävdar att individen skulle vara bunden av normer från "sin grupp" som i gruppen personen växte upp i oavsett vart personen flyttar. Eller för den delen den amerikanska psykiatrins definition av "vanföreställningar" som bygger på en klassifikation av personer i samma territoriella jurisdiktion som separata kulturer.

Fast utan socialt umgänge mår alla dåligt:
https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC3150158/

Alla söker sällskap, och kan man inte få det så söker man i alla fall någon annans reaktion. Blir man helt ignorerad går man under.

Det finns personer som frivilligt söker ensamhet, och även påstått solitära djur träffas för att para sig eller bråka om revir. För övrigt är gummidefinitioner av "sociala relationer" som artikelns för otydliga för att vara vetenskapliga, och kön och ras är ingen uttömmande lista över felkällor.

Ja, nu är vi inne på tyckande, men jag tror ingen föds som enstöring. För vissa känns det kanske som bästa alternativet (t.ex. mobb-offer och folk som inte passar in) men dom mår ju inte bra av det. Andra har en relation till en tänkt gud, till exempel vissa asiatiska munkar, som enligt sägnen sitter på en bergstopp.
Men i övrigt är det ganska tomt i min arsenal av ensamma som frivilligt sökt ensamheten. Någon naturälskare som bor på en avlägsen plats, men även dom blir ju glada av besök, och dom kanske har sällskap av djuren eller så drivs dom av girighet (pälsjägare) så att dom väljer att stå ut.

Fast det är som sagt bara min personliga åsikt.

Ska man räkna som du gör skulle det ju lika gärna gå att få "rätt tomt på enstöringar" bland vilken djurart som helst, även påstått "solitära". Och det är just det som är poängen, inte att människor skulle vara "enstöringar" inom ramen för en indelning i "sociala" och "solitära" utan att det är den indelningen det är fel på, på samma sätt som det är fel på läran om de fyra elementen. Till exempel det redan påpekade faktum att så kallat "socialt" inlärd empiri kan falsifiera så kallade "socialt vedertagna" hypoteser och ge plats för så kallat "enstörigt" innovativa sådana. Det går helt enkelt inte att dela in djur i "flockdjur" och "enstöriga djur".

Kanske inte, men kan man inte sätta upp en linje där man i ena änden har koloni-levande varelser (typ myror) som inte klarar sig utan varandra. I andra änden placerar man sådana som lever helt ensamma och endast träffar andra då det är dags att para sig?
Var på en sådan linje skulle man placera människan?
Inte är det väl så att alla människor försöker hitta en enslig plats, ett eget "revir", där man lever sitt liv och man bara träffar andra när det är dags att kopulera? Människan är rädd när den är ensam, människan söker sig till gruppen. Människan är beredd till nästan vilken vidrighet som helst hellre än att uteslutas ur gruppen.

I min värld är är människan ett flockdjur. Var på skalan skulle du placera människan som ras?

Fast jag tycker att människor ändå är rätt olika varandra, att vissa är mer introverta och andra är mer extroverta.

Som kattägare har jag till och med märkt på skillnader mellan mina älsklingar, att två katter kan vara rätt olika i personligheten.