Mitt förslag på hur man skulle kunna förklara kvantfysiken med rum/tid.

Hej.

Har haft en ide om hur man skulle kunna förklara kvantfysiken med rum/tid, sedan många år och undrar om någon fysiker kan finna det intressant att diskutera lite och vi kan ta det på Svenska.



Har en text på engelska som jag brukar använda.

Understruken överskrift: Microcosmic gravity pulses explain quantum physics ?

Hi.

Some years ago I got an idea that I thought would explain quantum physics.

Space/time can collaps to black holes, so I thought could there be a phenomenon that can create a singularity that expands through the universe?

I have read about that there is just one electron in the universe and it moves back and forward in time and that was an idea from Wheeler to Feynman and it lead Feynman to develope QED.
And there were discussions that the electron is a microcosmiv black hole.
And when a gravity wave pass earth time goes a little bit faster and/or slower the instance it pass.

So what if Wheeler and Feynman where partly right and that a electron is some kind of microcosmic black hole and what happens if there is created a gravity wave that stop or make time go infinite fast?
Then what....

Some years ago I heard about a phenomenon in explosions.
If a fast enough explosion goes of up in the atmosphere, then there can be created a sound chock pulse that turn the air to fluid and this spheric shell expands probably a bit faster than the speed of sound, some meters in diameter. Then it fades out to a sound bang.

So I made a thought experiment, just to get people to understand then when I take this idea to space/time gravity waves.

What if two jets is flying in the speed of sound and is doing an experiment.
Both jets have speakers and microphones outside the jets and is testing communication between them, as they fly beside each other.
Now they explode a bomb behind the jets and it creates this chock puls of air fluid and lets say it continue to expand for miles and the jets now get there speakers and microphones in this chock fluid pulse.
The pilots dont know this but monitor the communication.
The pilots now experience that the communication is transfered between the jets faster than the speed of sound.
They monitor that the comunication is as if they were flying in a fluid.

So they reason that maybe time has been altered for the equipment or something.
----------------------------------------------

Now this is just a way for me to get people in to my next step of thought experiment.

So now we go to space/time.

What if there in the big bang was explosions, that was so extreme that it created some gravity chock waves that then expandes with the speed of light.
So lets say we fly in space with a rocket, with almost the speed of light and get caught in one of these gravity pulses.
Lets say that this pulse make the time go infinite fast.
Then the pilots suddenly realise that the universe stop moving outide the gravity pulse.
And as long as they stay in the pulse, they can move all over, in this spheric shell, that expands with the speed of light.
They also experience that they can slow down and step out of the gravity pulse and speed up and go back again, in to the pulse.

People outside the gravity pulse now get the experience that the rocket popps out and communicate and then popps out light years away instantly and continue communicating fram that new spot.
-----------------------------------------------

Now we go to quantum physics.
What if all different particles is some kind of microcosmic gravity pulses.
When we dont look at them, they are spread out all over the universal gravity pulse.
When we interact with them we get this gravity pulse to collapse to a particle.
Its just like as if we poke at the gravity pulse and the rocket see that we try to communicate so they go there and slow down a bit to communicate with us and then speed up again and get back in to the pulse.

Now with this mindgame I think I can explain most of quantum physics.
The spinn of the particles is an extreme creation of "Frame dragging" that is a shear in space/time .

With this idea it is then possible to explain quarks and why they behave like they do, to build protons and neutrons and so on.

------------------------------

PS: The rocket pilots live forever, just like particles, for this thought experiment to work and so on..

-----------------------------------------

Intressant??
Finns det någon fysiker eller annan insatt person som vill säga något om min tankegång?


Regards
M.Sc. Magnus Ivarsson

Om det är DITT förslag varför länkar du till källor som inte skrivna av dig?

Det var understruken text.

Har tagit bort understruken överskrift och skrivit en förklaring.

MagI

Det är väldigt svårt med sådana här trådar när man har idéer som endast är hopkok av andra lösryckta idéer + att språket inte är det bästa.

Enda chansen att andra ska engagera sig i din teori är nog om du skriver om det hela mer strukturerat i en text som:

1.Tar upp relevant matematik, vad är det som din teori postulerar i termer av formler och mätvärden?
2.Källhänvisar till artiklar som är relevanta.
3.Är skriven på korrekt svenska eller engelska.
4.Undviker att bygga på lösryckta citat och tankeexperiment från framlidna fysiker.
5.Beskriver tydligt på vilket sätt din teori är falsifierbar.

Jag vet yrkesverksamma, t.o.m. framstående fysiker, som har tagit fram egna, seriösa teorier om t.ex. kvantfysik men som likväl står och stampar med att få erkännande eller ordentlig granskning.

Problemet med lekmän eller personer som t.ex. läser populärvetenskap är att de får nys om många begrepp men inga strikta definitioner eller regler (vilket generellt sett matematiken står för).
Detta gör att man plockar lite här och lite där och försöker få ihop något spännande. Men för en yrkesverksam fysiker blir det väldigt intetsägande och endast tidskrävande att bena ut allt.

---
Wheeler kontaktade Feynman i en idé om ett en elektron universum.
https://en.wikipedia.org/wiki/One-electron_universe
Det gav Feynman idén till QED-teorin att elektroner kan gå framåt och bakåt i tiden.
e+ går framåt i tiden och e- går tillbaka i tiden.

Men låt oss hålla fast vid tanken att det bara finns en elektron.
Vilken effekt har det då på tankeexperimentet med tåget och de två blixtarna i speciella relativitets-teorin?

Om det bara finns en elektron som kan skapa fotoner,
hur påverkar det då den relativa tidsskillnaden för ljuset som träffar mittljussensorerna på tåget och på tågstationen?
Kan denna kvanteffekt påverka den speciella relativitetsteorin?
Ska vi justera den speciella relativitetsteorin och kanske relativitetsteorin på grund av denna elektron-kvanteffekt?


MagI
-----

Jag vill försöka förstå för att jag är nyfiken på vad det är du tycker dig se, men vid en första anblick så ser det för mig ut att vara fel. Även om din struktur fungerade så förstår jag inte hur den skulle kunna förklara annat. Jag förstår inte hur det hänger ihop i sig självt eller hur det löser några problem utan jag tror inte det är applicerbara mekanismer inom en sammanhängande struktur och med en välvillig öppen tolkning så förstår jag inte hur det löser problem, tvärtom så ser jag fler problem och färre lösningar.
Med det sagt så är det komplicerade koncept du funderat på inom en komplex modell, så det kan för min del finnas guldkorn inbäddade i någonting du insett och därutöver så kan jag naturligtvis ha fel, så jag önskar få veta mer om hur du tänker.

Först, överljudschockvågor i kvant är svårt men jag har läst lite om det förr och tror mig därför veta att det är jättesvårt, så jag undrar vad du vet om det?
Vad skulle likheten med gravitationsvågor vara menar du?
Min inom detta ämnet väldigt ödmjuka uppfattning är att det du säger verkar vara fel då mekanismerna inte direkt påminner om varandra. Du verkar också osäker på tekniska detaljer som jag tror annat om.
Därefter så menar du på att det som gör dessa fenomen lika på något sätt utgör en mekanism som ger upphov till det vi ser via processer vilka också kan förklara annat. Vill du utveckla?

Mitt ingångsvärde är att du har fel, men säkert ett smart fel då det kan vara sammanhängande och fungera utefter hur du har fått uppfattningen om att strukturens individuella delar fungerar, så felet består av avsaknad kunskap.
Jag skulle vara säkrare på min sak om det inte vore för att förhållandet mellan saker som chockvågor, ytfysik, termodynamik, entropi, plasma och allt vad detta har att göra med och i kvant, är så otroligt svårt att man tvingas till ödmjukhet.

Så vad är likheten mellan en överljudschockvåg och en gravitationsvåg till att börja med?

Edit. Vad gällande egna teorier så satt jag för ett par år sedan dygnet runt i 3 dygn och bara räknade då jag trodde mig se ett förhållande jag inte förstod men som verkade viktigt. Med hjälp av kanske ett 20-tal kladdpapper så hade jag lyckats formulera det jag ville på 8 st A4-ark, bägge sidor. Jag lyckades göra relativistiska Lorentz eller Galileiska transformationer genom att låta förhållanden bevara pi.
När jag var klar så hade jag inte en aning om vad det betydde. Jag visste inte vad det var jag representerade så jag hade ingen aning om förhållandet var av betydelse eller om jag bara råkat använda siffror som formalismen kräver det förhållandet av men som jag inte såg då förhållandet hade annan struktur som dolde det där emellan.
Det har nu gått några år och jag har glömt mycket men funderar fortfarande ibland på det. Jag har ännu verkligen ingen aning om vad det betyder.
Jag kan ha suttit och maniskt räknat siffror i flera dygn med upplevelsen av en insikt som egentligen motsvarades av att det som representerades gällde per definition. Eller så hittade jag pi någonstans via bakvägen där förhållandet manifesteras på annat håll. Jag har ingen aning.
Det gällde vågtal, bevarandet av pi och relativism i alla fall.
Det är lätt att bli kär i sin egna skapelse och kärleken är blind.

--
Jag använder chockvågor i luften enbart som ett försteg i tankemodellen.
När jag började försöka förklara detta att svarta hål kan existera som en annan 4-dim geometri dvs som en utbredd / utspridd singularitet med formen av ett sfäriskt skal som utbreder sig med ljusets hastighet så orsakade det mycket problem. (Dessa sfäriska 4-dim skal kan också vibrera och då ha en stående våg, som en vibrerande ballong, vilket då förklarar tex elektronens olika atomskal runt atomkärnan.)
De första nobelpristagare i fysik som jag pratade med i Lund viftade bort min diskussion.

Med denna stegvisa förklaringsmodell med infinita chockvågor så har jag ibland fått någon enstaka att lyssna och diskutera.

Jag tycker mig kunna förklara kvantparadoxer och all atom och partikelfysik med denna utspridda singularitetsmodell.

Jag tror Albert Einstein hade rätt.
---

Ok, då förstår jag vad som händer här. Du har fel om allt och nej det är inte jag som inte förstår dig. Sagor om fantasier är inte logiska eller sakenliga för att de upplevs insiktsfulla.
Trevlig kväll!

Pi är ju klassiskt att få ut till synes random ur lite allt möjligt (eftersom det används till lite allt möjligt) Du säger dock att du i ditt fall lät förhållanden bevara pi? Har du lust att visa dina beräkningar?

Dessa sfäriska skal, (dina chockvågor?), varför skulle de vibrera? Menar du att delar av skalen ibland utbreder sig långsammare än c, för att sedan växla så att de andra delarna går långsammare än c? Vad innebär en vibration i tid?

Vad menar du med "infinita" chockvågor?

Om chockvågorna förklarar varför vi har partiklar, och chockvågorna ständigt breder ut sig, hur kommer det sig att vi har partiklar även efter att chockvågorna har passerat? Eller menar du att det ständigt kommer nya chockvågor?

--
De kan komma i självsvängning då rum/tiden inte är jämn.
De kan börja självsvänga och kan tex stå helt stilla,
då den stående vågen på pulsen har en genomsnittlig ljushastighet.
Dessa pulser är egentligen svarta hål men i i formen av en Infinitesimal rum/tids puls.
Istället för rum/tids hål blir de odetektbara som rum/tids geometri.
Vi detekterar dem istället som partiklar då de kollapsar till en singularitet i detektionsögonblicket.
När vi inte tittar på partikeln är de en Infinitesimal rum/tids geometri.
https://www.einstein-online.info/en/...anging_places/


Infinit = Infinitesimal
https://sv.wikipedia.org/wiki/Infinitesimal

MagI
----

Ja, det där är ju någonting man drar sig för att säga högt då just pi som du säger är en sådan typisk foliehattsgrej. Ja den används ju överallt och även om man hittar den någonstans, jahopp? Vad gör man med den informationen sen då? Ringer Nobelpriskommittén och meddelar att man hittat pi på ett konstigt ställe?
Det var lite den situationen jag fann mig i, att jag fick en insiktsfull idé som jag inte förstod och låste mig i, som jag inte ifrågasatte ordentligt. Jag inbillade mig att det var vetenskapligt nog att bevisa förhållandet och satte mig därför och räknade, läste på nätet, hade alla möjliga böcker öppna om allt från avancerad fysik till formelsamlingar man använder i grundskolan och kände verkligen i hjärtat hur jag behandlade frågan seriöst.
Efter de där dygnen så inbillade jag mig att jag äntligen lyckades hitta det jag sökte, som bekräftade min hypotes och upplevde först en känsla av fullkomlighet. Jag hade löst problemet liksom.
Lyckligtvis så är jag van vid att tänka fel och har tränat på min tankestruktur så jag var inte för kär i min skapelse att jag var för blind för att behandla frågan rätt efter att jag slutfört momentet med att räkna på det, så jag började fundera på hur jag skulle formulera min upptäckt och presentera den för andra, där naturligtvis den första frågan jag ställde mig var vad det var jag hade hittat som jag skulle presentera.
Jag hade verkligen ingen aning.
Vad hade jag hittat? Vad motsvarade siffrorna jag använde? Hur behandlade jag dem? Vad innebär förhållandet? Vad tyder resultatet på? Ingen aning...
Jag insåg då att felet jag gjort när jag tänkte inte var något smart fel, utan ett jättedumt. Jag hade utgått från ett grundantagande som jag inte förstod vad det betydde. Allt var rätt förutom en liten "detalj" som hela resonemanget byggde på, så allt var fel.
Jahopp... Tur att jag försökte utforska idéen innan jag presenterade den och upptäckte felet själv, annars hade det blivit pinsamt. Tänk om man hade stått med en powerpointpresentation i en timma för att få frågan: "okej, men vad innebär det då?".
"- Eeeh...".

Jag har uträkningarna på jobbet då jag sparar allt sådant, eftersom jag kan ha fel om att jag har fel och kan då återkomma för att eventuellt få ut någonting från det, men jag hittade kladdpapprena här hemma och minns nu vad det var jag räknade på.
Jag har en teori...
Jag tror att ALL interaktion, energiomvandlingar, rörelseförändringar osv. kan formuleras med bevarandet av momentum mellan delar av olika delsystem när de interagerar med varandra och delarna av delsystemen, delar tröghetscentrum.
Så har vi två separata sammansatta system i tom rymd som interagerar så kan man formulera förändringarna med bevarandet av momentum för perfekt inelastiska kollisioner.
Detta genom att behandla både kinetisk och potentiell energi som trögheter, då potentiell energi som intern tröghet och kinetisk energi som extern, vilka kan balanseras om.
Potentiell intern energi, likt massa skulle bestå av rotationsmomentumet uppdelat i de 3 dimensionernas linjära komponenter, alltså linjära momentum.
Ett internt system, säg intern potentiell energi eller då massa, i min teori tröghet, balanseras om internt då interaktioner i olika vinklar omvandlar olika stora energier.
Ett externt system, kinetisk energi eller momentum balanseras om precis som det interna systemet gör internt, men mellan de linjära komponenterna som vi observerar röra sig, vilket jag då tänker är förhållanden mellan trögheter.
Förhållandet mellan det interna och externa är detsamma som formuleras med relationen mellan position och momentum. Förhållandet inom det interna och inom det externa är detsamma som Lagrange densitetsfunktion för fält, så position och momentum där med.
Därutöver tror jag mig kunna representera entropiska intensiva och extensiva egenskapers förhållande till varandra och deras förhållande till ett annat sådant par, så energiformer som interagerar som formuleras med negativt tryck mellan ytor hos fält, vilket jag inbillar mig kunna representera med vortexar.
All acceleration, kraftverkan, energiomvandling och rubbet är momentuminteraktioner som är interna och externa trögheter som balanserar om sig och som balanseras om sinsemellan beroende på förhållandet det som interagerar har till det de kommer ifrån. Så för att bevara allt som ska bevaras hos ett sammansatt system varifrån en del interagerar med ett annat system så är allt funktioner mellan förhållanden till tröghetscentrum mellan trögheter.

En geometrisk representation av detta, beskrivet bildligt är om man tänker sig två kulor i ändarna av en stav, vilken occillerar kring en axel någonstans längs staven, där förhållandet mellan kulornas individuella trögheter beror på förhållandet till axeln, där interaktioner förskjuter staven upp och ner i förhållande till axeln, eller att axeln förskjuts längs staven, hur man nu vill se det.
Paret med kulor motsvarar då en extern egenskap som observeras och en intern egenskap som är inneboende. Position och momentum, potentiell energi och kinetisk energi, tröghet och momentum, extensiva och intensiva egenskaper, interna och externa egenskaper.
Allt balanseras då med momentuminteraktioner som förändrar trögheter och allt balanseras mellan tröghetscentrums förhållanden till varandra. Tröghet och/eller momentum blir lite som rumsligt bevarande och förhållandet mellan tröghetscentrum blir lite som bevarande genom tid.
En interaktion mellan två delar beror då på delarnas motsvarande del och deras tröghetscentrums förhållande till systemet de kom ifrån. Så en interaktion har ett förhållande till delsystemet de kom ifrån.
Hela alltet är emergent på så vis att en uppsättning av par av egenskaper och deras förhållande till deras tröghetscentrum kan motsvara varandras egenskaper. Så t.ex. potentiell energi kan bli kinetisk, intensiv bli extensiv, intern bli extern, massa bli rörelse, tröghet bli momentum osv.

Fundamentet blir då tröghet från vågtal. Det jag räknade på var då förskjutningen av våglängden beroende på observatörens rörelse och massa, så hastighet och gravitation, där gravitation då blir förändringen av ett par egenskapers förhållande till tröghetscentrum, vilket eftersom deras tröghetscentrum har ett förhållande till det tröghetscentrum de delar med delsystemet de kommer ifrån, som också består av förhållanden mellan par av egenskaper med deras förhållande till tröghetscentrum och det tröghetscentrumets förhållande till delade tröghetscentrum, så får man förändringen av förändringen av positionen, så derivatan av hastighet, så acceleration eller kraft, genom kvantiserad tröghet och/eller momentum.

Allt är då fiktiva och konservativa krafter, så t.ex. kollaps av sammanflätade partikelpar i superposition beror då helt enkelt på att partiklarna först delar tröghetscentrum och när en partikel har interagerat med någonting annat så slutar de dela tröghetscentrum, så spinnriktningen upphör occillera i förhållande till varandra och eftersom fiktiva krafter inte beror på tid utan förändringen förmedlas direkt, och allt är konserverat så bara slutar den ännu inte observerade spinnriktningen att förändras. På samma sätt som om man snurrade en massa från ett snöre som är ett ljusår långt runt huvudet och släpper snöret så kommer massan att sluta rotera och istället fortsätta rakt fram i samma ögonblick som man släpper snöret, oberoende av någon ljushastighet som behöver förmedla någon information, eftersom massan inte är en egen grej utan är en del av delsystemet denne senast interagerade med.
"Kulorna" i ändarna på staven är om det inte var tydligt egenskaper, inte partiklar. Så en partikel är ett sammansatt system.
Bevarandet av laddning skulle då bero på att den egenskapen bara kan observeras vara extern för oss på samma sätt som position bara observeras vara extern för oss, där momentum måste härledas.
Excitationer av fält, alltså egenskaper vid positioner vore det som observeras hos partiklar och fält skulle då vara dynamik hos förhållandet mellan interna egenskaper och alla delade tröghetscentrum med deras förhållanden till annat.

Min djupa insikt som jag upplevde som meningsfull tror jag bestod av att kulorna på staven som occillerar kring axeln som utgör deras tröghetscentrum, om occillationen som intuitivt känns som om den måste vara krökt men som på grund av att det är fiktiva krafter inom ett bevarat system, ser då annars ut att vara en linjär komponent. När jag då försökte göra relativistiska transformationer med vågtal med min struktur så har man då tre st linjära komponenter som ger rotationer, så internt rotationsmomentum är tre linjära momentum.
När jag då satt och räknade så tror jag att jag hittade det som ser ut som en rotation från det jag behandlade linjärt. Så jag satt med siffror för enheter som hastighet och acceleration samt massa och energi och hittade pi från relativistiska interaktioner från detta.
Vad jag tror att jag gjorde var alltså att jag hittade ett redan definierat förhållande som förändras med respekt till bevarandelagar, så det kunde inte bli på annat sätt.
Men vad betyder det liksom? Bevarandelagar fortsätter bevara det de bevarar även efter omständliga interaktioner?
Eureka.