Osäker på förhållandet

Hej

Har en kille jag träffat i ett års tid nu, känslorna har svajjat från hans sida redan från början får jag tyvärr lov att erkänna för mig själv. Två månader in i dejtandet kände han inget särskilt och medan jag börjat få känslor (nog ganska starka) och han sa att han visst kunde tänka sig fortsätta träffas men att jag inte skulle hoppas på att det skulle bli något. Kär och dum som jag var så lät jag det fortsätta och han fick också känslor en tid efter.

Vi har haft det bra, bråkar sällan, men han har ofta kommentarer på hur jag är. Jag vet att jag har många brister och jag hatar varenda en och jag försöker vara en bättre människa varje dag. Jag vet att jag skulle vara lite bättre om jag bara var mer allmänbildad, mer rolig, mer utåtriktad, ta mer initiativ och vara mer spontan, och jag jobbar på det samtidigt som det är frustrerande att alltid känna att man inte duger. Jag vill på ett sätt rätta mig efter vad han tycker är rätt samtidigt som jag vill vara den jag är.

Jag älskar den här killen. Han har aldrig sagt detsamma till mig men vi har haft det bra ihop. Nu har jag fått höra från ingenstans att han är osäker på förhållandet och att han vill ta en paus. Det är för många små personlighetsdrag jag har som han inte ser hos en partner och han har börjat störa sig på dom, dessutom har vi inte mycket gemensamt och han har inte lika stark fysisk attraktion, han känner inte längre "wow" när han ser mig trots att jag ser likadan ut som för några månader sen.

Jag känner mig så lost när jag läser runt om pauser, att det är dödsdömt. Jag fattar det, att man börjar gå vidare när man inte hörs och sen är den lilla gnistan som fanns helt bortblåst. Jag har föreslagit en lista på aktiviteter vi kan göra istället för att ta paus för att se om känslorna kommer tillbaka när vi umgås och gör något kul, något nytt från vardagen. Men han insisterar på pausen och att vi inte ska ha kontakt i 2 veckor

Jag är så ledsen för det inte är ett uppbrott som jag kan gå vidare ifrån samtidigt som jag inte har honom där jag haft honom förr. Jag befinner mig i ett emotionellt limbo och jag vet inte hur länge jag ska stå ut. Jag mår dåligt för jag vet att det finns saker som skulle gjort mig lite bättre och att det skulle ha gjort att det här inte hänt.

När jag haft uppbrott tidigare har jag laddat ner tinder samma dag, sen ut direkt och träffat någon ny, nästan varje kväll, för bekräftelsens skull och att slippa känna den här ensamheten man gör i början. Det har hjälpt mig så mycket att gå vidare, även om man inte är emotionellt tillgänglig så får man ändå ut något av vetskapen att det finns andra som kan hålla om en. Nu kan jag inte göra det eftersom vi är överens om exklusivitet och jag kommer få sova själv utan närhet i 2 veckor och det tar kål på mig, och det har bara gått 1 dag. Jag försöker umgås med kompisar på dagarna men kvällarna är lik förbannat så jävla ensamma när man ska gå och lägga sig helt ensam i tystnaden.

Finns det NÅGON chans att han kommer hitta tillbaka till mig och sakna mig efter den här pausen och att det inte varit tid förgäves? Jag vet inte annars hur jag ska orka stå ut i det här. Vill bara ha honom tillbaka.

Det är säkert inget fel på dig. Du verkar smart och gör en bra analys. Utsidan är det nog inte fel på heller eftersom du lätt träffar nya killar. Är han så perfekt själv att han anser sig ha rätt att kritisera dig?
Jag tycker du ska ta över initiativet och helt enkelt göra slut . Önska honom lycka till i jakten på den perfekta människan.

Men herregud det handlar om att vara nöjd med den man är. Trotts sina otaliga brister. Och om partnern inte gillar det får den väl glida vidare?
Jag själv hade aldrig kunnat finna mig i ett förhållande där fokus inte låg på att stötta varandra. Och vad fan är det för förhållande om man bara ska sitta och gnälla?

Håll inte på att vrida ryggen av dig själv för det här. Hitta dig själv istället och bli okej med alla dina problem medans du jobbar med dom så kommer resten sen.


Och om någon vill ta en paus så kämpar man inte, utan man ger dom en chans.

Antingen så försvinner han, eller så kommer han tillbaka när han ändrar sig.

Att kämpa i ett sånt här stadie kan istället göra att han känner ett förakt. Och det är det sista du vill i den här positionen. Så det bästa är att låta han vandra och hoppas på att han kommer tillbaka.
Allt annat skadar din självkänsla.

Jag skulle säga skit i han. Och kör istället järnet med någon som förtjänar dig.

Jag har lätt för att få killar för engångsgrejer, men jag har dejtat/varit tillsammans med totalt 4 personer (inkl denna kille) som talat om för mig att "jag gillar dig, du är snygg och trevlig men jag blir inte kär och jag vet inte varför". Så det är ju något med mig som inte stämmer ändå tyvärr.

Jag vill inte göra slut, jag lever ju på hoppet.

Tack, jag kommer inte skriva något mer såklart. Försöker finna mig i det här men det är så svårt.

Skit i pajasen. Det är en liten pojke, ingen man. Du kan bättre.

Förstår att det suger.. Men enligt min erfarenhet så är det uteslutande massivt faceplant att försöka "hålla ihop" förhållandet på egen hand när det kommer till sånt här.

Så fort man börjar kämpa för att förhållandet ska fungera så skiter det sig. Just för att den andra inte är lika villig att investera i att båda ska må bra.

Det bästa man göra är därmed att säga "fuck this!" och glida när ens partner visar tvivel. Ofta kommer den då tillbaka lite senare på egen hand och då vet man att det är mer äkta.

Det bygger en annan sorts respekt för en kvinna när hon kan säga "du vet inte vad du missar..". Och förhoppningsvis då kan han komma tillbaka utan att hålla på o kritisera dig som en liten fjant..

Förstår vad du menar, men jag vill inte spela något spel. Om jag gör slut så vill jag att det är slut och då behöver jag distansera mig från honom och samtidigt träffa många nya för att kunna läka. Jag skulle nog inte kunna gå tillbaka till honom då, jag har aldrig velat gå tillbaka till ett ex.

Att träffa många nya är en quickfix och ingen långvarig lösning på problemet. Det är något som många osäkra kör med och det håller sällan i längden..

Jag kan rekommendera dig att hålla dig ifrån förhållanden en stund och arbeta på ditt självförtroende.. I längden kommer det göra dig mycket bättre och göra så att du blir en ännu mera sexig individ.

Det är förmodligen en hel del år som skiljer mellan dig och mig, men jag skulle vilja fråga dig om du verkligen läker kärlekssorgen om du träffar många nya killar?

Jag ber dig fundera på det bara

Jag tror att man då bara gör annat så att man inte bearbetar det som känns svårt, om man har en ny på en gång. Men alla är olika som individer så det kanske är rätt sätt för dig även om det inte skulle vara det för mig?

Kanske en dum jämförelse, men ifall jag är rädd för spindlar (ensamhet, att bearbeta hjärtesorg) så är en variant att jag undviker dom så långt jag kan, och så länge jag inte ser en spindel mår jag toppen. Men ifall jag råkar få syn på en spindel i soffan så får jag troligen panik, då jag inte tagit tag i rädslan för spindlar, utan bara undvikit att konfronteras med min rädsla. Jag tror på att konfrontera rädslan så står man starkare nästa gång man råkar ut för det som är jobbigt.

Tror att det kan finnas viss likhet med hjärtesorg, så länge man engagerar sig i någon annan känns det toppen, men om det tar slut med den killen också? Då är det samma läge igen eller värre kanske?
Men detta är bara min personliga åsikt och enligt egen erfarenhet, du ska såklart göra det som känns bäst för dig

Och oavsett hur du är som person, så lär det inte funka att få en viss kille att gilla dig för att du ändrar på dig, då är det nog inte rätt kille för dig. Det är nog så mycket bättre att hitta den killen som uppskattar dig som du är, även om det kanske tar ett tag, så att du kan vara den du är. Sen är det aldrig fel att ändra på sig för sin egen skull, men det är en annan sak...
Håller tummarna

Håller fullkomligt med i detta, men önskar lägga till att få upp självkänslan på en bra nivå också utöver självförtroendet

Osäker nu, men för mig är självförtroendet min känsla för hur bra jag klarar av att prestera saker, medans självkänslan är min uppfattning och gillande av mig själv som person. Om man gillar eller accepterar sig själv som man är så är det sällan någon annan kan få en att känna sig sämre då man vet att man duger/är bra oavsett.

Exakt <3