Ni som varit singel väldigt länge och sen fått tjej - blev ni lyckligare?

Undrar om det även gör delar av det kvinnliga organet större?

"Skriva". SMS? Vad är det ni skriver till varandra hela tiden? Hur kan man palla det?

Smyger in ett kvinnligt perspektiv ifall det är okej?

Jag gissar, att det spelar roll vart i livet man befinner sig, vem och hur man är och vad man vill med livet och vad man eventuellt redan uppnått.

Givet att kvinnor och män överlag har lite olika behov, och under förutsättning att man har vänner och/eller familj, så är jag osäker på om man blir lyckligare av ett förhållande, ifall man inte är någorlunda tillfreds innan?

Jag har varit singel i 18 år nu, men haft seriösa relationer innan det och skaffat barn, så jag har inget behov av någon relation för att vara lycklig, jag har uppnått vad jag som ung ville uppnå med mitt liv, nu är det mera tid för självförverkligande, och förfinande som gäller. Men skulle jag bli upp över öronen förälskad i någon vettig man så skulle jag nog haka på, men det känns inte som att jag är i det läget.

Så jag har svårt att tro att jag skulle vara mera lycklig i en relation, däremot kanske mitt liv får en annan mening och andra perspektiv, men inget jag saknar eller längtar efter, mitt liv känns ganska så "komplett som det är i dag. Och, jag anser inte heller att min lycka ska vila i någon annans händer, det är upp till mig att skapa mig min egen lycka så gott jag kan, då jag självklart vill vara någorlunda lycklig även om relationen inte skulle hålla. Jag vill ju inte att lyckan försvinner med partnern...

Ja det tror jag också. Att ingå i en gemenskap och ha relationer med andra människor tror jag är oerhört grundläggande för välmående hos alla som är någorlunda normalt funtade. Dels mer abstrakta aspekter av att ha ett meningsfullt utbyte med andra människor men även på en mer primitiv nivå att överhuvudtaget ha andra individer omkring sig i vardagen som man känner sig accepterad av. Det går nog ner till ganska hardwired aspekter av mänsklig evolution och överlevnad etc att inte vara ensam utan del av en grupp.

Men det finns ju andra sätt att få det där än just en romantisk kärleksrelation, även om de ofta går hand i hand som dagens samhälle är uppbyggt och därmed också lätt kan misstas för varandra. En partner och barn är ju ofta en snabbfix för att få just det ovan nämnda.

Sen tycker jag ju iofs att förälskelse, sex och vissa aspekter av romantiska relationer är jävligt nice och en guldkant på tillvaron jag inte skulle vilja vara utan. Men jag tror definitivt att på en behovstrappa är det där med att känna att man är del av en gemenskap och har band till andra människor mycket mer grundläggande och mycket svårare att få till ett lyckligt och harmoniskt liv utan, sex/romantisk kärlek är mer förhandlingsbart mot andra aspekter och behovet/önskan kan nog variera lite över olika livsfaser.

Utpissat P-piller rensas inte helt bort och är i vårt dricksvatten, ja hela vårt kretslopp. Det gör en liten men mätbar effekt på oss män. Våra testosteronhalter är lite lägre än de borde vara och har varit (i snitt). En effekt, men en liten sådan. Det mesta av oss svenskars fjollighet är inte hormonell utan fostran/kultur.

Allvarliga konsekvenser ger p-pillerpiss mest för amfibier (grodor och paddor) som pga av detta oftare föds som en steril pseudohermafrodit och hangrodor som försöker kopulera med andra hangrodor istället för honor.

Effekten på kvinnor blir som med män, de blir inte manligare och vi blir inte kvinnligare egentligen. Vi blir mer åt varken/eller hållet. Sterila pseudohermafroditer.

Tack för inlägget. Källa på sista påståendet i första stycket? Och dem i det sista?