Hej Flashback!
Tänkte börja med lite bakgrundsinfo. Jag har sedan början på året mitt första riktiga förhållande. Vi bor i ett av Sveriges storstadsområden, på varsin sida om staden. Jag har nära till mitt jobb, hon har nära till sitt, men det tar ca 1 tim 20 min att åka mellan oss, så det har blivit så att vi nästan bara ses på helgerna, och umgås hela helgen. Nästan alltid hos henne eftersom hon har katt och det är lite meck med att fixa kattvakt och så om hon ska vara hos mig en hel helg.
Jag har ett lite enklare jobb med inte världens bästa lön, men helt ok, jag klarar mig. Hon jobbar på kontor i en bransch som är mer välbetald än min och har haft jobbet i några år och jobbat upp sig i lön en del. Hon tjänar ca 7-8000 mer i månaden än jag gör. Hon har en bostadsrätt med låg avgift som hon köpte när det var bättre villkor för bolån än idag så hon betalar inte mycket i månaden för boende. Till min hyreslägenhet går ungefär halva min lön åt till hyran, men har det som sagt helt ok ändå. Har råd med nöjen, de prylar jag vill ha, kan ta AW-bira och käk flera gånger i veckan både med skolkompisarna och nya jobbarkompisarna, men försöker ändå få minst 1000 kr över per månad att spara inför framtiden.
När jag och tjejen ses så har vi haft det lite som tradition att vi börjar helgen med att storhandla ihop, eftersom vi gillar att mest vara hemma, äta god mat och ha det nice. I början fick jag känslan av att hon var mer av en "killen ska betala"-tjej, men hon pratade samtidigt om jämställdhet, så ganska tidigt kom jag med förslaget om att vi kan betala varannan gång när vi handlar. Jämställt och bra? Det blev vår standard. Har märkt en sak när vi handlar. När det är "min" vecka så ska det vara fin mat, efterrätt, frukt, bär, färska kryddor, och så börjar diskmedlet hos henne ta slut och vad det nu kan vara. Inga problem. Jag betalar. Jag har aldrig klagat. Sedan så ska hon tamejfan alltid hitta någonting till sig själv. Inte dyra grejer, det kan vara en hårborste, ansiktskräm, en mascara. Ni fattar. Första gången hon lade ned det i korgen så sade hon snabbt "det är bara 89 kr, det är väl ok?" och visst, det är ingen stor utgift.
När det är hon som handlar, då blir det alltid mindre i korgen. Hon är inte så sugen på efterrätt, vi har potatis kvar från förra veckan vi kan laga någonting med osv. Hade egentligen inte tänkt så mycket på det här, fram till för ungefär en månad sedan, då jag hade slut på rakblad när det var hennes vecka och lade upp ett paket på bandet vid kassan. Hon tittade på mig, och tyckte hennes blick sade "är du dum i huvudet?". Hon sade aldrig orden, så kanske läste det fel. Men jag sade som hon: "det är bara 79 kr", hon svarade "och 79 kr är för dyrt för dig eller?". Kände mig som en idiot, och lade en "nästa kund" mellan våra varor och rakbladen och betalade själv...
Får nu känslan av att hon tycker att jag är snål om jag inte betalar hennes saker, och att jag även är snål om hon ska betala någonting för mig någon gång.
På mitt jobb har vi mer att göra på sommaren och jobbar till 18 istället för 17 just nu. Så de senaste veckorna har vi ändrat vår tradition med att storhandla, eftersom hon tycker det blir för sent att handla först efter 19 och komma hem efter 20 för att fixa mat. Så hon har bett mig att stanna och handla på vägen det som behövs för kvällen varje fredag, så handlar vi resten på lördag förmiddag med vårt vanliga varannan vecka schema. Visst, det ligger en affär precis där man kliver av lokaltrafiken som jag kan handla vid innan jag har 10 min promenad till henne, men bara 3-4 min åt andra hållet från henne ligger en annan affär. Hon slutar tidigare än jag (och varannan fredag slutar hon redan vid lunch), men när jag föreslog att hon kanske kunde handla innan jag kom så svarade hon att jag "ändå går av precis vid affären". Känns som hon tycker att hennes tid är viktigare än min.
För ett tag sedan så bjöd en kompis med mig ut på landet över en helg, tog upp det med henne men hon sade "vi har ju BARA helgerna ihop, då försvinner ju en hel helg om du ska dit", så jag åkte inte. Satte ju förhållandet först. Men när hennes syrra bjöd med henne på en sak så var det "jag har ju ALDRIG gjort något med henne över en helg sedan vi blev ihop, det är ju bara en gång" och hon åkte iväg på det. Jag springer gärna ärenden åt henne, hämtar ut paket, saker från butiker inne i stan och så åt henne, men om jag någon gång frågar om hon kan fixa någonting åt mig så är det alltid "men det hinner du väl själv?".
Nu i helgen hade hon kattvakt och skulle vara hemma hos mig för ovanlighetens skull. Eftersom det skulle ta lite tid för henne att lämna katt efter jobbet skulle hon inte komma iväg förrän 18 (samma tid som jag slutar på fredagar nu) och hon frågade om jag inte kunde handla och laga mat till att hon kom eftersom det skulle bli "så sent för henne". Visst hade jag egentligen kunnat det, men hon har ALDRIG föreslagit att hon kan handla och fixa mat till när jag kommer över då jag slutar 18, inte ens när hon själv slutar vid lunch. Jag körde hennes grej och sade att hon faktiskt hade en affär precis vid stationen när hon ska till mig, men det lät som hon blev sur då. Det slutade med att vi handlade tillsammans, men tycker det blev dålig stämning. Inget riktigt bråk, men det kändes helt fel hela kvällen. Igår åkte hon hem mitt på dagen istället för att stanna hela lördag och söndag som var planen. Hon sade att hon var trött och att hon saknade katten, men får en känsla av att det inte hade hänt om allt hade varit bra i fredags.
Blir nu orolig att jag skapat dålig stämning som kommer förstöra för förhållandet. Undrar även om det är jag som är orimlig och det här bara är helt normalt i ett förhållande. Har inga polare att prata med det här om eftersom ingen haft ett förhållande längre än 2 mån och vågar inte lita på att de kan ge bra råd.
Tänker bara att om jag själv hade haft så mycket mer pengar över i månaden som hon har och haft en tjej med inte mycket över som försöker spara så hade jag lätt betalat allt, och hade jag haft dagar jag slutat vid lunch hade hon haft en färdiglagad festmåltid att komma över till. Känner inte att jag vill eller kan ställa det som krav på henne, men vill ju att det ska bli bra. Trots de här problemen så är jag ju faktiskt kär i tjejen. Men ekonomi är ett känsligt ämne.
Hjälp Flashback! Är det jag eller hon som är orimlig? Hur ska jag göra?
Tänkte börja med lite bakgrundsinfo. Jag har sedan början på året mitt första riktiga förhållande. Vi bor i ett av Sveriges storstadsområden, på varsin sida om staden. Jag har nära till mitt jobb, hon har nära till sitt, men det tar ca 1 tim 20 min att åka mellan oss, så det har blivit så att vi nästan bara ses på helgerna, och umgås hela helgen. Nästan alltid hos henne eftersom hon har katt och det är lite meck med att fixa kattvakt och så om hon ska vara hos mig en hel helg.
Jag har ett lite enklare jobb med inte världens bästa lön, men helt ok, jag klarar mig. Hon jobbar på kontor i en bransch som är mer välbetald än min och har haft jobbet i några år och jobbat upp sig i lön en del. Hon tjänar ca 7-8000 mer i månaden än jag gör. Hon har en bostadsrätt med låg avgift som hon köpte när det var bättre villkor för bolån än idag så hon betalar inte mycket i månaden för boende. Till min hyreslägenhet går ungefär halva min lön åt till hyran, men har det som sagt helt ok ändå. Har råd med nöjen, de prylar jag vill ha, kan ta AW-bira och käk flera gånger i veckan både med skolkompisarna och nya jobbarkompisarna, men försöker ändå få minst 1000 kr över per månad att spara inför framtiden.
När jag och tjejen ses så har vi haft det lite som tradition att vi börjar helgen med att storhandla ihop, eftersom vi gillar att mest vara hemma, äta god mat och ha det nice. I början fick jag känslan av att hon var mer av en "killen ska betala"-tjej, men hon pratade samtidigt om jämställdhet, så ganska tidigt kom jag med förslaget om att vi kan betala varannan gång när vi handlar. Jämställt och bra? Det blev vår standard. Har märkt en sak när vi handlar. När det är "min" vecka så ska det vara fin mat, efterrätt, frukt, bär, färska kryddor, och så börjar diskmedlet hos henne ta slut och vad det nu kan vara. Inga problem. Jag betalar. Jag har aldrig klagat. Sedan så ska hon tamejfan alltid hitta någonting till sig själv. Inte dyra grejer, det kan vara en hårborste, ansiktskräm, en mascara. Ni fattar. Första gången hon lade ned det i korgen så sade hon snabbt "det är bara 89 kr, det är väl ok?" och visst, det är ingen stor utgift.
När det är hon som handlar, då blir det alltid mindre i korgen. Hon är inte så sugen på efterrätt, vi har potatis kvar från förra veckan vi kan laga någonting med osv. Hade egentligen inte tänkt så mycket på det här, fram till för ungefär en månad sedan, då jag hade slut på rakblad när det var hennes vecka och lade upp ett paket på bandet vid kassan. Hon tittade på mig, och tyckte hennes blick sade "är du dum i huvudet?". Hon sade aldrig orden, så kanske läste det fel. Men jag sade som hon: "det är bara 79 kr", hon svarade "och 79 kr är för dyrt för dig eller?". Kände mig som en idiot, och lade en "nästa kund" mellan våra varor och rakbladen och betalade själv...
Får nu känslan av att hon tycker att jag är snål om jag inte betalar hennes saker, och att jag även är snål om hon ska betala någonting för mig någon gång.
På mitt jobb har vi mer att göra på sommaren och jobbar till 18 istället för 17 just nu. Så de senaste veckorna har vi ändrat vår tradition med att storhandla, eftersom hon tycker det blir för sent att handla först efter 19 och komma hem efter 20 för att fixa mat. Så hon har bett mig att stanna och handla på vägen det som behövs för kvällen varje fredag, så handlar vi resten på lördag förmiddag med vårt vanliga varannan vecka schema. Visst, det ligger en affär precis där man kliver av lokaltrafiken som jag kan handla vid innan jag har 10 min promenad till henne, men bara 3-4 min åt andra hållet från henne ligger en annan affär. Hon slutar tidigare än jag (och varannan fredag slutar hon redan vid lunch), men när jag föreslog att hon kanske kunde handla innan jag kom så svarade hon att jag "ändå går av precis vid affären". Känns som hon tycker att hennes tid är viktigare än min.
För ett tag sedan så bjöd en kompis med mig ut på landet över en helg, tog upp det med henne men hon sade "vi har ju BARA helgerna ihop, då försvinner ju en hel helg om du ska dit", så jag åkte inte. Satte ju förhållandet först. Men när hennes syrra bjöd med henne på en sak så var det "jag har ju ALDRIG gjort något med henne över en helg sedan vi blev ihop, det är ju bara en gång" och hon åkte iväg på det. Jag springer gärna ärenden åt henne, hämtar ut paket, saker från butiker inne i stan och så åt henne, men om jag någon gång frågar om hon kan fixa någonting åt mig så är det alltid "men det hinner du väl själv?".
Nu i helgen hade hon kattvakt och skulle vara hemma hos mig för ovanlighetens skull. Eftersom det skulle ta lite tid för henne att lämna katt efter jobbet skulle hon inte komma iväg förrän 18 (samma tid som jag slutar på fredagar nu) och hon frågade om jag inte kunde handla och laga mat till att hon kom eftersom det skulle bli "så sent för henne". Visst hade jag egentligen kunnat det, men hon har ALDRIG föreslagit att hon kan handla och fixa mat till när jag kommer över då jag slutar 18, inte ens när hon själv slutar vid lunch. Jag körde hennes grej och sade att hon faktiskt hade en affär precis vid stationen när hon ska till mig, men det lät som hon blev sur då. Det slutade med att vi handlade tillsammans, men tycker det blev dålig stämning. Inget riktigt bråk, men det kändes helt fel hela kvällen. Igår åkte hon hem mitt på dagen istället för att stanna hela lördag och söndag som var planen. Hon sade att hon var trött och att hon saknade katten, men får en känsla av att det inte hade hänt om allt hade varit bra i fredags.
Blir nu orolig att jag skapat dålig stämning som kommer förstöra för förhållandet. Undrar även om det är jag som är orimlig och det här bara är helt normalt i ett förhållande. Har inga polare att prata med det här om eftersom ingen haft ett förhållande längre än 2 mån och vågar inte lita på att de kan ge bra råd.
Tänker bara att om jag själv hade haft så mycket mer pengar över i månaden som hon har och haft en tjej med inte mycket över som försöker spara så hade jag lätt betalat allt, och hade jag haft dagar jag slutat vid lunch hade hon haft en färdiglagad festmåltid att komma över till. Känner inte att jag vill eller kan ställa det som krav på henne, men vill ju att det ska bli bra. Trots de här problemen så är jag ju faktiskt kär i tjejen. Men ekonomi är ett känsligt ämne.
Hjälp Flashback! Är det jag eller hon som är orimlig? Hur ska jag göra?
