Är det bara jag? 0 socialt umgänge

Jag har inte umgåts med vänner sedan 2011. Jag trivs att vara med familjen och har 1 nära familjevän men vi ses kanske 1 gång varannan vecka. Jag tycker det är skönt att inte ha så många vänner.. Jag förstår inte hur man orkar umgås och vara med vänner hela tiden. Jag hade aldrig orkat. Är det någon mer som känner likadant? Jag var inte så förut , tvärtom alltid ute alltid varit med vänner, väldigt omtyckt och rolig , har alltid haft lätt för att skaffa vänner. Nu känner jag mest att det är skönt att bara få vara ensam eller umgås med familj och få bekanta

Låter som du har någon sjukdom, försök få en diagnos på detta. KBT kan vara en bra början, annars har antidepressiva piller hjälpt många. Idrotta viktigt, givetvis.

Min teori!

Du är undermedvetet stressad av någon annledning.
Av vad har jag ingen aning om, Jobb? Nyheter? Musik? Tjejer? TV?

Eftersom du är just stressad så drar du dig tillbaka in i ett skal för att få lugn och ro.

Mitt tips försök ta reda på vad det är som stressar upp dig och åtgärda det så bör du se en återgång till ditt forna och lite mer framåt "jag"

Makes sense?
bara en teori

Ditt svar på TS är att "leta reda på en passande diagnos och ta ett piller"? Hur är det med mig då, samma visa med något hårdare ton? Skitsvar rent av!

TS: nej det är inte bara du, samhället är skapt som så att har du minsta värderingar om hur traditionella band ser ut, och följer dessa. Så kommer ingen att anta funktionen att knyta ny bekantskap.

Testa börja med hårspray för att hålla stilen och börja käka på Mcdonald 2ggr/vecka så kanske det löser sig, börja käka piller och hamra in att du är psyksjuk också! (obs. ironi)

Stressteorin är lite mer logisk, är du neurotisk TS?

Öh, va? Snacka om normie. KBT? Vilket jävla dravel.

Nej, det är någonting feminint över det att alltid behöva ha massa vänner runt omkring sig att snicksnacka med. Sådana som gör det är normies och losers.
Är du en sån så är du helt enkelt inte en självständig och fullt vuxen man. Med åldern får också folk andra prioriteringar och blir för upptagna med sin egen skit för att ha tid och orka ses. De flesta män +30 är fullt upptagna med sina ungar och själv är jag det med att dra in deg och sätta på tajta 20-åringar, vilket 95% av män inte har något tillräckligt vidare intresse med och är hellre på sociala medier och skit. De flesta av dagens s.k. män är inte intressanta nog och kan tillföra tillräckligt mycket för att en vänrelation ska vara värt det man annars skulle kunna ägna sig åt själv. Majoriteten pillar ändå bara på mobilen och sin jävla snapchat om ni ses, de är inte män.
Och en man har exakt NOLL utbyte i att umgås med kvinnor som de antingen inte knullar eller har en familjerelation till.

Själv klarar jag mig med att snacka någon gång då och då och någon träff några enstaka gånger per år med de i min lilla krets. Då finns det alltid viktiga saker och intressant skit att prata om.

Har du en manlig vän som ständigt måste tijtt-tjatta om massa skit med andra, skriva på alla olika sorters jävla sociala medier, har en drös av tjejer som han ser som sina kompisar och klarar knappt av en vecka helt ensam utan att kissa på sig och bli deprimerad?
Ta då bort och blocka hans nummer och radera losern ur ditt liv. - Du pratar då inte med en man, du pratar med soja.

Acceptera att tiden när du umgicks med folk är förbi. Om du inte saknar den, så vad är problemet ..?
Jag känner mig extremt ensam men det är inte umgänge som skulle löst saken. Jag vill knappt ha en jäkel i närheten av mig. Isåfall får det vara någon som tänker och tycker som jag, och som sitter i samma situation. Vad finns annars för anledning att umgås, om det inte är för att lösa ett problem eller dela funderingar och tankar.
Nu gissar jag men det är inte fel på dig. Det är fel på alla andra som inte upplevt vad du gått igenom. Du har inget gemensamt med vuxna snorungar.

Om du är nöjd med din situation finns det ingen mening i att försöka omvandla din fåsamhet till något socialt Mecka.

Många, när de kommer upp i en viss ålder, hänger med familjen och har fullt upp med att t ex styra upp sina barns skolgång, se till att vardagen flyter på samt är på jobbet. Gräs ska klippas, det ska damsugas eller så ska bilar repareras. Man har fokus på familjen helt enkelt och tonårs/unga-vuxnatiden är över.

Tror det är mkt jobbigare för de som inte kan anpassa sig till det nya livet än den som kan leva i det som faktiskt är.

En anledning att umgås är att det lindrar känslor av ensamhet.

Om du begär att folk ska vara väldigt lika dig, så har du orimligt höga krav. Som du själv påpekari, vi är alla summan av vår uppväxt och våra livserfarenheter. Det är sällsynt att två personer upplevt samma saker och blivit väldigt lika.

Men vissa saker har man gemensamt med fler. Det är ju dessa saker man ska leta upp, och dela med varandra.

Annars är ett förslag att göra något ihop med andra, mot ett gemensamt mål. Då uppstår lättare en känsla av gemenskap, särskilt bland män.

Ja, det är bara dravel John Wayne.

Umgås heller inte mycket med folk. Men det är mest pga att jag aldrig riktigt hittat någon som jag klickar med. Är singel på det också, så ibland känns det tufft. (Coronapandemin gör ju inte saken bättre heller). Men det är alltid en tröst när man aldrig upphör att förvånas över folks allmäna dumhet.

Håller med att få vara ensam är fan sjukt underskattat och dom som inte klarar det har oftast psykiska problem. Det är nyttigt att kunna vara ensam också.

Jag är likadan, jag var centrum i umgänget fram till 25, sen valde jag att självmant avslutat alla relationer med vänner som inte bidrar till något märkvärdigt i mitt liv. Vilket slutade med ett hejdå till ALLA mina vänner och flickvän.

Köpte en hund istället och får oändligt med kärlek från denne. Känner mig älskad och uppskattad varje dag.

Jag har också slutat lalla runt med sökandet efter en perfekt partner, en intressant spegel av mig själv som agerar på egna intiativ.

Men det kommer inte ske på mitt kommando, utan tillfället kommer på egen hand. Ett ändlöst sökande gör dig deprimerad och ensam.

Jag är attraktiv och har inga problem att skapa ett förhållande med någon jag attraheras av. Men precis som vi inte vet vad vi vill, lurar mitt ego mig att välja någon efter min orationella lust.

Vill jag ha sex, finns tinder tillgängligt med oändlig tillgång, när och var som helst. Fantastisk tid vi lever i. Behöver inte ens betala en slant.

Mitt problem med vänner, partner, var absolut att jag tycker det är utmanande att lyssna på alla konflikter, drama, allt nonsens. Allt för ofta får jag inget av värde tillbaka för tiden eller engagemanget i relationerna. Jag kan inte ens nämna något som jag skulle värdera i en relation med en vän längre.

Att söka inåt och försöka finna sig skälv är mycket mer spännande och då antyder jag inte på mitt ego, utan den som vet, att jag vet.

Det finns spännande människor, helt klart. Men de skriver oftast böcker som jag kan läsa.


Som du kanske tyder så var det mitt spirituella uppvaknande som var en stor del av varför jag väljer att hålla mig ensam. Vi är alla en och vi vet ingenting och kommer aldrig få förståelse för den här illusionen genom att dedikera sitt liv till ytan. Normer, moral, allt skapat av egot/människan är rakt av bara inbillning och kategorisering. Att jaga materia eller mäta sig med vänner och dylikt, vilket alltid sker i relationer är rent ut sagt ett sjukligt beteende.

Att välja att observera den här illusionen, din biologiska kropp och dess ego är fantastiskt intressant. Att bara vara.

Att göra ingenting, är någonting värt att göra.

Det kanske låter deprimerande, men om du vaknar upp och inser att allting helt enkelt bara är fantastiskt, precis som det är, så finner du ett lugn som är värt mer än någonting ett annat ego kan ge dig.

Du dör snart, inget spelar så stor roll som du inbillar dig.

Att dö innan man dör, är vad alla människor bör sträva efter.

En hög dos syra kan få dig på rätt spår, men det är inte ens i närheten av vad meditation och rätt attityd skapar.