Känner mig som ett misslyckande jämfört med andra.

Vad ska jag säga då ? 40 år, inga vänner och då menar jag INGA vänner. Inget jobb utan lever på CSN o att samla burkar, sliten kropp med bråck på alla ställen man kan få bråck (är nog bråckvärldsrekordhållare) efter många år med skitjobb. Artrit med svullna fingrar och artros på många ställen såsom knäna, axlarna. Pga diafragmabråcket måste sova sittandes, ja tjenare, blir knappt någon sömn alls. Lymfödem på vaderna. Det läcker urin från penisen, måste snart ha blöja. Bitter och mer än besviken svårt att finna. En massa annat som jag skulle kunna addera typ hård mage, anussprickor, hemorrojder, obefintlig matsmältning, underliga inflammationer i hals o näsa. Skulle mer än gärna byta med dig.

Jag är en 23 år gammal man...

Jag är en 23 år gammal man som nu ska börja fjärde året på ett fysikprogram. Jag har sedan länge präglats av känslor av misslyckande, ångest och depression. Jag ser att mina barndomsvänner lever framgångsrika liv och har redan köpt bostadsrätter medan jag bor hos mina föräldrar. Jag har ingen form av arbetserfarenhet, jobbade i drygt 12 dagar så pajades min axel och jag var tvungen att sluta. Så patetiskt är det.

Jag har alltid svårt att fokusera på saker, glömmer bort instruktioner och har svårt att anpassa mig socialt... alla karaktärsdrag som gör mig till en oduglig arbetare. Jag är även extremt lat och tenderar att slösa tid med att prokrastinera, jag klarar inte av att göra vardagliga sysslor som att städa eller diska utan stora mentala påfrestningar.

Ni kanske säger att jag har utbildningen medan de andra inte gör det. Vad säger mig att jag kommer få ett jobb efter den femåriga utbildningen? Inget. Jag är oduglig. Livet kommer förmodligen spela mig ett spratt och se till att jag inte får jobb efter utbildningen. Då är jag runt 24-25 år gammal och har aldrig jobbat och kommer förmodligen hamna på ICA, om jag ens är kapabel. Jag har ett dåligt minne och glömmer ändå allt jag lär mig.

Framtiden känns mörk ut. Jag tror inte jag någonsin kommer få jobb, vänner och motivation. Jag kommer förmodligen ta mitt liv efter utbildningen, jag har inte ork att göra något, trots att jag aldrig gör något.

Börja för guds skull gymma så ska du se på jävla förändringar. Om du inte orkar får du skylla dig själv, men det är mitt främsta tips. Träningen kommer resultera i mer energi, bättre självkänsla etc.

Du har detta kompis!

Jag är en 23 år gammal man som nu ska börja fjärde året på ett fysikprogram. Jag har sedan länge präglats av känslor av misslyckande, ångest och depression. Jag ser att mina barndomsvänner lever framgångsrika liv och har redan köpt bostadsrätter medan jag bor hos mina föräldrar. Jag har ingen form av arbetserfarenhet, jobbade i drygt 12 dagar så pajades min axel och jag var tvungen att sluta. Så patetiskt är det.

Jag har alltid svårt att fokusera på saker, glömmer bort instruktioner och har svårt att anpassa mig socialt... alla karaktärsdrag som gör mig till en oduglig arbetare. Jag är även extremt lat och tenderar att slösa tid med att prokrastinera, jag klarar inte av att göra vardagliga sysslor som att städa eller diska utan stora mentala påfrestningar.

Ni kanske säger att jag har utbildningen medan de andra inte gör det. Vad säger mig att jag kommer få ett jobb efter den femåriga utbildningen? Inget. Jag är oduglig. Livet kommer förmodligen spela mig ett spratt och se till att jag inte får jobb efter utbildningen. Då är jag runt 24-25 år gammal och har aldrig jobbat och kommer förmodligen hamna på ICA, om jag ens är kapabel. Jag har ett dåligt minne och glömmer ändå allt jag lär mig.

Framtiden känns mörk ut. Jag tror inte jag någonsin kommer få jobb, vänner och motivation. Jag kommer förmodligen ta mitt liv efter utbildningen, jag har inte ork att göra något, trots att jag aldrig gör något.

Jadu. Jag sitter här som 30+ och har aldrig tjänat mer än 10 000 kr på en månad, är långtidsarbetslös, saknar körkort, kan knappt bekosta busskort och ruttnar bort i ett ensligt rum jag om hyresvärden vore strängare egentligen skulle ha blivit utslängd från för flera år sedan. Testade att utbilda mig men är trots det helt ointressant för arbetsgivarna som "skriker efter folk". Jag råder dig att ta tag i livet NU. Du är bara 23. Bli inte som jag.

Har du något emot att jag frågar hur du hamnade i denna situation?

Depressioner, avhoppade utbildningar och en oförmåga att tillskansa mig annat än skräpjobb som knappt täcker hyran. Allmänt riktningslös. Slut på CSN. Missade helt enkelt tåget där kring de tjugo och nu tycks ingen vilja ha mig.