Varför är vissa naturligt populära medan andra är naturligt ignorerade?

Att kunna bekräfta andra, så som de vill bli bekräftade? Få andra att känna igen sig själva, särskilt sina bästa sidor?

Att få andra att känna sig värdefulla och bra?

Den populära lyssnar på mig som om jag är intressant, skrattar som om jag är rolig, ler åt mig som om han är glad att se mig. Han får mig att känna mig speciell, han ser mig, lyssnar uppskattande när jag säger något, han... nästan älskar mig.

Att gå runt och typ älska andra är ansträngande. Särskilt om man låtsas.

Svårt att säga vad det beror på, jag kan endast relatera till mig själv.

Det har alltid funnits kvinnor som gärna gjort mig sällskap utan att jag behövt anstänga mig mer än vad vanlig hyfs och förnuft påbjuder.
Jag har aldrig behövt använda några påklistarde maner eller attribut som solglasögon, guldlänkar eller krokodilskor för att uppnå resultat på denna "marknad".

Jag är gift och har famlij sen ett antal år, och är väl därför inte på jakt efter nytt kött. Trots detta så är det uppmuntrande för mig när man är på middagar utan bordplacering hur kvinnorna i bekanstskapskretsen nästan kan springa ihop för att sitta jämte mig vid bordet. Jag läser inte in något särskilt i detta, men jag blir ändå lätt smickrad. Det skänker även en viss trygghet, skulle något hända i nuvarande förhållande, så finns det antagligen någon därute som gärna skulle fortsätta sitt liv med mig.

Så det är nog något som bygger på naturligt urval, genetik och ras.

Humoristiska, trygga och hög energinivå.

Social kompetens nio fall av tio. Har några vänner som är ENORMT populära, som överlag är det för att dom är så avslappnade, välkomnande och allmänt stabilt tillgängliga att man gillar att vara med dom.

Sen har jag en ... "gammal arbetskompis" var han väl? Fast "kompis" är fel det med. Grejen är att den snubben gjorde inte nån förnär. Han var aldrig otrevlig, taskig eller elak - och för att vara helt ärlig blir jag litet arg på mig själv att jag tänker på honom som jag fortfarande gör - men han var omöjlig att uppskatta.
Det var nåt skumt med honom. Är allt jag kan beskriva det som. Inställsamt men FEL. Hela hans beteende var som naglar på svarta tavlan. Han log, var inte elak, var egentligen inte nåt alls - han hade inga knepiga åsikter, eller intressen.
Grejen är att det här jobbet hade folk med alla olika sorters bakgrunder och vissa var litet tjaviga i huvudet, men alla var folk man tog en bärs med om det föll på.

Men han, oförarglig som fan, var ... "fel". Han skrattade åt skämt och alla slutade skratta för att det inte kändes rätt längre. Han log runt lunchbordet i fikarummet och det var som alla plötsligt fick saker att göra. Om man tog en industribuss hem med honom fick man hela tiden ett plötsligt ryck att vilja hoppa av och gå hem.

Han var inte autistisk eller nåt sånt - det fanns det andra som var och som inte direkt gick i takt socialt med folk, men som fortfarande inte var nåt problem.
Nog första och antagligen sista gången där begreppet "personkemin funkade inte" passat perfekt.

Stackarn. Han försökte för mycket och folk ser igenom det.

Om man inte kan sätta ord på vad som egentligen är "problemet" med någon, då finns problemet sannolikt hos en själv.

De väcker känslor hos oss, får oss att känna oss besvärade, men varför? Där finns mycket att lära om sig själv genom att fundera på detta.

Men 9 av 10 vuxna är ju ointresserade av att lära sig något om sig själv och då tvingas rubba självbilden av hur jävla härliga man är och att det endast är andra det är fel på :-)

Jag var inne på det med! Men det var inte bara MIN pryl utan hela arbetsplatsen - det är därför jag har så jävla mycket skuldkänslor för det. Eller faen hade det då med, man försökte liksom dra med honom men nåt skav så förjävligt med alla andra på arbetsplatsen. Samtidigt var det ju vuxna människor så alla försökte.

Jag har inga bra förklaringar ELLER för att vara ärlig ursäkter här... är enda gången i mitt liv jag träffat nån som han.

Borde faen kolla upp om jag kan hitta honom igen och se om man kan snacka litet skit men och jag överdriver inte, vill verkligen verkligen inte att det ska bli en kompisrelation om det är samma vibbar. Vet att det låter korkat men ... mmm nej tack. Som sagt en jävligt komplex känsla (vadfaen man är ju vuxen själv och vill ju inte vara den som ogillar nån för nåt man inte ens kan förklara) skuld och obehag.

Vet inte om det var riktigt så men "stackarn" håller jag helt med om. Det var verkligen inte hans fel på nåt sätt och folk försökte men ... jag kan faen inte förklara HUR skumt det var. Än en gång för min del en jävla massa skuldkänslor fortfarande.

Gå runt och se nonchalant och världsvan ut så kommer tjejerna springande snart.

Jag förstår precis känslan av dåligt samvete och samtidigt kan man inte skaka av sig känslan av att någonting är fel med personen ifråga. Man kan inte sätta fingret på det och man kan inte lära personen att bli "rätt" heller eftersom sånt är så subtilt att det knappast går att lära ut, åtminstone inte till en vuxen individ. Jag har stött på barn i skolan som jag önskade hade fått mer specifik social träning från början, samtidigt är det en balansgång för man vill inte knäcka självkänslan genom att påpeka för mycket fel och brister. "Var den du är!" funkar liksom inte alltid.

Män vill inte vara nära mig. Kvinnor gör allt för att komma nära mig.

Och jag gör inget speciellt för att det ska bli så. Ser ut som en alpha. Det är allt.

Det funkar nästan aldrig. Det är definitivt inte rätt recept för att bli populär. Eller för att träffa en kärlekspartner.

Men en liten dos "vara sig själv" (20%) kryddat med hänsyn till andra (40%), omtanke till andra (40%), blir en ganska fin mix, där både man själv såväl som dom runt omkring mår bra och har det bra.

Lever man som en myra i en myrstack så blir man tvungen att alltid ha myrstacken i åtanke.