Varför är vissa naturligt populära medan andra är naturligt ignorerade?

Det funkar nästan aldrig. Det är definitivt inte rätt recept för att bli populär. Eller för att träffa en kärlekspartner.

Men en liten dos "vara sig själv" (20%) kryddat med hänsyn till andra (40%), omtanke till andra (40%), blir en ganska fin mix, där både man själv såväl som dom runt omkring mår bra och har det bra.

Lever man som en myra i en myrstack så blir man tvungen att alltid ha myrstacken i åtanke.

Jag är intresserad av att gräva i frågan hur vissa individer har en naturlig popularitet och ständigt gillande/bekräftade medan andra negligeras.

Jag faller inom den negligerade delen, även när mitt sociala nätverk utvidgats. Med det sagt har jag absolut erfarit stort intresse på individnivå, men aldrig gruppnivå.

Jag har bekantat individer som haft popularitet på gruppnivå, som i samspel med mig varit uppenbara douchebags, arroganta typer (exempelvis suckat om jag frågat något eller sagt något i grupparbeten). Inte alls sympatiska människor och därmed inte någon som man naturligt associerar med popularitet. Kollat in Facebooken som har 200+ gillande och bekräftelse.

Vad tror ni är gemensamma nämnare för naturligt populära individer? Det sägs ju att majoriteten vänner online är inte är särskilt nära vänner, så produktivitetstesen kan inte vara svaret.

Om du även menar "vänskapspopularitet" hos båda könen, och inte bara attraktivitet i det motsatta könets ögon, så tror jag att den gemensamma faktorn är förmågan att manipulera människor. Att kunna vara - eller snarare VERKA - trevlig och smidig när man vill; när man har något att tjäna på det. Oavsett hur avskyvärd man är innerst inne, och hur elak man kan vara mot dom som man uppfattar som underlägsna och värdelösa.

Det där att kunna säga det rätta, förlösande ordet som får spänningar att lösas upp, att komma med små skämt så folk tycker att man är rolig, att ge små komplimanger som låter naturliga, att le och se trevlig ut på det rätta sättet. Att alltid kunna släppa på en ledig ström av småprat, så att inga pinsamma tystnader uppstår. Att snabbt kunna läsa av varje människa, och veta hur man ska "ta" just den människan. T.ex. att genom cold reading ta reda på vad han har för intressen, och sedan pladdra på glatt begeistrat om det intresset. Att låtsas att man är intresserad och beundrar vederbörande.

Mycket av det är uppfostran, även om det GÅR att lära in senare om man inte fått med sig det ifrån föräldrahemmet. T.ex. att erbjuda sin hjälp med små, små saker (som att hämta något åt den andre när man ändå ska hämta åt sig själv), samtidigt som tankarna mal på hur mycket man ska kunna lura av vederbörande. (I form av sex, pengar, kontakter eller något annat.)

Samt naturligtvis en total frånvaro om hämningar, samvete, skam, blygsel, osäkerhet...

Jag faller inom den negligerade delen, även när mitt sociala nätverk utvidgats. Med det sagt har jag absolut erfarit stort intresse på individnivå, men aldrig gruppnivå.

Jag tror popularitet har att göra med vilken social krets man tillhör och hur mycket man passar in i den generella befolkningens åsiktskorridor. Det är enklare när man är yngre, för världen är mycket mindre då - men i grund och botten handlar knappast popularitet om att vara attraktiv. Det handlar om att säga och vara "rätt" saker.

Klassikern är då den populära säger en rolig sak så gillas det av alla i stor succe. Då den impopulära försöker sig på exakt samma sak börjar gräshopporna gnissla.