Att bo lägenhet som småbarnsfamilj

Jag och min fru köpte vårat hus när våra barn var små. Vi bor numera ute på landet, ca 1,5 mil från en av Sveriges större städer.

Att bo i lägenhet var alltid för mig endast en övergångsperiod från att jag flyttade från föräldrarnas villa till den dagen jag ägde min egen kåk, och särskilt efter att barnen föddes. Jag trivdes aldrig i den formen av boende och jag blir numera oerhört fascinerad över att se så många barnfamiljer som trängs i olika lägenheter, tätt utstirrade och omringade av människor (grannar) de inte känner.

Hur resonerar ni, ni pappor och mammor, som fortsätter att bo i lägenheter med barn som egentligen borde ha tillgång till en egen trädgård där de kan få leka ostört och kunna få bjuda hem kompisar till utan att andras ungar stör leken.

Varför köper ni inte ett hus? Tycker ni det är mysigt att ha människor ni inte känner med endast 1m vägg som skiljer er åt?

Alla har inte ekonomin för att klara av det?

Varför ser man då inte till att ordna sin ekonomi för att kunna klara av det?

Alla vill inte bo på "landet" heller. En lägenhet i stan har många bekvämligheter nära, samt väldigt ofta någon fin innegård med lekolats o liknande.

Bekvämligheter kan man ta sig till med bil om man så önskar, oavsett om man bor på landsbygden eller i stan.

Du ville ju veta varför folk bor i lägenhet? Det där är garanterat en stor anledning.

Man kan ta sig till en gräsplätt o leka om man bor i stan med.

Inget hus i världen slår en fin sekelskiftesvåning i stan. Gott om ytor och trevlig atmosfär.

Vissa kanske trivs att bo i stan och i lägenhet?

Andra kanske inte har råd att bo i villa med alla kostnader som tillkommer och liknande.

Alla är ju som bekant olika.

Dels är jag uppvuxen i lägenhet och är van vid det.
Man kan ju dra din logik rätt långt också. "Hur resonerar ni som fortsätter bo i små futtiga villor när barnen hade trivts bättre i ett slott med egen sjö på tomten?"
Det har väl att göra med hur mycket pengar man har alternativt hur mycket man är villig att skuldsätta sig. Personligen så mår jag fysiskt dåligt av att stå i skuld så därför lever jag inte över mina tillgångar genom att ta banklån.

Alla hus, stora som små, kräver en hel del arbete. När jag bodde hus var detta ett arbete och jag spenderade mycket tid på Bauhaus och återvinningen. Det värsta var nog att känna sig okunnig inför olika arbetsuppgifter eller projekt.
Även el-räkningen var irriterande. Detta tillsammans med kostnader för 2 bilar gjorde det till en hopplös ekonomisk ekvation.
Nu är ju du uppväxt i hus och kanske inte ser alla skavanker som behöver åtgärdas. I alla fall, så anser jag att livet är mer än klippa gräs och åka till återvinningen.

Ska man spara ihop till en kontantinsats på säg, 500 000 kr så tar ju det en stund, även om man avslutar alla onödiga prenumerationer och slutar dricka läsk.

Eller vad menar du med att ordna sin ekonomi?

Jag förstår, men har svårt att se hur en gräsplätt inne i stan i närheten av större bilvägar och främmande människor i närheten kan likställas med en egen insynsskyddad trädgård med äppelträd, sandlåda och studsmatta.

Ang sekelskiftsvåningen, härligt med stora ytor, men blir du inte störd av det faktum att på andra sidan väggen i ditt barns sovrum ligger det eventuellt människor och knullar?

OK, det är ett vettigt argument, att inte vilja ta lån.