Citat:
https://www.aftonbladet.se/kultur/a/...ar-battre-forr
Och är det därför den nu urartat till en sådan grotesk skapelse? För den politiska konservatism som på senare år skördat framgångar världen över är av en helt annan natur än den intellektuella.
Donald Trump, Boris Johnson, Jair Bolsonaro och nya KD vill gärna kalla sig konservativa, men det är inte direkt tron på en universell moral eller någon sammanhållande socialkonservatism; borta är också tanken som enligt författaren Per Landin var kärnan i konservatismen: att förändringar bör ske gradvis.
Snarare är det en konservatism som bär drag av kitsch: en bibel ska hållas upp som symbol, men inte studeras. Gamla värderingar förespråkas, men med ett språk som är mer vulgärt och oanständigt än någonsin. Det är som om traditionen blivit fetisch.
...
Den postmoderna konservatismen är här, menar den kanadensiske författaren Matthew McManus. I sin bok What is post-modern conservatism karakteriserar han denna till synes oförenliga fusion.
För även om de nya konservativa säger sig hata postmodernismen mer än något annat, förkroppsligar de den på pricken. De har en relativ syn på sanning: tror man inte på fakta kan man alltid hitta nya. De egna teserna försvaras, inte på vetenskaplig grund, utan oftare med hänvisning till att de är ”undertryckta” sanningar.
De postmoderna konservativa vill nämligen både göra anspråk på starka identiteter – religion och nation – samtidigt som de intar den svages position. De är alltid hotade av ”mäktiga krafter”, även om de är USA:s själve president.
...
Och, skriver McManus: trots att de kallar sig traditionalister, är deras viktigaste verktyg sociala medier, satir, ironi, pastisch och ordlekar. Bland de postmoderna konservativa lyser de stora systemfrågorna med sin frånvaro.
...
Jag blir nostalgisk över den gamla konservatismen, men det tycks inte de konservativa bli. De samtida konservativa intellektuella har haft märkbart svårt att förhålla sig till det här. Trots att deras ideologi tagits över av vulgära postmodernister och rena fascister, ropar de inte ut sin saknad över den gamla konservatismen.
Jordan Peterson, som kallar all relativism för en form av cancer, avstår från att kritisera Donald Trump, vår tids största relativist. Om man ändå är nostalgisk över allt – hur kan man inte vara nostalgisk när det käraste man har, ens ideologi, förstörs på det här sättet?
Donald Trump, Boris Johnson, Jair Bolsonaro och nya KD vill gärna kalla sig konservativa, men det är inte direkt tron på en universell moral eller någon sammanhållande socialkonservatism; borta är också tanken som enligt författaren Per Landin var kärnan i konservatismen: att förändringar bör ske gradvis.
Snarare är det en konservatism som bär drag av kitsch: en bibel ska hållas upp som symbol, men inte studeras. Gamla värderingar förespråkas, men med ett språk som är mer vulgärt och oanständigt än någonsin. Det är som om traditionen blivit fetisch.
...
Den postmoderna konservatismen är här, menar den kanadensiske författaren Matthew McManus. I sin bok What is post-modern conservatism karakteriserar han denna till synes oförenliga fusion.
För även om de nya konservativa säger sig hata postmodernismen mer än något annat, förkroppsligar de den på pricken. De har en relativ syn på sanning: tror man inte på fakta kan man alltid hitta nya. De egna teserna försvaras, inte på vetenskaplig grund, utan oftare med hänvisning till att de är ”undertryckta” sanningar.
De postmoderna konservativa vill nämligen både göra anspråk på starka identiteter – religion och nation – samtidigt som de intar den svages position. De är alltid hotade av ”mäktiga krafter”, även om de är USA:s själve president.
...
Och, skriver McManus: trots att de kallar sig traditionalister, är deras viktigaste verktyg sociala medier, satir, ironi, pastisch och ordlekar. Bland de postmoderna konservativa lyser de stora systemfrågorna med sin frånvaro.
...
Jag blir nostalgisk över den gamla konservatismen, men det tycks inte de konservativa bli. De samtida konservativa intellektuella har haft märkbart svårt att förhålla sig till det här. Trots att deras ideologi tagits över av vulgära postmodernister och rena fascister, ropar de inte ut sin saknad över den gamla konservatismen.
Jordan Peterson, som kallar all relativism för en form av cancer, avstår från att kritisera Donald Trump, vår tids största relativist. Om man ändå är nostalgisk över allt – hur kan man inte vara nostalgisk när det käraste man har, ens ideologi, förstörs på det här sättet?
Att diskutera; är kritiken befogad?
Själv tror jag nog att Ekis Ekman inte är så insatt i konservativ ideologi. Känns som hon angriper konservatism på ett ytligt sätt?
