hatar när det går bra för andra

Tjena,


Sitter och funderar på vad jag lider av, hoppas få hjälp att reda ut detta.



I skolan hoppades jag på att jag skulle fixa kurser med bravur, och att de kurskamrater jag kommit nära skulle inte skulle göra bättre resultat än mig, desto närmare jag kommit en person desto viktigare att så blev fallet. De i klassen jag inte hade någon kontakt med öht sket jag fullständigt i.


Efter skolan är det samma sak, när det det går bättre för personer som kommit mig nära än för mig så hoppas jag att de ska "falla", gäller kollegor som jag kommit nära och vänner i det privata. Personer jag inte har någon kontakt med/inte känner, rör mig inte i ryggen.



Harmoni råder då vi är på "samma nivå"...



-Ovan gäller inte när det kommer till min egen släkt.

-Känner mig inte misslyckad i allmänhet, utan tycker jag har det bra på de flesta plan i livet.



Går detta att bota? Eller gör jag bäst i att omfamna absurdismen och acceptera vetskapen om att jag innerst inne är en jävligt kass vän..


Har varit inne på att jag antagligen har någon form av mindervärdeskomplex .. men samtidigt anser jag mig både bättre och smartare än min omgivning så tänker att jag kanske är en narcirssist med mindervärdeskomplex.. aja det är bara min egen amatörmässiga analys.. fyll på med ideer vad jag har för störning samt tips för att bota detta.

Egoism och avundsjuka.
Lider du av depression?

Du värderar dig för högt? Bara då behöver du bli avundsjuk nör det går bättre för andra. Hade nog kollat mer åt narcissismhållet än åt mindervärdeskomplex, för mn kan ha mindervärdeskomplex utan att önska illa om andra, utan man vänder det till ett själv "avsky". Vill inte skriva självhat för så behöver det inte vara.

Check på dessa! Egoismen gör mig inte så mycket, avundsjuka däremot.. ingen rolig egenskap.. men går den att göra sig av med på något sätt?

Lider inte av depression, mår i allmänhet bra och tycker livet är en nice upplevelse.

Men har historia av att må kasst om det spelar in.


Jag värderar mig själv väldigt högt ja, men samtidigt väl medveten om vilken fis i rymden jag är sett ur ett universellt perspektiv.. pendlar nog mellan dessa två ytterligheter.. kan lixom ställa in mig mentalt på det ena eller andra.

Försökte googla på botemedel på narcissism, verkar inte finnas något utan man antar att det beror på depression eller ångest, jag känner inget av dessa..

Du accepterar att du är.liten mot en rymdraket i princip. Skulle du kunna acceptera att du är mindre smart än en Mantla och förstå att de inte kunnat nå högre i utveckling p ga begränsning utav deras fysiska kroppar?

Skämt o sido, men kan du se dig stå balnd 100 pers och att 20 av dom är smartare än dig utan att bli irriterad? Nej, har ingenting med depression och ångest att göra, det är helt andra nivåer. Narcissism är det dubehlver gå efter vilket är självklart. Men du är inom.räddning då du åtminstone erkänner och vågar skriva en sådan tråd om dig själv. Du behöver bara äbdra ditt mindset när du känner att irritationen uppstår. Kränk dig själv och acceptera det.

Ja jag har nog inga problem att stå bland 100 pers enligt ditt exempel, problemet uppstår bara när det gäller vänner. Däremot hade jag nog (nu överdriver jag, men det är ändå lite åt det hållet) ansett mig allierad med 80av dessa, och att de andra 20 är fienden.

Först vill jag bara säga att jag känt ett par personer som dig i livet. Och det är inga roliga människor att umgås med i längden. De tror ofta de kan dölja det från sin omgivning men det stämmer inte.

Jag tror att du kan ändra dig, eftersom du verkar ha bra självinsikt.

Självinsikt är första steget i förändring. Så nu får du ta det härifrån och börja jobba på att glädja dig åt andra

Har tyvärr ingen idé hur det ska gå till, men det borde gå finna på nätet alt träffa någon duktig psykolog.

Depression är alltid en grund för negativa känslor.
Så där kan du vara något på spåren. Har man dessutom upplevt mycket negativitet i sitt liv så blir man helt enkelt bitter (speciellt mot andras välbefinnande eftersom man djupt suktar efter att få uppleva samma typ av framgång).

Är det en sak jag har varit helt säker på så är det att ingen vetat hur jag e.g känner, alltid tänkt att folk uppfattat mig tvärt emot hur jag beskrev mig själv i trådstarten, eftersom jag kör med "falska ryggdunkningar", ställt nyfikna frågor osv osv bara för att få det att framstå som jag är genuint glad och intresserad av hens framgång.. men fick mig en tankeställare nu, det kanske lyser igenom på sikt ändå..

Är ju en hel del vänner som försvunnit genom åren, men har tänkt att det mest berott på att jag inte pallat med att hålla kontakten då jag mått dåligt av att höra om deras framgångar.


Har talat med psykologer tidigare i livet då jag haft perioder med sämre mående, har aldrig tyckt att det hjälpt särskilt mycket, borde kanske ge det en chans till.. men just detta problem känns riktigt obehagligt att lyfta irl

Jag tycker inte det är något att skämmas för alls. Du ska vara stolt att du tillhör de 0.5% som faktiskt har självinsikt nog för att inse deras beteende inte är optimalt.

Sen tror jag säkert det går dölja för personer som man inte är nära bekant med. Jag var väldigt tajt med de jag pratar om och jag är duktig på att läsa av folk. Alla vi umgicks med märkte det inte.

Jag kan säga att jag själv var väldigt ego när jag växte upp. Inte så att jag mådde dåligt när det gick bra för andra. Men varje gång jag öppnade munnen så ville jag prata om mig själv. Presterar som du "över snittet" inom det mesta.

Det var när jag jobbat några månader på mitt första jobb en kollega sa till mig att jag pratar alltid om mig själv som jag började analysera mig själv och kom fram till att han hade rätt.

Nu 5-6 år senare har jag lyckats jobba bort det någorlunda. Så bli inte orolig om du inte lyckas lösa det över en natt. Det är en lång process att ändra sig själv och även om man inte lyckas så kan man alltid förbättra sig själv!

Avundsjuka. Du jämför dig själv med andra, känner dig mindre värd, blir arg och projicerar den på andra. "Det är andras fel att jag känner som jag gör!" säger du undermedvetet.

Det låter rätt klart vad det rör sig om, d.v.s. låg självkänsla och osäkerhet på dig själv. Det med att du "värderar" dig högre än andra, är snarare en mental försvarsmekanisk som gör att du slipper känna dig ännu sämre. D.v.s., din självkänsla säger dig att du är kass p.g.a. för lite uppmärksamhet av andra, och då kompenserar din hjärna med att tänka att du ändå är mycket bättre än dem

En person med bra självkänsla bryr sig mindre om att jämföra sig med andra och behöver inte känna sig bättre än andra för att själva må bra. Därigenom kommer också ofta vetskapen om att man faktiskt inte är bättre än andra.

De goda nyheterna är att du definitivt kan bli av med dessa tankar, genom att bättra på din självkänsla. Är du en man, så är det bästa sättet att få upp dig självkänsla, är att bli bra på något som du blir respekterad av andra för. Detta kan vara sport, företagande eller något annat som ger dig pondus. Med en högre pondus kommer du successivt att sluta bry dig om att det går bra för andra, eftersom det går bra för dig med. När det går riktigt bra kommer du att kunna glädjas över andras framgång.

Hoppas det kan hjälpa dig något. Har själv varit i din sits tidigare i livet.