Citat:
Jag läste om ett annat mordfall från hundra år senare, i början av 1700-talet - möjligtvis utfört av några av Karl XIIs egna karoliner.Det kan för oss moderna människor tyckas märkligt att män som av allt att döma var välfungerande och vid sina sinnens fulla bruk kunde tända till på nolltid och göra sig skyldiga till dödligt våld för en ytterst subtil, i många fall, kränkning av hedern.
Här kommer ett fall från Konga härad år 1618, där en man kände sig förorättad för att en närboende bjudit hans "gårdman" (bonde som bebor en gård som ligger inom samma hemman som en annan bondes gård), men inte honom, ledde till att han mer eller mindre våldgästade gästabudshuset, efter att först ha tvingat sin bror att åtfölja honom. Brodern försökte flera gånger avstyra företaget, men gav till slut efter och följde sin broder, då plikten att alltid backa upp sin broder vägde tyngre än egna invändningar
Här kommer ett fall från Konga härad år 1618, där en man kände sig förorättad för att en närboende bjudit hans "gårdman" (bonde som bebor en gård som ligger inom samma hemman som en annan bondes gård), men inte honom, ledde till att han mer eller mindre våldgästade gästabudshuset, efter att först ha tvingat sin bror att åtfölja honom. Brodern försökte flera gånger avstyra företaget, men gav till slut efter och följde sin broder, då plikten att alltid backa upp sin broder vägde tyngre än egna invändningar
På skånsk mark, var mördarna, mördaren, och offret alltså bodde.
En eftermiddag efter att den store och starke bonden från Hjärup (mellan Lund och Malmö) Måns kom till stan för att sälja på marknaden. Och efteråt blev han ju törstig, så han gick in på en av Malmö stads krogar.
Där kom han i samspråk med tvenne krigsmän som roade sig med att supa sig fulla.
När de fick syn på Måns så ville de pröva sina krafter mot honom, skånsk karlakarl som han tydligen var känd för att vara.
Han klådde emellertid upp dem, varje gång de ville brottas - och det ville de göra om och om igen.
Men, kl 1600 var det ändå dags att ge sig iväg, ty det var det kockslag då stadens portar stängdes.
Och efter det kom man vare sig in eller ut, och Måns hade ju sin höst och sin vagn med sig så han ville gärna åka hem.
Men, de båda krigskarlarna slog följe, och på vägen bestämde sig trion för att fortsätta dricka. Något de lyckades få möjlighet till redan när de kom till Värnhem, som ju låg bara strax utanför stadsporten.
Där övertalade de en av bonnarna att bjuda in dem och servera öl.
Det gjorde bonne också.
Men, särskilt en av soldaterna ville inte ge sig trots Måns bevisade styrka.
Så de båda fortsatte brottas på golvet i omgångar, ända tills Måns hade fått nog.
Nu ville han definitivt åka hem till sig.
Det var det sista man såg av honom, hur han i sin vagn drogs iväg av sin häst, iväg mot Kirsebergs backar.
Där slutade alla spår av honom. Och soldaterna, de var plötsligt spårlöst borta de med.
Inte förrän dagen därpå kom nyheter.
En nattflanör på väg hem förbi Kirsebergs backar hade nämligen fått skrämselhicka. Ty mitt när han gick där och gnolade, så kom det en herrelös häst springande, med sin vagn skramlande och skakandes därbakom.
NAttflanören var emellertid en rådig man så han sprang ifatt, men han lyckades aldrig komma tillräckligt nära för att få tag på hästen, och det sista han såg var hur den försvann in i natten.
Nästa vittne var en annan man som hade kommit gåendes och då fått se ekipaget.
Han gik fram eftersom han kände igen hästen som Måns häst, och tillslut fick han se den fasansfulla synen av en man, som låg med huvudet ner i Sureån, som rann mellan backarna ut i havet.
Och på Måns låg det några jättemynt och tyngde ner honom i vattnet.
Dvs på den tiden hade man ju sådana där gigantiska kopparplåtar som betalningsmedel. 25 kg eller så kunde de väl väga, om inte mer.
Han var död, Måns.
Och nu blev man tvungen att försöka utreda.
Det dröjde inte så länge innan man fick reda på vem som sist sett Måns och vad de hade haft för sig. Dvs de båda karolinska soldaterna.
Och man visste snart hur särskilt den ena av dem pratat vitt och brett om hur mycket han ville tampas med, och pröva sina krafter med Måns.
Det enda man inte visste något om, det var ju hur Måns hade hamnat i ån med sina jättepengar å ryggen. Och om det hade varit ett rån så borde väl rånarna ha tagit pengarna också.
Men det fanns inga vittnen som kunde säga något om det bittra slutet, däremot ...
Men, historien visar åtminstone hur farligt det kunde vara på Kirseberg redan under början av 1700-talet.
Jag antar att livet kunde ha tett sig likadant under 1600-talet också.
Det var ju ändå inte så många år in på 1700-talet som detta mordfall inträffade.
Särskilt intressant, tyckte jag, var väl det där med stadens "öppettider."
Att man alltså stängde staden redan kl 1600 om dagen.
Det fanns ju ringmur runt stan, och bara två portar, så antingen var man inne i staden eller så höll man sig utanför.
Det visar ju också att man gillade öl lika mycket då, på den tiden, som man fortsatt göra ända in till våra dagar.
Det kanske också kan säga något om "krigsskadade" soldater, som nog - efter sina länga marcher i krig genom halva Europa med kung Karl XII, hade blivit påverkade och brutaliserade av sina erfarenheter.
