Är konservatismen Västerlandets motståndsrörelse?

Frågan ställs i Radio Bulletin av Ivar Arpi, och han diskuterar detta med Simon Westberg.
https://www.youtube.com/watch?v=Vx2grEXtK4w

Men, är detta sant? Jag är böjd att tro det. I vår tid, och sedan rätt lång tid tillbaka i vårt land, så är att vara konservativ att vara den som gör motstånd mot de progressivas samhällsdestruktion. Nu förstod jag på Arpi att man förväntades dricka punch, så där avviker jag en aning, men även om jag inte uppskattar alla traditionella könsroller, så ser jag ändå män och kvinnor som varandras komplement.

Så, ja jag ser mig som en del av en sorts politisk, demokratisk motståndsrörelse. Men, är detta en korrekt uppfattning?

Om du vill tycka det så varsågod.
Det behövs balans.

Nej, det är ingen motståndsrörelse. Konservativ är bara den progressiva vågens svans. Som att vara liberal fast med tio års förskjutning. Bulletin är utmärkt exempel då de har en transa som kulturchef.

Du skojar?

Jag skojar inte. Här är han:

https://www.qx.se/samhalle/sverige/2...jten-bulletin/

Det är verkligen förjävligt. Svensk "konservatism" går inte att ta på allvar.

I Östeuropa kan vi väl se en renässans som drivs av konservativa rörelser.

I Nordeuropa och USA så är konservatismen något som kan liknas en desperat skrik från abysmen.

Bulletin är inte SD.

Utveckla.

Behöver jag verkligen det? Hur ska en nationalkonservativ politik byggas i ett samhälle där den etniska majoritetssamhället redan föder färre antal bebisar än de nya minoritetsgrupperna som bubblat fram ur ett vakuum på bara ca en generation?

Vår konservatism är reaktiv, och än värre än reaktiv: den är sen på att reagera. Det är bara när svennen ser från nära håll att hans land inte längre existerar som han bestämmer sig att bli konservativ, och då blir han smyggkonservativ ofta genom internet och det är i ren desperation som han röstar var 4e år. Nationalkonservativa partiet gör sedan precis allt för att verka rumsren åt prästerliga klassen (journalister, kulturfolk, akademiker) som aldrig kommer se dem som rumsrena.

I exempelvis Polen så agerar man långt innan man behöver reagera, en halv miljon polacker demonstrerar i gatan för att inte ta in några flyktingar och bli som dekadenta Väst. Man agerar kraftfullt för att städa undan alla kommunistiska fossiler i rättväsendet och offentliga institutioner och stoppar infiltrering av kritiska teorier som inte får florera i utbildningssektorn eller offentligt finansierad kultur.

Konservatismen i väst är alltså en skrik från abysmen, en reflexreaktion som kom långt försent när man upptäckt att man var omgivna av rovdjur. I Östeuropa är det en renässans och ett sökande tillbaka till sin förkommunistiska identitet, och alltså en vald inriktning som inte är byggd på känslan av desperation som man har när man står vid avgrundens kant.

Tyvärr är det ingen konservativ sida i Sverige eller någon annanstans som pratar om att konservativa borde erbjuda folk något mer än att bli arga över samhällsutvecklingen. Det närmaste jag hört var Iben Tranholm som i en intervju med Dr Steve Turley om det danska valet 2019 sa att högern i Danmark bara talar om vad det inte gillar, medan Enhedslisten och Socialistisk Folkeparti vunnit många danska unga kvinnor genom att lansera drömmen om att rädda klimatet. Men Iben Tranholm borde ta upp detta i en intervju med t.ex. Paul Joseph Watson, och ägna hela klippet åt detta med att konservativa borde erbjuda drömmar.

Tror att Guillaume Fayes archeofuturism är bland de mer intressanta drömmarna jag någonsin läst som integrerar kulturell och ekologisk arv med teknologiska framsteg som säkerställer att människor kan leva i mindre samhällen som liknar sådana som våra tribala förfäder levde. Att överge till stora delar drömmen om nationen och organisera mindre enklaver med nationell identitet och förmåga till innovationer och samtidigt säkerställa självständighet från staten, och skydd mot att byråkrater ska få detaljstyra sådana samhällen.

Hur galet och långsökt det än må låta, så är det i alla fall något som kan få en människa i modernitetens förfall att drömma om något större. Det andra alternativet vore väl massiv exodus från Nordeuropa till Östeuropa eller något liknande.