Varför är konservativa/nationalister i regel bittra människor?

I alla diskussionsforum där vi får ta del av konservativa och nationalistiskt sympatiserande individers åsikter så finns en enorm bitterhet. Att vi lever i en dystopisk undergång i självaste nuet verkar allt för många konservativa/nationalister hålla med om. Allt ifrån att man inte får fira midsommar längre till att Sverige har gått under pga musulmanerna. Från mina egna observationer av dessa individer, bland bekanta/anhöriga/facebook så lyser denna bitterhet igenom med all solens kraft. Och nej, den begränsar sig inte till politiska diskussioner utan denna bitterhet tenderar att lysa igenom hens personlighet ganska rejält.

Har ni liknande upplevelser?
Varför tenderar folk på högerkanten att vara så arga och bittra rakt igenom?
Kan det hänga ihop med utbildningsnivå eller klassbakgrund?
Är det den dystopiska samhällsanalysen som ligger till grund för dennes bitterhet och okarismatiska drag?
Hur skiljer det sig inom spektrumet nationalism-konservatism? Vilka nyanser finner vi här?

Som konservativ/nationalist i ett forum så talar man ju i regel om problemen som finns, då blir det lätt negativt och bittert. Det behöver inte alls spegla hur personen är i verkliga livet


Att det är som du hävdar för dom du råkar känna betyder egentligen ingenting

Att se problem och samtidigt ha den bästa lösningen är väl en formel för alla aktivister och politker, oavsett åskådning.

Men jag vill faktiskt hålla med om att de, i folkmun, högerorienterade är mer åtstramade och reserverade.. inte nödvändigtvis bittra för den saken skull. Om man generaliserar.

Jag kan med samma retorik se mer flammsigt, hasch liknande beetenden hos motpolen.
Det är väl tyvärr så det också blivit i Sverige just.. reaktioner på varandras hållsamhet.

Känns inte som någon sida tar det riktigt på allvar eller vill göra anspråk.. varje gång jag läser ordet "demostration" i nyhetsflödet så ser jag bara ett gäng svartklädda, maskerade (ibland beväpnade) personer som stör ordningen. Fortfarande oavsett tillhörighet.
Ingen lyssnar längre. Att kväva motståndarens röst är tydligen enklare, men jag undrar om effektivare.

Det du nämner är ju samma anledning som vänstermänniskor är bittra när det gäller Trump eller SD.

Du säger bitter.
Jag säger cynisk och realist.

Forskning har visat att cyniska personer har en uppfattning närmare verkligheten och speciellt har de en realistisk syn på framtiden.

Sedan går ju Europa åt helvete.
Klart konservativa blir ledsna över hur samhället utvecklas negativt.

Jag är feminist och socialist och jag är fullt medveten om att jag är både tjurig och bitter. Eftersom jag tvingas leva i ett samhälle fullt av män som jag hatar så faller det sig därför naturligt. Det är dock inget jag känner att jag lider av

Alla som söker problem istället för lösningar är väl vanligtvis bittra.
Höger, vänster, feminister eller vad som.

Skulle man inte kunna säga att bitterhet är besvikelse som nästan nått vägs ände? Jag tittar i den här texten (FoF) där skribenten sladdar runt i vad ordet egentligen betyder. Hon går igenom viss skillnad kvinnor män, att bitterhet för män är mer kopplat till tänkande, ett föreslaget "bitterhets-syndrom", att konstruktivt tänkande nästan är utraderat men skulle kunna väckas. Den som är konservativ men överväldigats av motsatt naivitet och vimsighet bör logiskt kunna kvala in som bitter. Varför skulle undergrävande vänster bli bitter, över vad? Arga är de, men inget att förlora.

Ja, så är det faktiskt. Men vänsterblivna är utopister och därför uppfattar de högermänniskor som pessimistiska. I slutändan handlar det dock om vilka som gör korrekta bedömningar och det är aldrig vänsterblivna. De bygger sina luftslott som sen raseras, och så bygger de nya, osv.

Ja, eftersom Marx och Engels analys är felaktig och även kulturmarxisternas analys är mot evolution och biologi så ökar den psykiska ohälsan.

Konservativa är i regel motståndare till progressivismen och moderniteten. Mycket av det "nya" är idiotiskt påhitt som massmänniskan utan tanke omfamnar. Inte konstigt att man blir bitter när ens medmänniskor är hjärndöda fårskallar.

Mycket av det du beskriver handlar om affektionsvärde. Det rör sig om personer som har svängt ganska nyligen och insett att en massa saker de tog för givet är på väg bort. I många fall försvinner bitterheten med tiden när de inser att det rör sig om ganska ytliga saker de har hängt upp sig på. Men det är alltid chockerande och traumatiskt att behöva omvärdera sin verklighetsbild.

Det är en intressant skillnad mellan höger och vänster. Båda kan bli rätt bittra men det är olika sorters bitterhet. Högermänniskor är bittra, eller snarare ledsna, för att existerande saker de tycker om går förlorade. Vänstermänniskor är bittra för att de utopier de drömmer om aldrig infrias. Högern sörjer nåt som fanns men slutar finnas, vänstern sörjer nåt som aldrig har funnits utanför fantasins värld.