Lärare i programmering = misslyckad programmerare?

Pengar är inte allt, vissa brinner för att lära ut samtidigt som dom sitter på kunskap om exempelvis programmering.

Som lärare har du ju längre semester och mindre stressig miljö, skulle tro att en gymnasielärare inom programmering knappt jobbar mer än 2-4h effektiv tid/dag.

Många lärare brinner också för lärandet och tycker det är roligt att föra vidare sin kunskap. Kanske är stressigt och svårare att jobba på med lösningar hela tiden.

Det kan ju finnas alla möjliga anledningar till att man blir lärare i ett ämne.

Man kanske har jobbat i branschen i 30 år och är helt enkelt trött på att jobba med programmering (alla möten, deadlines, krav, stressen).

Men man kanske fortfarande älskar programmering som sin passion i livet.

Vad kunde då vara bättre än att få lära ut det man är allra bäst på till nya fräscha hjärnor som fortfarande har glöden och passionen för programmering och vill veta mer?

Dessutom finns det något helande i att få hjälpa andra människor.

Som lärare får du ju lära folk ny kunskap. På så sätt känner du dig väldigt behövd i flocken, gemenskapen.

En väldigt skön känsla när du ändå uppnått allt annat inom programmering på arbetsmarknaden.

Bara ett exempel.
Finns säkert massor med andra anledningar till att vara lärare.

Man kanske har tjänat så mycket pengar på programmering i sin karriär att man nu kan luta sig tillbaks, ekonomiskt oberoende.

Men man vill ändå ha något att göra så att hjärnan inte ruttnar bort.



Här kan vi ju diskutera lite då om status eller lön.
Är det rimligt att läraren som har fått ut kanske 100-200 elever i arbetslivet får mycket mindre lön och status än eleverna läraren fått ut i arbete ? (som tjänar mycket mer och har mycker mer status och som företagen tjänar miljoner på givetvis och det är ju förståss där pengarna och statusen ligger).

Borde inte egentligen läraren ha dubbelt så mycket lön och status som en anställd på företaget? (Läraren har ju ändå bidragit till att väldigt mycket pengar tjänas senare för företagen).

Hade en mattelärare under gymnasiet som även hade några programmeringskurser. Han var helt okej men mer programming som hobby. På KTH hade jag flera lärare som var otroligt duktiga. Vissa hade redan gjort karriär i det privata andra var rena akademiker. Hade endel kassa också men det är precis som i vanliga arbetslivet, vissa är bra andra suger. Sen är att vara en bra lärare så mycket mer än att bara vara bra på sitt ämne. Du kan vara världens bästa programerare men om du inte kan förmedla din kunskap så är du ju ingen bra lärare.

Tänk att en programeringslärare förmodligen studerar tekniker/förhållningssätt och ordentlig kod medans vissa aktiva programmerare kanske slarvar mer.

Men de ligger givetvis något i det. Men de finns många som jobbar ett tag som lärare osv. Det är kul att va lärare om du har rätt inställning och social kompetens och du har bättre arbetsvillkor ibland.
En polare har asberger och är top 3 bästa kodaren ja känner, har vart lärare på gym.
Så så länge man gillar sitt ämne...

Det är lätt att de blir självuppfyllande om man letat efter detta. Givetvis är de dom bara jobbar som lärare rostiga på utveckling men med lite träning kan de mycket väl va riktigt bra. Dvs man blir lite van vi de man gör ofta men med stark grund förmåga kan en slipas och bli vassare folk som är smarta, bra på matte osv är bättre problemlösare i många fall.

Jag hade nog tidigare lutat åt samma slutsats som TS gör.
Men det kan finnas andra faktorer. En person som är en rent misslyckad programmerare blir heller sannolikt inte någon bra lärare.

Personen kanske är trött på kontorslivet och kraven på att jobba på ett visst, numera mycket förstelnat och preskriptivt sätt, som programmerare. Att programmera var mycket roligare för ett par decennium sen, när allt inte var så reglerat. Idag ska allt göras mycket snabbt, och i många fall så plockar man bara ihop olika moduler i stället för att skriva speciellt mycket egen kod. Man kanske inte trivs med att jobba i ett agilt team, man kanske inte gillar att en arkitekt eller chef för utvecklingen ska bestämma exakt hur man ska jobba. Man kanske ogillar pressen på extremt hög arbetstakt.

Sen har vi det faktum att en 22-åring sannolikt INTE blir lärare utan det är betydligt äldre människor som lär ut programmering. De kanske bara vill ha andningsrum, göra något som inte är krävande, stressigt eller har någon deadline. Mycket sannolikt har personen ett eget företag och tjänar därför mycket bra, i ett jobb som är enkelt.

En hel del programmerare av den gamla skolan är sannolikt folk som absolut inte gillar att stå och prata inför en klass - så där har vi en faktor som skiljer programmeringsläraren från majoriteten av programmerare.

Slutligen så är du i inlärningsskedet .... och är sannolikt ingen stjärna själv! Så det spelar ingen roll för dig, om läraren var genomsnittlig eller stjärnan i sitt team. Han "lär" inte dig hur man programmerar. Han lär dig bara principerna för hur du själv lär dig att programmera, med lite exempel. Det spelar egentligen ingen roll hur bra han är som programmerare. Det är mycket viktigare att han har förmågan att förmedla kunskap. Huruvida du sen blir en bra programmerare, hänger på dig själv och inte på lärarens förmåga som programmerare. Den stora massan programmerare idag, lärde sig programmera själva, eller på jobbet - inte på en kurs eller utbildning.

Programmeringsjobb var åtminstone tidigare koncentrerade till storstadsregionerna. Som lärare så finns det i princip jobb överallt. Så det kan helt enkelt vara en person som tröttnat på storstadslivet men som fortfarande vill hålla på med sin profession i någon form och då kan programmeringslärare på mindre ort vara en lämplig kompromiss.

TS får tänka på att lärare och programmerare är som två helt olika yrken. Istället för att vara en kodapa i en kub någonstans med chefen hängandes över sig för att man ska klara deadline så kan man vara lärare istället där dagarna flyger förbi, man får umgås med trevliga elever har olika lovdagar och friluftsdagar och inte en dag är den andra lik.