Jag har cancer - vet att jag snart ska dö. [OlikaBroed död 211222, Picasso2 221211]

1. Jag har mycket ogjort i livet men mest mundana saker som resmål, olästa böcker, filosofi jag aldrig satt mig in i och liknande. Det finns också saker jag ångrar eller skäms över men även dessa kan nog ses som futtiga av andra. Ett exempel som ofta kommer till mig i form av skamsköljningar är hur jag sprutade hett vatten (från en ränna på aggregatet) i bastun på min lillebror när vi var små. Jag gjorde inte av någon speciell i anledning utan som en elak impuls. Annars egentligen ingenting.

2. Jag är överlag väldigt tillfreds med mitt liv och tacksam över att ha fått leva det. Det är så mycket som jag älskat att göra. Alla gånger jag och frugan mött upp efter jobbet och druckit några öl på vårt stammishak exempelvis - när jag tänker på hur härligt det varit, fylls jag av en sådan glädje att jag knappt hittar ord. Mitt liv har varit långt ifrån grandiost utan rätt vanligt men tursamt nog har det passat mig utmärkt.

3. Slippa oroa mig för den globala uppvärmningen är faktiskt rätt skönt. För övrigt inget speciellt jag kan komma på.

4. Ingen stor mörk hemlighet nej. Jag har levt ett pinsamt rättskaffens liv känner jag nu när jag konfronteras med det. Eller en sak! Finns personer jag låtsas respektera men faktiskt känner är rätt värdelösa. Jag skäms lite över denna ogina inställning, både eftersom den är osympatisk men också eftersom den gör mig falsk. Jag kommer inte berätta för någon att jag i hemlighet ringaktat dem innan jag dör (de flesta av dessa personer finns förresten inte kvar i mitt liv nu och även om jag ville skulle jag inte kunna berätta för dem).

5. Nej. Usch så tråkig jag är! Jag har verkligen en god möjlighet att förverkliga alla möjliga perversa fantasier men jag vill bara fortsätta leva som jag gjort. Fast med ännu mer champagne och lyxkrogsbesök.

6. Jag skulle kunna varit djärvare i livet och trott mer på mig själv. Speciellt som ung. Har inte direkt haft dåligt självförtroende men ändå allt trott mindre om mig själv än jag kanske behövt. Kunde exempelvis innan tjugo års ålder inte i min vildaste fantasi föreställa mig att jag skulle vara "het" i någon kvinnas ögon. Tyckte rent av tjejer som raggade på mig gjorde bort sig eller så trodde jag att de drev med mig. Hade också ett band som tiden med blev ganska bra men blotta föreställningen att vi skulle kunna bli en angelägenhet för fler än de närmast sörjande såg jag ändå som ett utslag av oklädsam hybris. Karriärmässigt har jag senaste åren haft en del flyt, men det har verkligen dröjt till de sena trettio innan jag fattat att något sådant var möjligt för mig.

Finns inte i släkten, vilket är ett mysterium. Enligt mina läkare "kan" man inte drabbas så här ung utan genetiska faktorer men jag vet inte. Hade jag inte varit så sjukt lik farsan hade jag nästan undrat...

Jag är en levnadsglad jävel och druckit har jag gärna sedan gymnasiet ungefär. Dock ej i sådana mängder att det ska kunna resultera i cancer. Levern för övrigt i utmärkt skick utom just att den är ansatt av metastaser. Droger utom alkohol (och kaffe och i miss mån tobak) har aldrig intresserat mig, så det är knappast en faktor. Det sägs ju att chark och rött kött (som jag konsumerat glatt genom åren) kan påverka tjocktarmscancer, men åter gäller detta för gamlingar 75+, inte inte spolingar som mig själv.

Har du tagit några droger än då? Psykedeliska, Cannabis? Heroin?

Jag följde min läkares råd till punkt och pricka. och frågade vad hon trodde om kost och träning. Hon sa att hon inte trodde på det, men sa att det var ok för mig att försöka. Så jag kombinerade kost motion med mina behandlingar.
Men jag har ju haft samma tankar som du förmodligen. Det jag gjorde var lätt, egentligen ingen uppoffring och maten jag äter är delikat.

Vill ju inte ge dig falska förhoppningar, alla cancersjukdomar är olika, jag hade många tumörer men bara 2 organ inblandade.

Jag hoppas du har sinnesfrid och får en bra tid.

Mitt erbjudande kvarstår, skicka ett pm om du vill hur jag gjorde och gör.

Jag är inte läkare men läste på mycket om min sjukdom. Visserligen åt jag vetenskapligt.
Googla sulforaphane broccpligrodar cancer.

Hej och tack för fina ord!

Jag mår rätt omväxlande fysiskt. Oftast helt ok men vid tillfällen har jag dippar som är minst sagt besvärliga. Oftast då i samband med infektioner i kroppen av olika slag. Har satt in stentar i levern för att hindra att tumörerna klämmer igen gallgången och dessa har krånglat lite med bland annat gulsot som resultat. Kan ej rekommendera. Jag är också betydligt tröttare än jag var som frisk - jag vet inte vad som beror på behandling och vad som är sjukdomen i sig. Antagligen en kombo. Till viss del kan tröttheten avvärjas med kortison men å andra sidan knaprar jag rätt mycket morfin också som har motsatt effekt, dvs gör mig tröttare. Tror det går lite på ett ut.

Jag tror jag förstår din fråga om nära och kära. Jag har märkt att många (för att inte säga alla) vill hjälpa till och upplever sig otillräckliga. Även att de inte klarar av att uttrycka sin sorg över vad som hänt på ett sätt som känns autentiskt och sant mot hur de känner. Är det kanske så för dig också? Faktum är dock att jag får massa hjälp och att ett enkelt "fy fan va värdelöst att detta händer", räcker långt. Jag har exempelvis en nära släkting som allt som oftast kör mig och frugan ut till vår sommarstuga. Hon frågar ofta vad hon kan göra och är uppenbart frustrerad över att inte kunna hjälpa till mer. Men: För tusan, hon är ju vår ride till friheten på landet. Vad mer skulle jag kunna begära! Mitt råd till dig är att inse att du förmodligen redan gör/gjorde mer än du fattade.

Vidare: Jag vill så länge som möjligt kunna leva så vanligt som möjligt och önskar följaktligen inget annat av de jag älskar att de ska behandla mig som vanligt. Jag tror jag kanske blivit lite mer rättfram i mitt språk sedan detta drabbade mig och även att jag tar mig friheter att säga saker som jag vet kommer göra folk ledsna (som att öppet erkänna att jag kommer dö snart exempelvis). Jag upplever att mina anhöriga klarar av detta och det är jag tacksam över.

Detta är så klart bara mina tankar och jag kan inte svara för andra i liknande situationer som min tänker på exakt samma sätt. Är du osäker, fråga. Vad jag inte tror någon som drabbats av sjukdom vill är dock att folk ska dra sig undan av "hänsyn". Det skulle i själva verket vara min mardröm.

Jag har själv satt ut detta på FB för att höra era tankar och frågor och ingen ska behöva censurera sig.
Jag kommer förstås i slutändan göra som jag själv vill ändå, men tackar uppriktigt för omtanken

Tack för tips och länk

Fyfan min värsta mardröm. Lider med dig.

Vi har inte pratat speciellt mycket om detta, men självklart är det så. Anledningen att vi inte pratat om det är nog att vi båda vill leva i nuet och inte tänka på tiden efteråt. Den kommer ju ändå. Att hon kommer hitta ny partner och leva lyckligt med honom gör mig bara glad att tänka på.

Det enda med som "oroar" mig på den fronten är att märkligt gärna vill ha henne bredvid mig i graven samtidigt som jag fattar att jag blott kommer vara ett avlägset (men förhoppningsvis betydelsefullt) minne för henne när det väl dags för henne att grävas ner. Det rimliga är ju att hon får vila den eviga vilan med den hon älskar i dödsstunden och inte för 40 år sedan. Tanken att inte få spendera evigheten med henne (eller hur man ska säga) fyller mig med sorg. Kanske kan hennes namn graveras vid mitt ändå? Jag vet inte. När det gäller den faktiska evigheten (om den finns) gissar jag att världsmakterna har någon snillrikt system att hantera såna här situationer. Det är ju knappast första gången två älskande dör ifrån varandra.

Tack! Du har så klart rätt. Ska verkligen ta tag i detta och kolla upp hur det egentligen ligger till. Någonstans borde de ju släppa in en!

Beklagar! Hoppas du levt ett liv du är nöjd med och därtill klarar av att göra något meningsfullt med de månader som återstår. Mina varmaste tankar till dig.

Ja. Lite halvt på skoj, halvt på allvar. Vi har inte bestämt exakt vad tecknet ska bestå i dock, så det blir kanske lite svårtolkat när det kommer. Nåja.