Vara Man och leva i barn/tonårslivsstilen i vuxen ålder?

Är det Peter pan-syndromet det kallas?

Hur vanligt tror ni det är som man att även i vuxen ålder liksom fortsätta leva som man gjorde när man var i 15-årsåldern och gick i plugget? För egen del så är jag 30+ år och det känns som att jag helt missat avfarten in till vuxenlivet, jag tänker exakt likadant som jag gjorde i tonåren och ser dessutom likadan ut. Några av mina äldre vänner har knoppat av mig och gått vidare in i villa-volvo-vovve tillvaron, men min umgängeskrets av andra "manbabys" växer så det knakar så det nästan känns som man lever i en tillvaro från stranger things men med barnsliga karlar istället för barn.
Sitter uppe hela nätterna och spelar brädspel, har "lan" minst varje helg, förbrukar droger mm. för att dra runt lite planlöst och ställa till med ofog i bygden. När jag reflekterar över det så förutom att gå till jobbet ibland så lever jag exakt som jag gjorde när jag var 15 och bodde hemma och gick i skolan. Det enda som egentligen skiljer är att jag+kompisarna är längre och några av dem blivit flintisar.

Några bekanta lever väl i sk. i inceltillvaron men i just min umgängeskrets så finns det antalet tjejer som är likadana, utan planer på vare sig barn eller familj eller karriär och personligen så känner jag mig inte som en incel då jag ser bra ut och har aldrig haft problem med sexbiten eller kvinnosynen. Ni andra som lever liknande livsstilar, hur resonerar ni och trivs ni med att inte "växa upp"? Och ni som lever ett mer traditionellt moget liv, ser ni ner på oss som lever så här?

Kan lova att väldigt många av villa-volvo-vovve-individerna vill ha ditt liv. Men när man väl är där så finns det ingen väg tillbaka och allt de kan göra är att ångra sitt livsval och avundas ditt.

Jag lever likadant. Närmare 30.

Vet inte vad fan jag gör med mitt liv. Men jag har inte direkt tråkigt.

Skulle ha varit död för länge sen, så ser varje extra dag som en bonus som jag inte skulle upplevt annars. Gör därför bara det jag känner för dag till dag.

Jag vill inte spekulera egentligen om andras livsval då folk tänker så skiljt, men personligen så har jag aldrig saknat att ha egen familj, tycker kompisar fyller allt socialt behov jag har och kan snarare tycka det är skönt att man kan ha en distans och bo ifred och ibland bara umgås online. Objektivt sett så borde det väl vara destruktivt för samhället om allt fler skiter i krav, familjeplaner och liknande heter, men personligen så känner jag ändå att det inte finns den sammanhållningen i samhället som motiverar till att försöka hålla bikupan vid liv för alltid. Känns lite som att jag skiter i Sverige och kör mitt race istället.


Har inte heller tråkigt. Tycker däremot att Svenssonlivet verkar väldigt tråkigt.

Håller med. Politikerna vill ju inget annat än köra skiten i botten så dem lär ju vara tacksamma över de som resonerar så här. Skyndar på processen.

Jag resonerar EXAKT likadant. Sverige har ändå ingen framtid så som det ser ut. Varför skulle jag dessutom vilja stödja ett samhälle som hatar mig (vita män) och bränner allt vad framtidsutsikter heter? Investera i ett döende samhälle känns onödigt.

Kan lika gärna spendera tiden med att ha så roligt som möjligt innan samhället börjar brinna.

Haha, ta det lugnt och tänk på blodtrycket

Har ganska bra blodtryck så det är lugnt! Haft lågt blodtryck nästan hela livet.

Står fast vid det jag skrev dock.

"ser ner" på er gör jag inte, men jag undrar om ni inte kommer att ångra er när det blir för sent för allting? För ett helt, långt liv där dataspel är den enda glädjen kan väl inte vara mycket att se tillbaka på, på dödsbädden? Att inte ha uträttat något för världen - inte ens som en liten kugge i hjulet -, att inte ha fört sina gener vidare, inte uppfostrat och påverkat den nya generationen någonting utan bara stått utanför det, egentligen inte ha varit en del av samhället alls, att inte ha upplevt kärlek, hur det är att sätta bo och bygga ett liv tillsammans...

Sedan är det också så, att man växer med uppgiften. Inte tvärtom. Man kan inte heller förvänta sig att man en dag "känner" att det är dags att skaffa sig en utbildning, eller försöka träffa någon att bilda familj med. För DET kan dröja väldigt länge. Det är jättevanligt att kvinnor (som har mycket färre år på sig än män) gör det misstaget, när det gäller barn. De tycker att livet är bra som det är, känner ingen längtan efter barn, och förväntar sig att de ska vakna en morgon och HA BARNLÄNGTAN. Men det händer aldrig. Sedan när hon börjar försöka bli gravid, är hon 37 år och äggen är slut...

Jag tror att det bästa man kan göra, är att tänka sig själv som låt oss säga... 60 år. Vad vill jag ha då? Vill jag vara ensam, eller vill jag ha två-tre vuxna barn omkring mig, och kanske ett par små barnbarn redan? Vill jag ha en make/hustru, som jag känner lika bra som mig själv - och han/hon mig - efter allt som vi varit med om tillsammans, både gott och ont? Vill jag ha gjort någon form av yrkeskarriär, vill jag att de ska skriva om mig i tidningen - lokaltidningen i alla fall! - på min 60-årsdag, att "han har arbetat med konstruktionen av DET i 30 år och har sedan tio år tillbaka ledande ställning på X-industrin", eller "hon har i sitt arbete som lärare alltid velat kompensera de barnen som kommer från underprivilegierade hem" etc. etc..

Eller vill ni fortfarande sitta ensamma vid datorn, ingen partner, inga barn, inte ha uträttat någonting som någon skulle vilja minnas? Jag tror att det är så man måste tänka. Se målet framför sig och sedan BÖRJA resa dit. Och hoppas att aptiten växer medan man äter.

Det är ju just det som är grejen, det blir ju aldrig för sent, som jag ser det så kan man ju alltid ändra sig så länge man är pigg nog att göra saker. Och varför ska man ångra sig? Jag presterade dåligt i skolan för att jag var lat och jag ångrar det inte idag, det bara blev så och det finns inga skäl att förbittra sig i vad som hänt. Och en majoritet av dem som "växer upp" tycker jag verkar leva sina egna kaotiska liv av stress, skilsmässor och dåliga förhållanden till sina barn etc. som verkar leda till en otrolig bitterhet.

Partners kommer ju och går, precis som för dem som gifter sig och skaffar barn, mitt liv är ju inte mer statiskt än deras, snarare tvärtom. Jag kan ju alltid ändra mig. Om målet med att leva är att ha ågren över hur man kommer att känna sig när man är 70 år gammal...ja då är det väl poänglöst att leva om något?

Herregud låter ju underbart så länge ni inte kör lastbil eller så. Varför ska det vara en ungdomsgrej att umgås? Det tragiska är när någon lever rövare på andras bekostnad, att leva rövare på sin egen bekostnad är knappast ett problem. Spela spel tills ni ledsnar för fan.. Du är vår tids rockstjärna hahaha

Jag vill absolut inte leva som TS, jag gjorde det till 25års ålder ca och fick då upp ögonen för villa, tjej, företagande och barn. Detta då många vänner var i 30+ års åldern och hade påbörjat sitt svenssonliv.

Ta det ur svenssonlivet ni vill ha, skit i resten, men att leva som någon 18 årig LAN-partyhelgfestare enligt TS beskrivning skulle jag inte vilja tillbaka till, allt har sin tid och ALLT har en alternativkostnad så livet man lever nu förändrar möjlig framtid eftersom tiden och åldrande är faktorer vi alla måste förhålla oss till.

Merwinna: intressant sista inlägg.