Den nya filmatiseringen med Robert Gustavsson, även om den är enormt fint gjord och Gustavsson är lysande, lyckas med en sak: bevisa att det inte var Stig Engström. För att få storyn att gå ihop måste man nämligen avvika från vittnesmålen. Lisbeth och Leif såg en skytt med blå jacka. Leif var säker på att skytten hade svart krulligt hår. Peruk eller ej, det var absolut inte Engström. Vidare hade skytten sannolikt ljuddämpare, flera vittnen antyder det. Inte en kort revolver.
Den blå jackan ska ha varit av omodern typ, från sjuttiotalet, dvs en förklädnad. Mordet var i så fall planerat. En svensk hade haft råd att köpa ett plagg i en affär, KGB som var utfattigt använde begagnat stöldgods.
En bredaxlad person som lunkar fram låter mer som en spetsnaz. Engström demonstrerar i tv hur han tänker att mördaren sprang, då springer han så fort han kan. Helt fel alltså.
Engström hör omedelbart efter skotten hur vittnen ger signalement till polisen, och märker till sin fasa att det stämmer in på honom, han har ingen möjlighet att förneka om de får för sig att han var mördaren. Han blir hysterisk, stämplar in på jobbet, ringer media.
Han blir mycket riktigt anklagad, trots att det inte finns fingeravtryck, vittnen som pekar ut honom, inga motiv, han ägde kanske inte ens ett vapen, han var inte klädd som skytten.
Säpo uppger att man inte lämnar ut uppgifter, pga "synnerlig betydelse för rikets säkerhet", och det betyder "ryssarna" på fackspråk. Inte ens om det var ISIS, PKK eller Sydafrika skulle det vara av "synnerlig betydelse för rikets säkerhet".
