Citat:
Ursprungligen postat av
DogDog
Sen jag flyttat utomlands har jag insett att vi svenskar är extrema i vår personkults kultur. Man ger ett fåtal personer en oerhört upphöjd status och försvarar dom som om dom är ens egen familj. Exempel är Agnes Wold som får uttala sig om allt inom forskning och medicin.
Sen har vi Tegnel, Maciarini, Greta, Linnea Claeson, Emma Frans, Jesus Alcala mfl vissa gör bra saker och vissa är rena bedragare men gemensamt är att dom hyllas enormt under en period utan kritik.
Media älskar detta och sätter dom glatt i sina soffor och skiter helt i kritiskt granskande och publiken hoppar glatt på.
Svenskar har en konsensuskultur där alla ska ha samma värderingar. Det gör att alla svenskar också tror att någon i en hög position inte skulle ha fel eller ljuga, för i så fall hade det inneburit att det inte passat i vad som är konsensus. Ett annat bra exempel är Comviq-Karim, som hittade på att han hade OS-guld i fäktning, och en massa andra lögner. Svenskar väljer att tro på allt han hävde ur sig, eftersom han hade blivit tv-kändis, och därför ansåg de att han inte skulle ljuga.
Samma sak gäller Linnea Claeson, som hittade på en massa historien om vad män sagt till henne, som då aldrig hade hänt. Eftersom hon blev en mediapersonlighet och höll sig till konsensus så litade folk blint på henne. Tvärtom kan man se på de som går emot konsensus. Ett exempel är Malin Ekman som nu uttryckt stöd för Donald Trump, något som går emot konsensus. Detta innebär att allt hon säger nu ifrågasätts, ibland med rena lögner, och svenskar köper det rakt av. Man kan tänka så här; en svensk mediapersonlighet som går emot konsensus i någon viktig politisk fråga ses som galen av genomsnittssvensken, och genomsnittssvensken är därmed villig att tro vad som helst negativt om honom/henne.