Citat:
Ursprungligen postat av
sk0gen
Min bokhyllor har genomgått ett antal såna rensningar. Idag har jag väl inte mer än 5 hyllmeter.
Definitivt borta är kategorin ”böcker jag skulle velat ha läst” eller ”böcker det vore nyttigt för mig att ha läst”. Eller gamla klassiker jag läst men inte känner jag kommer återvända till.
Jag vet med mig att jag inte kommer ha lust att läsa ner av Dojjan. Jag gillade honom inte ens.(Dostojevskij)
Bara för James Joyce var spännnande i teorin. Jag är gammal nog för att veta att jag inte vill läsa honom
Nu har jag kvar enbart böcker jag är
Genuint nyfiken på, böcker jag älskar eller vill ha som referens eller som har ett kuriost värde och är bisarra eller nåt.
Ge Dostojevskij en ny chans ändå!
Sedan finns det två aspekter på din frågeställning:
1. Pöbel-mentaliteten som går ut på att finkultur är ointressant och rentav skadligt verkar bli mer och mer utbredd. Detta går hand i hand med sozzefieringen. Folk i allmänhet får faktiskt inte ut något av finkultur eftersom deras tankeorgan är alltför grova och heller inte genomgår någon förfining i skolväsendet idag. För dessa är det höjden av sublim upplevelse att se på Sportextra och gå på match med det lokala hockeylaget. De får inte ut något av en intellektuell diskussion - och kan inte heller bidra till en sådan. Självklart ser dessa individer böcker som något meningslöst - liksom de ser bildning i sig själv som meningslös. Vill de veta något så kan de alltid fråga Alexa eller Google.
2. Förutom detta så har vi en aggressiv transformering av bildningsidealet även inom medelklassen. Vi snackar här om chefspersoner på mellannivå. Dessa utgjorde tidigare "ryggraden" inom borgerskapet och satte bildningen väldigt högt. Det var dessa som köpte böcker och fyllde bokhyllan som ett bevis på sin samhällsställning. Inte för att de läste så mycket egentligen. Men det var normalt att uttrycka sin status och forma sin konversation kring finkultur. Detta har nu till väldigt stor del ersatts av idrottsprestationer, populärkultur och materiella ägodelar. Kanske till viss del flasha med resor OCH matlagning. Bildningskulturen finns egentligen enbart kvar bland subgrupper av den högre medelklassen som universitetsfolk och kanske diplomater och högre tjänstemän - som vistas utanför Sverige. Så att satsa av sina resurser på en bokhylla istället för någon av de moderna status-signalerna är egentligen ett uttryck för en viss kulturell efterblivenhet, att man är gammaldags, världsfrånvänd etc. Det är också negativt på sådana sätt att man inte kan föra någon konversation om litteratur i sociala sammanhang. Ingen under 60 kan i princip möta upp den konversation - och ingen har något intresse av eller förstår ens vad du pratar om. Så finkultur är idag snarast en social belastning än en fördel som det var för 50 år sedan.
För teorin bakom detta hänvisar jag till Pierre Bourdieus teorier om "kulturellt kapital". Kortfattat kan man säga att kulturellt kapital är i det närmaste värdelöst i Sverige idag. Ett sätt som detta återspeglas på är att till och med Sveriges statsminister för tio år sedan påtalade att Camilla Läckberg var hans favoritförfattare... Så det är väl inte helt fel att se demokrati och jämlikhetsideologi som den bakomliggande kraft som skapat denna utveckling. Vad som känns aningen paradoxalt är att idrottsprestationer inte betraktas som ett hot emot jämlikhetstanken. Den uppenbara ojämlikhet som idrottsliga prestationer ådagalägger i vardagen är inget som den demokratiska människan skräms av. Ej heller uppenbara ekonomiska skillnader. Däremot så är ojämnt fördelade intellektuella prestationer väldigt tabu. Och av de intellektuella prestationerna verkar klokhet och visdom det som skrämmer allra mest - tätt följt av eleganta eller betydelse- och meningsfulla formuleringar.