Den stora tråden om kremering av flertalet lik samtidigt i Auschwitz

En av de mest kontroversiella frågorna i den historiografiska diskursen kring förintelsemyten är kremeringskapaciteten i Auschwitz, och i synnerhet frågan om huruvida kremering av flertalet lik samtidigt i kremeringsugnarna var tillrådligt eller ens tekniskt plausibelt. I denna tråd vill jag utforska frågan i detalj och jag uppmuntrar läsarna att bidra med egna uträkningar eller påpeka eventuella fel i mina resonemang. Jag vill dock hålla tråden snäv, och ber tråddeltagarna att hålla sig till frågan om simultankremering, inte andra aspekter av kremeringsdebatten för Auschwitz.

Det viktigaste vittnet från Auschwitz när det kommer till tekniska frågor kring kremeringsprocessen i Krema II och III var onekligen Henryk Tauber. Att Tauber är ett extremt viktigt vittne för ortodox förintelsehistoriografi kan t.ex. skönjas i Robert Jan van Pelts magnum opus, The Case for Auschwitz. Han lutar sig till stor del på Taubers vittnesmål i sin beskrivning av "gaskamrarna" och krematorierna, och van Pelt beskrev Tauber som extremt trovärdig och tekniskt korrekt. Jean-Claude Pressac, van Pelts föregångare, beskrev Tauber som "exceptionell". Jag tänker därför utgå från Taubers egna siffror i nedanstående resonemang.

Ett av Taubers mest notoriska påståenden är hans fantasier om kremeringskapaciteten i Krema II och III i Birkenau. Enligt Tauber så laddades ugnarna i dessa krematorier med 4-5 lik per öppning, och liken förbrändes på totalt 20-25 minuter, vilket innebär att den genomsnittliga kremeringstiden per lik för Tauber var abnorma 4-5 minuter. För att ställa detta tekniskt absurda påstående i lite proportion, så var den reguljära kremeringstiden för ett mänskligt lik enligt den kända vetenskapen på 30- och 40-talet ca. 60 minuter.

Hur trovärdigt är Taubers påstående? Låt oss börja med ugnsöppningarnas specifikation för att avgöra om det överhuvudtaget hade varit möjligt att ladda ugnen med 5 lik. Ugnarna i Krema II och III i Birkenau var designade av företaget Topf & Söhne, och hade installerats i flertalet andra koncentrationsläger innan de installerades i Auschwitz. Ugnen hade 3 öppningar för likintroduktion, och storleken på hålet var 60x60 cm. Enligt Tauber så introducerades liken genom att stapla dem på en bår och skjuta in dem samtidigt i ugnen. Men hade ett sådant förfarande varit möjligt? Båren som liken skjutsades in i ugnen med var monterad på två stålskenor ca. 15 cm ovanför ugnsöppningens bottenkant, vilket innebär att det tillgängliga utrymmet i höjdled var ca. 45 cm. Öppningen var därtill krökt i överkant, vilket ytterligare förminskar det tillgängliga utrymmet för att skjutsa in lik i ugnen. Vi kan anta att ett genomsnittligt lik i liggande position hade en höjd på ca. 20-25 cm. Det blir snabbt tydligt att man på sin höjd hade kunnat introducera 2 lik samtidigt i ugnen. Men hade det varit möjligt att introducera fler lik samtidigt som ugnen redan kremerade andra lik? Ett sådant scenario hade krävt att man bokstavligen lyfte båren från stålskenorna och baxade in den i ugnen, över de befintliga liken, mitt under pågående förbränning – ett fullständigt absurt tillvägagångssätt. Det faktum att knappt 2 lik hade gått att skjutsa in i ugnen samtidigt på den smala båren bör ställas i proportion till vittnets påstående om att 5 lik var normen för kremeringarna. Och enligt Tauber handlade det inte om barnlik; när barn behövde kremeras så laddade man enligt honom ugnen med 2 vuxna och 5-6 barn!

Ugnarna var därtill inte heller designade för att ackomodera flertalet lik i ett och samma kremeringsutrymme. Ett sådant förfarande i 3-öppningsugnarna hade t.ex. blockerat de tre hålen i sidorna av kremeringsutrymmet, vilket hade förhindrat gasflödet mellan sidougnarna och mittenugnen. Att förvara så många lik i kremeringsutrymmet hade dessutom blockerat flödet av förbränningsgaser till rökkanalerna, vilket hade lett till ett sämre luftdrag från skorstenen och från förbrännaren, vilket hade resulterat i sämre värmetillförsel vid koksförbränningen.

Att ugnarna inte var lämpade, eller designade, för simultankremering av flertalet lik är ett objektivt faktum. Det finns, som väntat, inga som helst bevis för att ugnarna i fråga – som var designade i enlighet med civila principer och med en liten ugnsöppning för horisontell introduktion av ett (1) lik åt gången – någonsin var ämnade att användas för att kremera flertalet lik samtidigt i en och samma ugnsöppning. Den ingenjör som designat Topfs 3-öppningsugnar, Kurt Prüfer, vittnade efter kriget om att den genomsnittliga kremeringstiden per ugnsöppning var ca. 60 minuter, och att ugnarna inte kunde hantera fler än 1 lik åt gången:

I spoke about the enormous strain on the overused furnaces. I told Chief Engineer Sander: I am worried whether the furnaces can stand the excessive usage. In my presence two corpses were pushed into one muffle instead of one corpse. The furnaces could not stand the strain.

Men låt oss för tillfället låtsas att det faktiskt hade varit möjligt att stuva in flertalet lik i ugnen (själva kremeringsutrymmet inuti ugnen var ju trots allt över 1 kubikmeter stort). Hur hade ugnen reagerat på ett sådant scenario och hade kremeringstiden och bränsleförbrukningen förbättrats? För att svara på denna fråga behöver vi göra några uträkningar för att fastställa en baslinje vid kremering av ett (1) lik per ugnsöppning (dvs. totalt 3 lik i hela ugnen, ett per ugnsöppning). En av de grundläggande principerna för kremering av mänskliga lik är att ugnens temperatur inte får underskrida 600°C. Vid lägre temperaturer så förkolnas liket utan att förbrännas och kremeras, och vi utgår därför från ett generöst scenario där 600°C behöver upprätthållas i ugnen för att förånga vatteninnehållet i liken. En kropp på 70 kg innehåller i genomsnitt ca. 45,5 kg vatten. Energikravet för att värma upp/förånga vatteninnehållet i de tre liken (ett lik per ugnsöppning) är ca. 119 600 kcal (ca. 39 850 kcal per lik). Enligt experiment med kremeringar så tar förångningen av vatteninnehållet i ett mänskligt lik ca. 30 minuter. Laddningskapaciteten för koksgallren i ugnarna i Krema II och III var ca. 70 kg/timme (två eldstäder med en genomströmningskapacitet på 35 kg/timme vardera). Baserat på det nominella energivärdet i koks (ca. 6470 kcal/kg) så var den teoretiskt tillgängliga energimängden därmed ca. 226 450 kcal, utan att räkna energibortfallet. Den effektivt tillgängliga energin var avsevärt mycket lägre, framförallt på grund av att en stor del av värmen från koksförbrännarna gick förlorad. Under förångningsprocessen för liket så försvann majoriteten av värmen via strålning och konduktion. Enligt experiment så försvann uppemot 62 500 kcal/timme vid 800 grader på detta sätt, och vi kan därmed anta att siffrorna hade varit ca. 46 900 kcal/timme vid 600 grader, eller 23 450 kcal på 30 minuter (den tid det nominellt tog att förånga likens vatteninnehåll), vilket utgör ca. 10,3% av den totalt tillgängliga värmen. Vid 600°C så försvann därutöver ca. 31,3% via rök, 4% via ej förbrända gaser från förbrännaren/eldstäderna, och 3,1% från obränt koks. Ugnens energieffektivitet var därmed ca. 51,3% och den specifika värmeenergin från koksförbränningen låg därmed på ca. 3320 kcal/kg (6470*0,513), vilket gör att den exakta värmeenergi som överfördes till ugnen från koksförbränningen under en halvtimme var ungefär 116 200 kcal (35 kg koks). Att hålla ugnen uppvärmd till 600°C hade därmed krävt ca. (119 600-116 200 =) 3400 kcal ytterligare, vilket enkelt kunde tillhandahållas via värmestrålningen från tegelväggarna i kremeringsutrymmet, som var den huvudsakliga konduktionspunkten i ugnen.

Låt oss nu vända oss till förångandet av vatteninnehållet i 2 lik per ugnsöppning med ovanstående parametrar i åtanke (dvs. totalt 6 lik). Vatteninnehållet i liken var totalt ca. 273 kg. Energikravet för förångning av detta vatteninnehåll hade varit ca. 239 200 kcal, men den tillgängliga värmeenergin var emellertid enbart 116 200 kcal för 30 minuter. Man hade därmed behövt ett tillskott på totalt 123 000 kcal, eller 41 000 kcal per ugnsöppning. Hade värmestrålningen som lagrats i det kringliggande värmeteglet kunna tillhandahålla så mycket värme? Det är onekligen svårt att räkna ut detta på grund av bl.a. geometrin i ugnen, likens exakta positionering, hur olika ytor var täckta eller exponerande, osv., men i grova drag så går det att extrapolera siffror från en studie från 30-talet där forskaren Paul Schläpfer uppmätt värmetillskottet från teglet vid olika temperaturer. Enligt Schläpfers studie så var värmestrålningen från teglet ca. 600 kcal/min vid 600°C. Detta innebär att enbart förångandet av vatteninnehållet i två lik (ca. 79 700 kcal) hade tagit över 130 minuter att uppnå vid en konstant temperatur på 600°C! Om ugnstemperaturen därtill hade minskat enbart marginellt så hade värmestrålningen från väggarna minskat dramatiskt; Schläpfer uppger t.ex. att en värmeminskning med enbart 100°C, från 600°C till 500°C, hade resulterat i att värmestrålningen från teglet minskade med hela 60%. Värmestrålningen per kilo tegel är ca. 0,2 kcal. Tegelvikten för ugnsutrymmet i ugnarna i Auschwitz var ungefär 1,5 ton. För att kompensera för värmeförlusten vid förångandet av likens vatteninnehåll så hade varje ugnsöppning behövt tillhandahålla 79 700 kcal, vilket innebär att temperaturen i väggarna i kremeringsutrymmet hade minskat med hela 265°C i genomsnitt ((79 700/0,2)/1500). Om ugnen hade en temperatur på 800°C när liken introducerades, vilket var kravet för att kunna genomföra en normal kremering, så hade temperaturen därmed sjunkit till enbart 535°C under förångningsstadiet, en värmeförlust som hade behövt kompenseras genom att återvärma ugnen. Eftersom varje ugnsöppning fick i genomsnitt ca. 1291 kcal/minut så hade ca. 62 minuter behövt åsidosättas för att återvärma ugnen till en lämplig temperatur.

Ovanstående uträkning grundar sig på simultankremering av enbart 2 lik per ugnsöppning och enbart på förångandet av likens vatteninnehåll, men observera i detta hänseende att vittnet påstår att 5 (fem!) lik inte bara hade förångats utan kremerats till aska på enbart 20-25 minuter, en uppenbar fysikalisk omöjlighet. Att förångningen av vatteninnhållet i liken var av avgörande vikt för kremeringsprocessen underströks av kremeringsforskaren Richard Kessler i en studie från 1929. Där skriver han bl.a. att:

After the introduction of the corpse, the coffin catches fire immediately and the temperature rises by about 100 to 150°C. After some 5 to 19 minutes it decreases again by 100 to 200°C, even though not even the lid of the coffin has burned completely and the temperature of the combustion gases is 1,000°C or higher. Hence, the heat contribution of the coffin and the heat brought in from the hearth are insufficient to maintain the temperature at this level. This shows how strong the evaporation is.

Kessler uppger att ugnens temperatur sjönk med ca. 100 till 200°C (med en kista!), och det är därmed enkelt att föreställa sig hur temperaturen hade kollapsat i Topf-ugnarna om man på allvar hade introducerat flertalet lik i en och samma ugnsöppning.

Ett intressant sidospår i denna diskussion är kremeringsugnar för slakterier. Argumentet från ortodoxa förintelseforskare är att simultankremering av flertalet lik, om det hade varit teoretiskt möjligt i Topfs 3-öppningsugnar i Auschwitz, avsevärt hade förbättrat kremeringstiden och bränsleförbrukningen i ugnarna. En jämförelse med slakteriugnar (som är designade för mycket mer organisk massa) ger emellertid vid handen att kremeringseffektiviteten inte ökar avsevärt vid ett sådant förfarande. Den tyska industrifirman Kori, som även installerade reguljära kremeringsugnar i vissa tyska koncentrationsläger under kriget, var även ledande inom slakteriförbrännare, och i en studie från 1905 av forskaren Wilhelm Heepke så uppges kremeringskapaciteten för några av Koris slakteriugnar. Den mest effektiva ugnen kunde laddas med hela 900 kg organisk massa. Kremeringskapaciteten uppgick då till ca. 66,7 kg/timme och att kremera hela laddningen tog ungefär 13,5 timmar och krävde 300 kg kol. Med andra ord så hade simultankremering av mer organisk massa samtidigt ingen nämnvärd inverkan på ugnens effektivitet. En lika stor mängd organisk massa kunde kremeras på ungefär lika lång tid som i Topfs 3-öppningsugnar.

Du har så klart helt rätt. Det är helt enkelt omöjligt att göra ortodox historieskrivning kompatibel med verkligheten utan att tillskriva ugnarnas påstådda förmågor någon slags utomjordisk eller magisk kraft.


Det är korrekt. Ugnarna var inga magiska människoslukare, som mytbildningen och legenderna inuti Auschwitz gjorde gällande under kriget. Det är lätt att föreställa sig hur berättelserna sprang upp bland fångarna.

För att återgå till ämnet: det finns ett intressant dokument från koncentrationslägret Westerbork i Nederländerna. Här genomfördes ett antal försök till simultankremering, och det blir snabbt tydligt att kremeringstiden var proportionerlig till den kroppsvolym som introducerats i ugnen (vilket även framgår i ovanstående uträkningar).

I ett fall så kremerades ett vuxenlik tillsammans med ett litet barn, ett förfarande som resulterade i en 14% ökning i kremeringstiden; från 50 minuter till 57 minuter. Även om siffrorna från Westerbork inte är helt och hållet användbara så demonstrerar de tydligt samma tendens som enkelt kan bevisas med ren matematik, nämligen det faktum att kremeringstiden och bränsleförbrukningen är en funktion av volymen kroppsmassa i ugnen.

Liknande kremeringsstatistik från Père-Lachaise-kyrkogården i Frankrike visar att kremeringar av små barnlik gick betydligt snabbare än kremeringar av tonåringar, med en faktor av ca. 1,5. Dessa fakta står i direkt strid med förintelseivrarnas vanföreställningar om kremeringsugnarna som öppna spishällar dit fler lik kunde slängas bekymmerslöst.

Vad gäller dokument från krigstiden som talar om simultankremering, så finns det mig veterligen två sådana dokument. Det mest intressanta dokumentet är skrivet av Hans Kori, VD för företaget Kori som installerat kremeringsugnar i flera tyska koncentrationsläger (vilket jag nämnde i trådstarten). Uppgifterna i dokumentet går inte att direktöversätta till Topfs ugnar i Auschwitz, men det följer ändå liknande principer. Tyvärr finns inte originalet bevarat/publicerat, enbart en polsk översättning av en kopia som användes av den kommunistiske domaren Jan Grzybowski. I detta dokument, skrivet den 4:e februari 1944, så talar Hans Kori om bränsleförbrukningen i Koris ugnar i koncentrationslägret Majdanek:

For the fuel supply for a given heating period one may assume that for preheating the furnace 50 kg of coke are required, in addition to 25 kg of coke for each incineration. For 10 incinerations in one day, this leads to a total consumption of some 300 kg.

Bränsleförbrukningen som uppgavs av Kori (25 kg per kremering) är i linje med den bränsleförbrukning som vi vet var aktuell i tyska kremeringsugnar. Men brevet fortsätter:

[...] An equal amount of 300 kg for one day would also allow 20 incinerations to be handled easily, if one abandons individual introductions.

Kori antyder därmed att introduktion av fler än 1 lik per ugnsöppning skulle vara möjligt. Det största problemet med påståendet är naturligtvis att det står i strid grundläggande kunskaper om ugnarna, och det är talande att den ansvarige föreståndaren för krematoriet i Majdanek, Erich Mussfeldt, öppet erkände att man enbart kremerade 1 lik åt gången i ugnarna, och att kremeringen tog ca. 1 timme:

Only one corpse was introduced into each muffle, its cremation lasted one hour.

Det andra dokumentet är ett brev skrivet av ingenjören Fritz Sander till sina chefer vid firman Topf & Söhne. Sander kommenterar i brevet hur traditionella kremeringsugnar med horisontell likintroduktion inte är lämpade för de dödstal som uppträder under krigstid i koncentrationslägren:

In my opinion, in a muffle, the cremation does not proceed quickly enough to ensure the elimination of a great number of corpses at a desirably high rate. As a makeshift solution, one has tried to use a series of furnaces or muffles and by loading them with more corpses, but this does not solve the basic problem, i.e. the drawbacks of the muffle system. These drawbacks of the muffle furnace, which cannot be solved even by assembling more muffle furnaces (triple- or 8-muffle furnaces) and loading more corpses into an individual muffle, are in my judgment the following:

Han listar sedan ett antal skäl till varför ugnsöppningssystemet är undermåligt och varför simultankremering av flertalet lik inte är tekniskt rimligt. En av hans kommentarer är oerhört talande:

In any case, it is difficult and unpleasant work to insert the corpses into the muffle in the longitudinal direction, especially if several corpses have to be packed into the muffle at the same time. In the long run, it will also be impossible to avoid damaging the delicate muffle masonry.

En annan intressant kommentar belyser problemet med ugnsöppningssystemet och värmebalansen i ugnarna:

Each muffle, at regular intervals, must be loaded, cleaned, then loaded again and cleaned again, and this goes on for the duration of the operation of the furnace. Each time a cremation is undertaken it is necessary to open the introduction door at the front, and the corpses must be loaded into the muffle through this front door. While this goes on, cold air flows into the furnaces, cooling the muffle, which not only reduces its service life, but also causes heat losses which have to be made up by additional fuel.

Men det är uppenbart att Sander trots sin kritik var naiv inför simultanladdning av flertalet lik, med tanke på att den minimala ugnsöppningen (60x60 cm) inte ens hade gjort det möjligt att ladda fler än 2 lik åt gången i höjdled på den smala bår som skjutsades in i ugnen. Men det är ändå intressant att Sander åtminstone tog fenomenet i beaktning i sin kritik av ugnarna. När han skriver att "the cremation did not proceed quickly enough to ensure the elimination of a great number of corpses at a desirably high rate", inte ens när en nödlösning som gick ut på att "loading more corpses into the individual muffles" användes, så är det uppenbart att ett sådant förfarande inte resulterade i någon önskvärd förbättring av kremeringskapaciteten.

Det finns även ett dokument, skrivet av Topf själva, som specifikt uppger att ugnarna skall laddas "hintereinander". Dokumentet i fråga är användningsinstruktionerna för Topfs 3-öppningsugnar som användes i Krema II och III i Auschwitz-Birkenau. Detta bevisar kategoriskt att ugnarnas design inte var ämnad för simultankremering och att ett sådant förfarande därmed hade utgjort (i Fritz Sanders ord) en orimlig "makeshift solution".

Inte för att vi behövde Topfs egna instruktionsbok för att förstå något så självklart.

En annan indikation på att ugnarna aldrig var ämnade för simultankremering är en leverans från Topf & Söhne till Auschwitz-I den 3:e juni 1940, innehållande "500 Aschekapseln und Schamottemarken in gleicher Anzahl". Dessa "Schamottemarken" var keramiska plattor som placerades på kistan eller direkt på liket i samband med kremering, vilket gjorde det möjligt att associera askorna med en specifik individ. Det mest intressanta är att domaren Jan Sehn upptäckte sådana plattor i närheten av Krema II under sina undersökningar i Auschwitz år 1946. Detta bevisar att normen för kremeringar, även i Birkaneu och inte enbart i Stammlager, var individuella kremeringar av 1 lik åt gången.

Det var som attan, du frågar efter samma saker som du redan fått serverade hur många gånger som helst i en rad trådar där du deltagit, så överraskande…..

Du kan vända dig till den etablerade forskningen om ditt minne sviker, deras arbete om detta är bara en enkel googling bort…

Och igen, blir det nån skillnad på saker om exakt samma saker och dokument presenteras på en blogg eller annan sida..?

T ex, om en blogg presenterar autentiska Topfs och SS dokument samt driftsrapporter, som beskriver att man använde multipel kontinuerlig kremering i koncentrationslägren, får de då plötsligt en annan betydelse än om de presenteras på Wikipedia eller i en rättegång, eller i Pressacs bok, eller….?

Och länkar till källorna glömde du som vanligt….

Och du verkar immun mot den vetenskapliga metoden då du väljer att endast godkänna sådant som passar din åsikt, och förnekar allt som inte gör det. Det är inte seriös vetenskaplig metod utan publikationsbias och synnerligen ohederligt.

Det finns ju andra dokument som klart styrker att Topfs faktiskt ändrade sig och istället uppmanade till multipel kontinuerlig kremering, och det kan ju vara så enkelt att man initialt inte hade den åsikten för man hade inte hunnit testa och höll fast vid vad som var normalt vid normala civila kremeringar. Men sedan när SS krävde ökad kapacitet så gjorde man tester och kom fram till att ugnarna kunde köras med just multipel kontinuerlig kremering som resulterade i stor besparing av bränsle och tid.

Så varför ignorerar du alla dessa dokument..? Är det att vara vetenskapligt hederlig…?

Vad är frågan?

Sedan att du sedan lägger in vägg med text utan du vet vad du skriver märks så tydligt.

Kan börja här, du skriver följande: Ett av Taubers mest notoriska påståenden är hans fantasier om kremeringskapaciteten i Krema II och III i Birkenau. Enligt Tauber så laddades ugnarna i dessa krematorier med 4-5 lik per öppning, och liken förbrändes på totalt 20-25 minuter, vilket innebär att den genomsnittliga kremeringstiden per lik för Tauber var abnorma 4-5 minuter. För att ställa detta tekniskt absurda påstående i lite proportion, så var den reguljära kremeringstiden för ett mänskligt lik enligt den kända vetenskapen på 30- och 40-talet ca. 60 minuter.

Här påstår du att fem lik brändes samtidigt, det tog 25 minuter att brännas upp och då blir det 5 minuter!. Men om 5 lik brändes samtidigt i 25 min, så är det snittet 25 minuter fortfarande. Det kan inte bli 5 minuter. Det är högstadie matte.

Vi har visat otaliga dokumenter att de visst brände lik långt under 60 minuter. 2 st av många.
•Letter of 14 July 1941 from the Topf engineer Paul Erdmann to the construction office Mauthausen on a cremation rate of 33 to 40 min per corpse "without overloading" the two-muffle oven [Rebuttal of Mattogno on Auschwitz, Part 1: Indoor Cremation]

•Report of 30 October 1941 from the construction office Auschwitz on "60 men can be cremated" in the Topf five three muffle ovens within one hour Bartosik, The origins of the Birkenau camp, p. 170, see also Rebuttal of Mattogno on Auschwitz, Part 1: Indoor Cremation]
Men vad fick de kunna bränna snabbare då?
Temperaturen var mycket högre, runt 1100- 1200 grader. Eldfast tegel börja spricka vid 1300 grader. Vilket skede också.

Du måste räkna med människornas energivärde i detta. Hur mycket var det? För kroppen innehåller både fett och andra organiska organ som till för energi.

Vad händer med vatten, när du slänger in det i en ugn med över 1000 grader? Vatten kokar vid 100 grader, men vid 1000 grader vad händer då?

osv...

Fångarna vägde knappast 70 kg, de var graft underviktiga, typ halva vikten är mer rimlig.

En mindre kropp kan man räkna med tar betydligt mindre tid att förångas. Du jämför data på förbränningstid för en normal kropp.

Okej, grabben.


Okej, för Tauber själv var ganska tydlig med att han verkligen menade 5 minuter. I sin intervju med sovjetiska utredare så underströk han att man räknat med en genomsnittstid på ca. 5-7 minuter per lik:

Oberkapo August explained to us that, on the basis of the design and the calculations of the crematorium, 5-7 minutes had been set for the cremation of one corpse in one muffle.

Konstigt, eller hur?


Varken Erdmanns eller Prüfers brev är särskilt intressanta i sammanhanget eftersom de inte nämner simultankremering; jag vill gärna hålla tråden så snäv som möjligt. Men vad gäller Prüfers utkast från oktober 1941 så byggdes ju aldrig ugnarna. Istället skickades ett nytt kostnadsförslag för billigare ugnar i november samma år, och i användningsinstruktionerna för dessa ugnar så uppges att liken skall introduceras ett åt gången.


Okej, vad är då energikravet för upphettning, förångning/överhettning av 45,5 kg vatten vid 1000°C, nominellt?

Även om vi sänker kroppsvikten till i genomsnitt 60 kg så sjunker värdena i uträkningen med enbart 15%. 60 kg är för övrigt den genomsnittsvikt som ortodoxa förintelseforskare själva räknat med, t.ex. van Pelt. Uträkningen är så klart inte komplett, och behandlar enbart kremeringsprocessens initiala (och mest avgörande) skede, men är mer än tillräcklig för att demonstrera orimligheten i föreställningarna om simultankremering i ugnarna i fråga.

Mycket imponerad av TS gedigna genomgång, kanske lite mycket för en lekman att svälja på en gång men ändå.

För att få perspektiv på trådstarten undrar jag hur snabbt en modern ugn (2022) kremerar en människa, från hel kropp till askhög?

Så du tar för givet att TS, en anonym fanatisk förintelseförnekare har rätt och den samlade etablerade historievetenskapen som forskat om förintelsen 70 år har fel…? Hur vet du att all det TS påstår inte är felaktiga påståenden…?

Sen är det galet fel att göra den korkade jämförelsen mellan civil etisk kremering där det handlar om kropp åt gången med kista samt att ingen aska får blandas med annan aska. I krematorierna i förintelselägren så sket man fullständigt i om aska blandades, och ingen kista brändes, och man bökade in flera kroppar samtidigt och avbröt inte mellan varje utan kremerade kontinuerligt.