Fredrikmans Texter

Venus - En Delfins Liv.

Den här berättelsen är delvis baserad på boken ”Gåvan från stjärnorna” av Lennart Lidfors men också egna observationer som jag gjorde när jag besökte kolmården år 1989. Jag har även intervjuat tränaren Michael Ganzer angående Venus och har tagit med svaren i berättelsen men ur delfinens perspektiv. För de som vill läsa ”Gåvan Från Stjärnorna” så finns boken att låna på biblioteket. Låten ”Våra kamrater delfinerna” gavs ut på vinylsingel då delfinariet firade 20 år 1989. Vem som sjunger på skivan är fortfarande okänt men artisten kallades för ”mr delfin”. Om man har tur kan man hitta skivan på Second hand och liknande ställen i Norrköping exempelvis men upplagan av skivan var inte så stor. Venus levde i verkligheten på kolmårdens djurpark och dog där år 1990.Venus dog av sjukdomen rödsjuka som ofta grisar kan få. Den kan dock drabba andra däggdjur.


Del 1

Jag är en flasknosdelfin och mitt namn är Venus. Jag är född av min mamma Vicky. Min syster Sisu föddes samma år som jag. Sisu och jag fyller hela sex år i år. Vi bor på kolmårdens djurpark och detta året 1989 är det jubileum på delfinariet. Mycket folk som kommer och går. Min personliga tränare heter Michael Ganzer och han är mycket rolig. Alla av oss har egna tränare för att det ska bli så bra som möjligt.

Mina första minnen av min mamma Vicky är underbara. Hon fixade mat till mig när jag var hungrig. Tröstade mig när jag var ledsen. Hon var helt enkelt världens bästa mamma. Hon är fortfarande bäst av allt men hon gillar inte det jag pratar om. Det gör henne förvirrad.
 Redan som liten hade jag konstiga minnen. Jag kunde inte riktigt förstå vad de betydde eller om de ens var viktiga. Vicky förstod dem inte heller när jag pratade om dem. Hon tyckte jag skulle strunta i dem men jag kunde inte.

Efter en tid kom jag ihåg ännu flera saker. En av de sakerna som var viktigt heter kristaller, har jag lärt mig. De var viktiga för något folk och det verkade som om vi hade svaren på varför kristallerna var viktiga. Någonstans ifrån kommer också ett minne på vad stället med folket hette. Det hette Atlantis.
 De andra delfinerna retade mig när jag pratade om kristaller och tyckte jag var dum. Själv visste jag inte om det var sant eller inte. Livet fortsatte som vanligt och jag började sluta prata om kristallerna. Jag fortsatte dock tänka på dem på kvällen innan jag skulle sova.
 Många människor kommer och går på vår show. Många av delfinerna kallar mig för en clown eftersom jag är sprallig och gör roliga saker som egentligen inte står på schemat. Vicky är minst lika sprallig och tillsammans är vi en bra duo.

En vacker dag som alla andra kommer det en kvinnlig åskådare. Jag ser henne redan innan showen. På något sätt hör vi ihop. Jag påpekar detta för Vicky men hon blir irriterad och anser att vi inte hör samman med människor. Jag är dock helsäker på min sak.
 Redan tidigt i showen busar jag med åskådaren och kastar en boll på henne. Hon verkar tycka det är kul och tränarna skrattar också. Jag snor Flips boll och kastar på henne. Även detta framkallar en hel del skratt. Flip är inte lika glad. Vicky undrar varför jag ger kvinnan så mycket uppmärksamhet. Showen fortsätter men jag simmar ofta fram där kvinnan är och busar.

Efter showen går de flesta besökarna men till min förtjusning stannar kvinnan kvar. Hon går ner till tränarna och jag skriker förtjust och simmar fram till henne. Det skiljer bara någon meter mellan oss. Vicky är lite mer försiktig. Hon kallar på mig men just nu vill jag vara där hos kvinnan. Vi dras som magneter mot varandra. Kvinnan stannar kvar medan vi blir tränade. Jag är mer intresserad av henne än själva träningen men det går bra ändå.
 De andra delfinerna är glada men verkar hålla ett extra öga på mig innan vi säger godnatt. Sömnen kommer rätt snabbt. Jag letar i minnet efter var jag sett kvinnan innan. Det tar ett tag men plötsligt är jag säker. Jag blir med ens klarvaken då jag hittar svaret
 Denna kvinnan levde ibland folket på stället som heter Atlantis. På något sätt jobbade vi med kristallerna. Jag kommer också i håg att jag hade samma namn där. Jag puffar på Vicky och vill berätta men hon vill bara sova just nu. Jag är ensam med mina tankar och det stör mig.

Nästa dag är jag ivrig att berätta om vad jag kommit fram till. Efter jag berättat tycker de andra delfinerna jag är dum och löjlig. Vicky är mer snäll och tycker det låter för otroligt för att vara sant.
 Senare på dagen är det dags för första showen. Det händer inget särskilt under showen utan allt förlöper som det brukar. Vicky busar lite med Flip men det brukar vara så. De gillar varandra mycket. Flip är även pappa till mig och Sisu.
 Efter någon timme börjar andra showen för dagen. Jag får syn på kvinnan från föregående dag. Hon sätter sig inte på samma plats utan mer i skymundan. Jag fortsätter skoja med kvinnan. Bland annat kastar jag återigen en boll på kvinnan. Denna gången är det Sisus boll jag tar. Hon blir sur på mig.

Hon sitter där fundersam och säger aldrig någonting. De andra åskådarna tycker det är roligt och vill själva att något liknande ska hända. Många åskådare som sitter på de lägre bänkarna brukar bli lite våta. De vill till och med bli våta. Flip brukar dra en båt med valfritt barn ibland. Det är uppskattat av besökarna men efter att ett barn ofrivilligt hamnade i vattnet, på grund av en fumlig tränare, brukar han inte göra det så ofta
 När showen är nästan slut fixerar jag kvinnan med blicken och sänder en sorts energi mot kvinnan. Jag vet inte själv hur det går till, det bara händer. Kvinnan verkar bli minst lika förvånad som jag själv. Vad var det som hände egentligen?
 Det verkar inte som åskådarna har sett något och alla applåderar åt konsterna de övriga delfinerna gör. Showen avslutas som vanligt med att vi alla hoppar upp på tränarens lilla scen och viftar med stjärten samtidigt som årets tema låt för delfinariet spelas på hög volym. Låten heter våra kamrater delfinerna och spelas av en anonym Norrköpingbo.
 När de andra folket går ut stannar återigen kvinnan kvar en stund. Hon går återigen ner mot delfinerna och jag är snabbt där. Jag sänder återigen energi mot kvinnan. Hon verkar förvånad men stannar kvar. En stund senare beger sig kvinnan därifrån och hälsar glatt på tränarna. Jag är glad men känner mig lite trött.

En av tränarna får en toppenidé. Jag ska uppträda ensam under en del av showen och då ska Banaramas låt Venus spelas. Träningen börjar efter att alla delfinerna fått mat. Tränaren lyckas få allt att stämma efter ett par timmar och i morgon är det premiär för Venus special.
 De andra delfinerna är såklart avundsjuka på mig. Jo jo ha en egen liten show minsann. Vicky är den som är mest optimistisk över det hela. Sisu simmar fram till mig och vill prata allvar. Hon anser att jag var oförskämd när jag tog hennes boll. Jag förklarar att det bara är för showen men innerst inne vet jag att det inte är så. Det går inte att förklara på ett bra sätt.
 Vicky vill gärna veta vad jag skickade mot kvinnan. Hon har aldrig sett något sådant förr och Vicky är orolig. Jag har inget ordentligt svar på frågorna men jag menar att det handlar om kristallerna. Vicky suckar och ger upp. Hon avslutar med att säga Man måste välja vad man tror på och står för. Du har en underlig tanke som inte fungerar och för de andras skull bör du sluta tänka på det här. Vicky simmar iväg och de andra somnar. Venus somnar också även om det tar lite tid.

Nästa dag är en glad dag. De andra delfinerna har glömt bort att jag gjorde konstiga saker och Vicky är glad som vanligt. Vid den första showen för dagen fungerar allt perfekt fram till min show: Venus special. De andra delfinerna är inte förberedda på min show utan Flip avbryter showen hela tre gånger. Åskådarna verkar roade av det hela. Jag ser inte till kvinnan under showen.
 Efter första showen bestämmer tränarna att enbart jag kommer vara i bassängen under min egna show. Show nummer två är på eftermiddagen. Innan dess får vi lite god fisk av tränarna.
 Dagens andra show börjar och det är packat med folk. Kvinnan är återigen där och hon sätter sig rätt långt ner. Jag ser henne på långt håll och simmar snabbt fram dit. Jag hälsar på henne genom att pipa och göra knarrljud. Kvinnan fnissar åt mig och ler glatt. Vicky avbryter mig efter en stund och fortsätter med showen.

När de andra delfinerna sedan slussas ut när det är min show är det som om luften är laddad med elektricitet. Jag simmar återigen fram till kvinnan och sänder energi. Hon blir överrumplad och hoppar till. Någon bakom henne skrattar till. Jag blir kvar där en stund. På något sätt överför jag en känsla eller ett minne till kvinnan. Hon blir helt klart rörd av allt för det rinner en tår från hennes ena öga. Efteråt känns det konstigt i min kropp också.
 Min låt Venus spelas i högtalarna och jag påbörjar min show. Det går riktigt bra och alla åskådarna gillar det. Mot slutet hoppar jag precis nedanför bänkraden där kvinnan sitter. Både hon och övriga blir våta och jag småskrattar åt det. Åskådarna verkade roade av det också.
 Efter min show kommer de andra delfinerna in och vi gör ett fint avslut som vanligt. Alla är nöjda och glada. Min tränare Michael Ganzer verkar vara fundersam. Efter showen är Michael och jag ensamma en stund. Han pratar med mig men jag förstår inte alla ord. Han verkar förbryllad över att jag ger kvinnan så mycket uppmärksamhet.
 De andra delfinerna tycker fortfarande jag är knasig och de är lättirriterade hela kvällen. Vicky vill inte prata med mig och det verkar som de fryser ut mig. Det känns inte rätt. Vi somnar som vanligt.

Del 2

Nästa dag fortsätter som vanligt. Jag gör min show men tänker en hel del på kvinnan. Jag märker att hon mår bättre än hon gjorde första gången. Det är ett framsteg för henne.
 Precis som de föregående dagarna kommer kvinnan lagom till eftermiddagens show. Hon sätter sig i mitten av platserna. Jag simmar snabbt fram och fixerar henne. Något känns dock annorlunda med henne. Hon verkar irriterad på något sätt. Jag skickar energi som jag gjort innan, men det verkar bara göra henne mer irriterad. Vicky simmar fram till mig och avbryter det hela. Hon är också irriterad. Det märks på hennes sätt att simma.
 Showen påbörjas och allt går perfekt. En del åskådare ropar mitt namn innan min show och det är ju kul. Jag är helt klart den populäraste delfinen där just nu och jag känner mig stolt. De andra delfinerna verkar inte lika nöjda. När showen är slut går kvinnan direkt därifrån. Det är annorlunda. Flera gånger har hon stannat och pratat med tränarna och hälsat på mig och de andra delfinerna men inte i dag.

På kvällen märker man tydligt att de andra delfinerna är avundsjuka. Sisu är oförskämd mot mig. Penelope skriker mot mig. Flip kör in nosen i min mage. Inte så hårt men ändå. Vicky simmar snabbt fram och särar på oss.
 Hon pratar allvar med Flip ett tag och kommer till mig sedan. Flip är van vid att vara den som är populär men just nu är det inte så. Vicky tycker att min popularitet har gått för långt. Själv är jag nöjd med hur det är. Vicky vill också att jag ska sluta ge kvinnan uppmärksamhet och absolut sluta med att skicka energistrålen mot henne.
 Innerst inne vet jag att det kanske skulle heta kristallstråle eftersom energin har samma våglängd som vissa kristaller. Den informationen behåller jag för mig själv. En sak som jag märkt när jag skickat energin är att jag blir trött och okoncentrerad efteråt men inte så länge.

Nästa dag blir annorlunda. Kvinnan kommer inte till showen. Jag blir förvånad men kör min show som vanligt. På kvällen kollar tränaren min hälsa. Den är ok men kunde tydligen vara bättre. Jag får extra vitaminer i mig.
 Ytterligare en vecka går och showen går hur bra som helst men kvinnan besöker oss inte längre. Jag känner mig nere på grund av det. Vicky peppar mig och jag gör mitt bästa i alla fall.
 Veckan efter ändras vårat schema. Det har nu blivit höst och då är det bara en show under dagen. Jag börjar känna mig halvdålig men gör ändå mitt bästa. Jag längtar efter att träffa kvinnan igen men hon kommer inte mer. Jag blir besviken och ledsen på samma gång.
 Senare under hösten tar tränarna bort min egna show. Det kommer inte längre så många besökare och Flip har återigen blivit den mest populära delfinen. Han är också äldst av oss alla.

Vintern kommer och går och det blir ett nytt år. Vi tränas dagligen men det kommer ingen publik. Jag tycker det är tråkigt. Vicky bär på en ny unge som kommer födas senare under året. Jag simmar ofta förbi henne och lyssnar på de extra hjärtljuden. Jag kommer vagt i håg när jag föddes.
 Min hälsa blir sämre och sämre för varje vecka som går och jag börjar ge upp. Tränarna märker det också. Jag får en massa medicin men det verkar inte hjälpa så mycket.
 Problemet med mig är att jag saknar kvinnan så och är deprimerad för jag ser henne inte mer. Kanske hon kommer senare detta året. Man kan ju alltid hoppas på det bästa.
 Det är nu vår och det har börjat komma publik. Jag har dock ingen aptit alls och mina konster blir inte bra. Det är ingen som buar men jag känner att de inte gillar mig längre. På något sätt känns mitt liv så fattigt att jag inte längre vill leva.

En vacker vårdag händer det. Jag kommer till himlen. Jag hoppas jag kommer hitta kvinnan då hon också dör. Då kommer vi ha så kul och trevligt. Jag känner mig hur sprallig och glad som helst. Precis så som jag gjorde när jag var liten och nyfödd.

Notis:
Drygt en vecka efter Venus död föder Vicky en ny unge. Den nya delfinen heter Sillen och är minst lika glad och sprallig som Venus var. En del tränare säger sig tycka det är samma delfin som Venus var. Kanske Venus återföddes som denna delfin.

Boken ”Gåvan Från Stjärnorna” gavs ut 1991 och i slutet av boken finns ett memorium till Venus.
Det är inte säkert men förmodligen var det Carla från Eldkvarn som sjöng på skivan. Både Plura och Carla var frekventa besökare på Kolmården och bägge älskade delfinerna. Dessutom har Plura råkat försäga sig om en skiva de gjorde till ett företag.men ej nämnt vilket. Dessutom påminner låten mycket om några av melodierna från Eldkvarns album "Kungarna Av Broadway" som kom 1988

Har skrivit en historia på engelska som handlar om en person som förvandlas till en Chupacabra. Än så länge har jag skrivit en prolog samt första kapitlet men kommer uppdatera kapitlen efter hand.

This is fictional story. It has some swearing, blood, violence and some light human to werechupacabra transformation in it.

Prologue

Spain 1 october.

Damn so here i am again. This time i,m not in a damn cage but i,m not free. Me and my family and another one we dont well have been abducted by some idiotic spanish kidnappers. Sooner or later they want money before they release us but so far they havent asked for anything.

My first guess was that the swedish scientists i escaped from had catch up with me, but it seems the kidnappers know nothing about me. Good. They even had released the chains we had before around the feet and hands. Always a good thing.

I try to act as normal i can but inside me the creature wants to come out, slash at them and drinking their blood, but the kidnappers have guns and even if my skin is harder as the werechupacabra its not unbreakable. I have to bid my time. I sink deep in my thoughts and ask myself. How in the world did i get into this craziness.

Chapter 1

Gothenburgh 5 September

Let me introduce myself. My name is Mats and i,m about 50 years old, have beautiful wife named Melinda and two kids named Oskar and Eli. We live in a rahter quiet neighbourhood slight outside Gothenburgh. I work with driving Taxi and helping light disabled people at a nursing home for seniors. It pays good and its ok.

One day i met a friendly person named Peter. We soon become good friends. That was the biggest mistake i,ve ever done. At first everything seemed fine. We went out pretty often drinking some beers and watching some good football games. All i knew about him was that he worked at a big lab in town. They were doing experiments on stuff i understand.

This day, 5 September was the day before everything changed. It all started as every usual day. I woke up at 7 o clock. Fixed breakfast, make sure the kids got to school. Drove some taxi customers and would eat some lunch when Peter approached me. He said he would pay for the lunch today and i was fine with that. So we ate good lunch on a nice restaurant. The food was awesome. After drinking some coffee after the food Peter spoke up

- Hey. What do you say about me showing my work today?

I had no problems with that so i followed him to the labs. It seemed quite normal expect from a strange smell i couldnt place. The biggest lab was huge and in there i also saw some very big steel cages that were empty. There were some smaller labs as well down the corridor but no cages in them. Under the time, Peter explained alot about how things worked and other stuff. After some half hour he had showed all the cool stuff. We stood outside the biggest lab talking about nothing else, just chatting.

Suddenly he got a strange look on his face and asked a question.

- You know. We need voulenteers for some new stuff. Its all good stuff so nothing weird or strange. You will get very good paid for helping out. Will you join us?

I thought about it and stupid enough i accepted it.

- Good then. It will start tomorrow already. Be here at 11 o clock tomorrow. It will be great.

I nodded slightly even if i really wasnt sure it would be good. It was too quick too soon. There were some alarm clocks in my head but i never listened to them.

After the visit to the labs i drove to the nursing home. It was good as always but one of the persons who lives there was behaving very strange. He hugged and hugged me and wouldnt almost let me go when i said i needed to get home after my work hours. The person even started crying then. I tried to comfort him but couldnt so another personal had to calm him down.

I got home and the kids had already come home from school. They were watching some good action on the TV. Me and Melinda fixed the food. Tonights dinner was Tacos. They said its good to be married when eating Tacos. This is because its so slobbery even if you try to remove the sauce as much as possible. Everyone in the family enjoyed the food. Later me and melinda trained a little on the conveyor belt we have in the basement while the kids watched more TV.

It wasnt before we just got to bed i mentioned the voulenteer i accepted. Melinda seemed to be fine with it. She knew others that had done it and it had worked out perfect. Still there were something i couldnt place with it that felt wrong. After some struggling i fell asleep.

Next Day

I woke early around 7 o clock as always. Did the duties i had to do. Wasnt really thinking about until the lab before i come there. There were about 7 people outside the biggest lab when Peter come. Some would follow him and others a nice looking nurse.

I followed Peter inside the big lab. He instructed me to remove my T-Shirt which i did. He went into another room and bringed a very big syringe with some clear liquid inside. The size of it was really scary. I hoped the wouldnt use it on me. Oh damn he will. To late to turn back now.

It really felt bad when he pressed the syringe against my arm and just pressed the clear looking liquid inside my veins. After some time that felt like forever, he finally removed it. He cleared his throat and said

- You may experince some light pain where the shot is and you might get some light dizziness but other than that you will be fine. Just take it easy and work as you usually do. Will see you here next week on 10 september. Good?

I wasnt sure if i really wanted to see him more but i nodded. I grabbed my T-Shirt and walked out. I did felt good even if i still felt the sting of the syringe but i surely could get through the day without problems.

Peter was right. I had no problems with anything expect some very minor dizziness. Maybe it all would work out fine. I hoped so.

Gothenburgh 10 September

The week since the first syringe shot had worked fine. There were some small oddities i had felt during the week but nothing major.

I get into Peters big lab. This time he bringed the same big syringe with clear liquid and two smaller blue ones. Great. I just hate take the shots. It was all over quickly and the pain went away. Peter wanted me to stay some half hour after the shots and i could do that. We sat chatting about various stuff when he raised himself and wanted to take a blood test on me.

I really didnt wanted to do it but accepted. He sat looking it at a microscope.

- Interresting. Very good looking. Perfect.

Whatever he saw there it was successfull. After taking my shirt on Peter said he would just give me the last syringe shot tomorrow. He promised there would be no more. I sighed and said ok.

The rest of the day was good as always but during the night i had a very strange dream.

I was outside and were clearly hunting something. I saw the small dog that our neighbour have. I often pet it and say nice words. Now i reached for it. Grabbed it and soon drunk its blood. After that i throwed the dog on the grass so it just lay there. I sensed something moving behind myself and wondered what it was.

A tail?

what, i have a tail?

Yep surely i had. I saw myself in a window. My skin was kinda reptilian and i had long super sharp spines along my back. I soon noticed i had wings as well. Big bat looking wings that seemed restless and moved a little each step i walked. I walked very digitgrade but it felt right. With my tounge i could also feel very sharp teeth in my mouth as well and a very strange looking tube thing had erupted from my jaws and used it when i drink the dogs blood. I also had giant ears that were twitching for every little sound i heard.

Yeah this was a really strange dream. Somehow the creature i was reminded about a creature i had read about quite some long ago. A chupacabra. But they lived in Puerto Rico and Mexico but not here in Sweden.

Suddenly i woke up laying in my own bed. Phew! it was only a bad dream. Nothing to get worked up at. But i still felt the dogs blood in my throat and it felt both sickening and sweet. I got up and walked to the toilet doing some buisness. While i was there i looked myself in the mirror. No blood was seen in the mouth. Good. I went to bed again and slept good for the rest of the night.

Gothenburgh 11 September

Next morning i wake at 7 o clock as ususal. I took a shower and when finished i heard a terrifying scream from my neighbour. I looked outside and he was looking at something and screaming and crying. A police car was there too and they lifted up something from the ground. A dog. The same dog i dreamed i drank blood from. I couldnt belive what i saw.

After some time a police officer knocked at our door. He asked if we had seen or heard anything unusal during the night or morning. We hadnt. I thought about telling about my strange dream but never did.

After we eat breakfast and i would drive the kids, the police was still outside. I saw some small drops of blood on the ground. They went from the grass lawn where the dog was found and onto our parking lot. The drops then just dissapered. I felt very hot and very strange feeling looking at the blood. The kids were at the car already waiting for me.
I drove them to the school. I then drove some passengers in my taxi before i visited Peters lab.

I didnt know what to think. It must have been a bad dream but the dead dog and those drops of blood was not easy to explain with it just being a dream. Maybe Peter had a good idea of what was going on. He wasnt at the lab when i come there so i had to wait outside on a chair before he came. He was looking very happy.

I followed him inside and he bringed the syringe. I started to try to tell him what happened.

- Hey Peter, Something weird happened during the night. I dont know what to think about it really. It felt like a dream and i hope it was a dream but i,m unsure if it really was.

Peter shrugged and said that "i forgot to tell that you may experince light bad dreams but you´re good and dont need to worry about it"

He pressed the syringe into my skin and pressed the liquid inside my veins. After a short time he removed it.

I sat there for a while but suddenly i felt very warm. I had already my shirt removed but was starting sweating like crazy. Peter was looking at me with a frown on his face. Was this something bad. He grunted and raised an eyebrow and looked at some tests.

After some time i was so damned hot i had to remove my pants. Peter looked up from the text looking straight at me

- Buddy, you dont need to get fully naked here you know.

- Help me. something is happening with me, i said

- No nothing is going...

With a big scream i felt the sharp long spines in the back growing out. My skin had already coloured some brown/green colour and the texture had begin being more reptilian.

- Whoa wait a minute. That is not supposed to happen yet, Hollored Peter.

I felt the big wings erupting from my back and the mouth changing shape. I felt that the long tube looking thing rested at the end of my tounge. Even if it was strange it felt like it always should be there. The tail also growed out and i saw it wagging a little. My giant ears had crept upon my skull and was ready to listen for any noises.

The transformation was kinda painful but i also felt some pleasure from it. This was right This was how it should be.

I looked at Peter and he was really pale. I started moving towards him.

- Stop! Dont come any closer! I,m warning you. You freak.

Peter took up another syringe and had that in front of himself like it would protect him from me. I got confused. Wasnt this his idea of what would happen. Even if i obviosly had changed before i should this wouldnt be a problem for him.

Wouldnt it?

Why did he call me freak?

Suddenly i felt a pang of hunger. I needed something edible fast. I looked up at Peter and growled softly. I walked very fast towards him and when i was really close i felt the muscles in the tube thing starting to react. It shot out towards Peter but he was quicker and put the syringe in me. Very soon i become very tired and fell asleep there on the floor.

End of chapter 1

Kapitel 1 En början och ett intro

Hej kära lyssnare och läsare. Det här jag kommer berätta är helt sant. Jag svär!. Eller... Ja det är i alla fall min uppfattning av vad som hände mig efter jag just fyllt 50.

Ahh, tänker ni, en sorgsen historia om någon som kanske förlorat sig själv men allt blir frid och fröjd senare, och Ja, på sätt och vis är det väl så, men inte bara det. Nej det här är lite mer invecklat än så, men låt mig börja från början så att säga.

Jag heter Kenneth elroth och är 51 år. Jag jobbar på Blekinge museet i Karlskrona och det är ett spännande jobb. Ibland är jag guide och berättar för turister om det gamla Blekinge och hur man levde förr. Ibland är jag ensam och går igenom en massa gamla bilder från Blekinge. Vssa av bilderna ställs ut medan andra finns i ett arkiv som är tillgängligt för de som vill titta i det.

Jag trivs med jobbet och arbetskamraterna är hur trevliga som helst. Det är spännande med sitt läns historia och jag har flera intressanta blekinge böcker hemma som jag läser lite då och då.

Jag är trots min ålder ogift och lever ensam i en ganska stor lägenhet i Karlskrona centrum. Det är en fin men lite äldre lägenhet och jag trivs mycket bra där. Grannarna är hur trevliga som helst och det är aldrig någon som bråkar i huset. Det enda jag saknar är ett badkar men duschen är hur bra som helst och jag besöker simhallen ibland så då badar man ju. Hyresvärden i huset är också väldigt trevlig.

Det är inte särskilt långt till jobbet så jag brukar oftast promenera dit på morgonen och hemåt på kvällen. Man piggnar till av promenaden och kan lyssna antingen på naturens ljud eller en ljudbok. Mest lyssnar jag på fåglarnas sång. De sjunger så fint på morgonen.

Jag är ingen festprisse och dricker aldrig alkohol. Därför blev mitt 50 års firande väldigt lugnt. Dagen då jag fyllde 50 var på en söndag och jag var ute med min kompis Tony och fiskade. Vi fick en del fiskar. Det var en väldigt rogivande sysselsättning.

Detta till trots att jag hatar fiskar. Jag gillar inte deras utseende, deras halhet och framförallt inte smaken. De andas inte ens som vi, utan med gälar. Det är också en anledning till att jag ogillar dem skarpt och tycker dem är äckliga på något sätt. Ingen av fiskarna jag fångade togs hem till mig. I stället fick min kompis dem.

Dagen efter jag fyllt 50 duschade och rakade jag mig som vanligt på morgonen. Jag fick en smärre chock då jag speglade mig efter rakningen. Ett grått hårstrå där uppe på mitt mörkbruna hår som jag är så stolt över att fortfarande ha kvar.
Saxen åkte blixtsnabbt fram och jag klippte av det gråa hårstrået och slängde i sophinken. Puh! Deo och lite vuxen parfym på och sedan klä på sig kläderna. Det är några moment men det går som en dans.

Till köket och dagens första kopp te. Det här med att jag bara dricker te och aldrig kaffe är något mina arbetskamrater på museet tycker är lite konstigt men de respekterar så klart ändå mitt val.
Frukosten i dag bestod inte bara av en kopp te såklart. Nej, det blev även ett kokt ägg, två mackor med skinka och ett glas Pro Viva apelsinjuice. Mätt och glad packade jag ner dagens mat i en kasse. En trevlig snitzel med svampsås med wokade grönsaker och så klart bearnaisesås. Mumma.

Jobbet gick som en dans och jag var på väldigt gott humör fram tills jag kom hem. I brevlådan hade jag fått en folder om åldersångest. Jag stod och stirrade på orden på pappret och jag var nära att sträcka ut tungan hånfullt mot foldern men en granne kom och jag lade foldern mellan två tidningar och åkte upp till lägenheten.

Väl uppe slängde jag föraktfullt foldern på bordet och blängde surt på den. Den låg där den låg.

Seriöst. driver de med mig?

Efter en stund gick jag in i vardagsrummet och satte på TV,n för lite underhållning. På de flesta av TV-Kanalerna var det just nu mest dokusåpor och annat trams. Jag slökollade och zappade till nästa kanal när det blev reklam. Om någon då frågat mig om vad programmen handlade om hade jag inte kunnat ge något bra svar.

På bordet stod en bunke med chips kvar efter helgen. Jag åt upp dem och kände mig nöjd och glad.

Senare på kvällen ringde jag några vänner och kompisar. På fredagen den här veckan skulle det vara marknad och jag och några kompisar skulle gå på den. På lördagen skulle jag firas lite grann av bekanta och kompisar. På söndagen skulle förmodligen Tony och jag fiska igen. En bra vecka.

Ingen av dem kunde fira mig på helgen då jag fyllde år så det fick bli ungefär en vecka senare. Jag tyckte det var helt okej.

Ännu senare på kvällen tog jag fram några äldre fotoalbum som jag inte bläddrat i på länge. Man kan säga de bara har samlat damm i hyllan. Jag var ung på fotona och jag kom i håg när de flesta av fotona var tagna.

Jag var så ung och hade livet framför mig, tänkte jag spontant när jag såg min konfirmations bild. Men vadå, jag har väl fortfarande livet framför mig, eller va?. Visst hade jag haft planer som ung och det var kanske inte alla som blivit verklighet men så är det ju för de allra flesta.

En ensam tår rann från min kind och landade på bilden och jag skadade häftigt på huvudet. Varför grät jag? Jag fattade verkligen ingenting. Jag torkade bort tåren med en servett och slog igen fotoalbumet och ställde dem där de brukar stå. Sedan gick jag och lade mig.

Resen av veckan som följde gick som de brukar göra. Inget konstigt eller märkligt hände och det var så tacksamt med tanke på vad som hände senare.

Fredag

Redan från ingången vid museet trängde det in lukt av popcorn och annat gott runt middagstid. Utanför fönstret kunde man se karuseller som snurrade och en massa folk. Det var fullt av folk vid fisktorget i Karlskrona för det var där marknaden var.

Jag slutade vid 14 tiden eftersom det var fredag och de andra kompisarna skulle komma runt 15 tiden så jag strövade omkring i området men hittade inget kul.

När jag var mindre var marknader något jag verkligen såg fram emot. Den här lite pirrande och sprittande känslan i magen av spänning och en massa spända förväntningar oavsett om man åkte någon karusell eller inte.

Visst, jag gillade fortfarande marknader men det var inte längre så magiskt och sprittande roligt som det var när man var barn.

Däremot tycker jag det är positivt med marknader för staden blommar upp och alla är sådär glada och glättiga som de kan. Det är såklart också kul att träffa folk som man annars ofta inte träffar.
Man kan nästan snacka i timtal. Som barn hatade jag alltid att de äldre skulle stoppa upp och snacka med varandra men jag förstår det numera varför man gör det och jag gör det själv lite då och då.

Jag gick tillbaka till ingången till museet och de andra kompisarna stod redan där och väntade så jag vinkade till dem vid övergångsstället som var närmast och de började gå mot mig.

Väl i marknadstånden passerade vi en massa kläder, godis och mängder av leksaker i överflöd. Vid ett ställe stod en säljare och sålde musikskivor. Jag bläddrade lite slött bland skivorna men köpte ingen.
Jag lyssnar mest på Spotify hemma med gratis versionen och det räcker för mig numera. Jag älskade att köpa skivor förut och bläddra i genom vad som fanns men efter jag registrerat ett fritt konto på Spotify har jag blivit för lat eller för snål för att köpa skivor.

Alldeles bredvid skivförsäljaren fanns en typ av hydda som såg häftig ut. Jag blev nyfiken på vad det var och läste på skylten

Spå dig i dag för bara 5 kronor. Vill du veta din framtid?
Kom in och låt spågumman Miranda se din framtid.

En av kompisarna kom fram till mig och log.

- Det där är kanske nåt för dig Ken.

- Skulle inte tro det Jesper. Jag heter Kenneth och gillar inte när du kallar mig Ken. Du vet det

- Jamen kom igen. Det kostar bara en femma. Jag betalar för dig

Jesper drog fram en femkrona som han hade i byxfickan och gav den till mig. Jag stod och funderade en stund. Spådomar och liknande var inget jag trodde på. Jesper tog tag i mig och förde mig till hyddöppningen. Tyget frasade när jag kom in i hyddan.

- Nej hörru. vad gör du. Jag vill inte ju, sade jag irriterat.

Ett glatt kvinnligt ansikte tittade upp på mig. Hon vinkade in mig och jag gick tveksamt bort mot ett runt bord. Det var inte en gammal dam utan en yngre kvinna. Hon såg nästan lite attraktiv ut även om hon var för ung för min ålder. Hennes hår var alldeles vitt och påminde på något sätt om den typen av hår som nästan nyfödda bebisar har.

En man vid ett annat mindre bord fick femkronan och han nickade mot kvinnan. Hon nickade mot en tom stol där jag skulle sitta och så satte hon sig mitt emot mig. Kvinnan tog fram en massa kort som hon lade på bordet och så tog hon tag i en av mina händer.

- Hey, vänta lite, sade jag. Jag var absolut inte förberedd på det här.

Hon log bara mot mig och så kände hon försiktigt i mina handvalkar.

- Du börjar känna dig gammal. Du har börjat fundera på din ålder.

Jag fnös till. Inget av det där stämde in på mig. Jag hade absolut inte funderat på min ålder. Visst, jag hade klippt bort det gråa hårstrået men det var ju bara för mitt utseendes skull, eller?

Kvinnan fortsatte känna på insidan av handflatan. Hon hummade men plötsligt rynkade hon på pannan.

- Du kommer få en hård prövning på något sätt. Något kommer hända med dig. Du kommer bli.. nåt Hmm.

Hon rynkade mer på pannan och flämtade till några gånger.

Jag kunde inte låta bli att le mot henne. Bra skådespel men ändå helt klart ett skådespel. Jag undrade hur många gånger hon kört detta med sina kunder. Men visst vad kan man begära att få för en femkrona? Lite show, typ.

Kvinnan började prata. Mot slutet viskade hon men jag hörde ändå vad hon sade.

- Du kommer förvandlas både fysiskt och psykiskt och ditt liv kommer ändras drastiskt. Du kommer överleva det hela men det kommer bli svårt. Du kommer förvandlas till en me...m.. merman.

- Merman? Vad är det?. Jag måste ha sett ut som ett levande frågetecken. Mannen borta vid bordet tittade upp på mig på ett märkligt sätt.

Kvinnan i sin tur tittade väldigt länge i mina ögon och verkade rysa till och sedan reste hon sig hastigt upp. Hon viftade med handen mot mig för att få ut mig.

- så så. Nästa kund, sade hon glatt.

- Men vänta. Vadå förvandlas? Vad är en merman? Kan du förklara tack, sade jag med lite höjd röst.

- Spåsessionen är slut nu, sade mannen vid bordet bryskt och förde ut mig från hyddan. En vakt kom fram från något gömsle där inne och glodde surt på mig.

Jag kom ut från hyddan och ut i värmen och de andra marknadsknallarna och folket. Jag kände mig konstig i hela kroppen men den känslan försvann snabbt. Jag sökte med blicken efter kompisarna. De stod nära ett stånd där de sålde godis.

- Så blir det några vinster i framtiden eller vadå, sade Jesper och flinade.

- Nä. Du vet mycket väl att jag aldrig spelar. Varken på hästar eller på nåt sånt, så hur skulle det då bli nån vinst?

Jesper nickade och smålog.

- Men Jesper. Jag undrar. Vet du vad en. merman är för något, undrade jag försiktigt

- Merman? har ingen aning. fråga Tony, han har koll på det mesta. Förresten varför frågar du det?

- Inget. Hörde bara någon prata om det innan och undra vad det var.

Jesper nickade igen och sög på en karamell i munnen.

Tony stod och betalade för godis och jag ville inte störa med den här frågan så jag väntade tills han var klar och stod med oss andra.

- Så vart ska vi nu då? undrade Micke, som stått tyst och bara lyssnat på oss andra. Han brukade ofta inte säga så mycket men han var mycket duktig på att lyssna på folk och vad de egentligen ville men inte sade.

Vi beslöt att gå hela vägen till där marknaden slutar. Jag gick nu närmast Tony och kände jag kunde fråga honom.

- Du, Tony. Vad är en merman egentligen, frågade jag så lågmält jag kunde.

- Ah Merman. En merman är en manlig variant av sjöjungfru. En sjöjungfru vet du vad det är, gissar jag. De kan även kallas för havsman, berättade Tony glatt och högt.

De andra människorna omkring oss tittade med höjda ögonbryn och nyfikna blickar. Jag kände mig dum för att ha frågat och tittade ner i marken för att undvika de andras blickar.

- Vill du ha lite choklad? Vad är det? Tony tittande forskande på mig

- Nä det är inget. Känner mig bra lite trött. Det är nog allt, ljög jag.

Tony nickade och vi fortsatte gå förbi marknadstånden. Snart var vi vi det sista ståndet. De sålde cocos och choklad bollar i en kartong. Jag köpte en chokladboll kartong för 50 kronor.

Vi började gå tillbaka där marknaden började. Jag sneglade mot hyddan jag varit i innan. Den såg kall och inte lika trevlig längre. Jag ryckte på axlarna och fortsatte gå.

Vid början av marknaden sade vi adjö till varandra och gick hemåt till respektive hem. Tony och Jesper skulle komma i morgon på festen. Jesper hade redan lovat något extraordinärt och jag kände viss förväntan. Undrar vad det kunde vara?

Väl hemma kollade jag på "Fångarna på Fortet" på TV4. det var småtrevligt men inte så kul som jag tyckte det var i början när programmet var nytt.

Senare på kvällen googlade jag Merman och det var som Tony sagt. En manlig variant av sjöjungfru. Spontant undrade jag vad spågumman rökt på innan hon sagt det hon sade.

Nöjd för dagen gick jag och lade mig och somnade snabbt

Helt okej - det skulle gå att beskriva hur marknaden förvandlades på ett övernaturligt sätt - tiden står stilla, ett magiskt tält där man kan se tre händelser ifrån sitt liv man undrar över...en jonglör bollar med femton tennisbollar samtidigt...en talande katt frågar om ditt stjärntecken...

Lördag

Jag vaknade rätt tidigt på lördagen. Såg till min irritation att min router hade dött. Ingen lampa lyste och på datorn stod det "Ingen uppkoppling tillgänglig". Jag drog ur sladden till routern och satte i den igen. Ingenting hände. Den kändes kall när jag tog med handen på den. Den brukade vara någorlunda varm i normala fall. Även själva kontakten var kall.

Nåja, jag fick ringa till supporten på måndagen och be om en ny router. Jag hade ju internet på min mobil fast inte lika snabbt som på datorn eftersom det inte var från samma leverantör.

Jag duschade och såg till min fasa två stycken gråa hårstrån i håret när jag speglade mig efteråt. Det här med att vara fin var viktigt för mig. Jag klippte bort hårstråna och slängde de i sophinken.

Åt god frukost med marmelad och rostat bröd och fruktte. Normalt brukar jag dricka fruktte på kvällen men det blev på morgonen den här dagen. Jag städade upp lite i lägenheten och så.

Jag skulle bjuda gästerna på mat och funderade vad jag skulle bjuda på men så kom jag på att smördegsinbakad fläskfile är riktigt gott. Jag gick till City Hallen för att köpa ingridienserna. Självklart skulle jag ha Harsico verts, svampsås och kulpotatis till. Precis som på 80 talet då detta var en paradrätt.

Väl hemma körde jag i gång Spotify på telefonen och valde 80 tals hits. Visserligen är jag född på 70 talet men det är 80 talet och framåt som jag minns bäst och kan relatera mest till.

Det tog inte så lång stund att fixa maten och vid 14 tiden knackade det på dörren och mina gäster kom. Maten var precis färdig så jag sade till dem att vi skulle äta först.

Jesper ville presentera sin överrasking först. Det var DJ Marre. Stans kändaste DJ. Superkänd för att verkligen spela musik som passar in och få folk att dansa som vildar på dansgolven. Dj Marre hade en stor maffig högtalare med sig som han ställde i vardagsrummet och kopplade in sin spelare och mixerbord.

Jag var lite osäker om det var någon bra ide att använda en sån stor högtalare i lågenheten men sade inget om det. Jag kunde ju be DJ Marre om att sänka volumen om det blev för högt.

Dj Marre var också hungrig och vi åt alla med god aptit av maten. Alla tyckte det var himmelskt gott. Efter maten satte jag på kaffe och kanelbullar som vi ska ha senare

Dj Marre satte i gång första låten. Det var Diana Ross låt "Upside Down". Trevlig discolåt sådär i början. Senare blev det mer 70 och 80 tals hits. En del hade jag nästan glömt att de funnits.

Lite senare spelades Jennifer Rush tryckare "The power of love". En riktigt bra låt men den väckte minnen. Minnen som jag inte var säker på om jag ville minnas.

Skoldisco år 1985. Jag står där blyg och rätt som det är spelas den här låten. Min favorittjej i skolan går fram till mig och vill bjuda upp. Klart som tusan jag vill dansa med henne till denna låten. Så vi går upp på dansgolvet och börjar dansa. Jag är nervös som tusan men det går bra känner jag men det börjar bubbla oroligt i magen men jag dansar på.

Vi är under en stor spotlight när någon dunsar in i min rygg. Oops. Hon skrattar till men bryr sig inte om vad som händer. Jag är så nervös och kan inte hålla emot och plötsligt fontänspyr jag rätt på hennes klänning. Hon blir inte så glad om jag säger så.

Visst jag skyller på de där förbaskade fiskpinnarna jag fick hemma och på de två korvarna jag ätit på discot men vet innerst inne att det bara berodde på att jag var så nervös.
Självklart har de tuffa killarna i klassen sett allt och jag blir kallad både det ena och andra i skolan efteråt.

Jag ruskar häftigt på huvudet för att bli kvitt minnet och säger till DJ Marre att det är en bra låt. Varken DJ Marre eller de andra som är där känner till incidenten och jag tycker det är skönt att bara jag vet.
Gästerna har presenter med sig som jag får efter fikat. Det är lite snygga kläder, en cool hatt och lite andra blandade grejer. Jag är nöjd med vad jag får.

Senare på kvällen får jag en ide. Jag tar fram några av mina gamla fotoalbum för att visa hur jag såg ut när jag var yngre. Några av gästerna verkar intresserade men Tony tittar bara konstigt på mig. DJ Marre är den som är mest nyfiken på bilderna. Han har bara bott i Karlskrona i fem år. Innan dess bodde han i Kosovo men var tvungen att fly från kriget.

Vid 20 tiden går gästerna hem. Tony säger; vi ses i morgon. Hämtar dig runt 10 tiden. Jag nickar och ler glatt mot honom.

Jag städer upp och sätter disken i diskmaskinen och kör i gång den. Jag är trött och går och lägger mig när diskmaskinen är färdig.

Söndag
Vaknar rätt tidigt i dag med och solen lyser redan från en nästan molnfri himmel. Bra väder att fiska i men jag måste nog ha min solhatt på så jag inte blir för varm på huvudet.

Äter god frukost med marmelad och rostad bröd men tar Earl russian grey i stället för fruktte. Jag gillar citronsmaken i teet. Packar ner lite korv som ska grillas när vi är ute. Tony har alltid en liten grill med sig så vi kan grilla korv.

Solglasögonen åker på och jag åker ner och väntar på Tony. Han brukar vara punklig och nästan exakt 10.00 står hans bil utanför på parkeringen. Jag går ut och sätter mig i bilen.

Tony har sin AC på i bilen och det känns behagligt. Han kör till Hästö där båten är. Efter att ha parkerat bilen går vi till Tonys båt.

Den är inte jättestor men den duger för oss två. Båten är vackert mörkbrun och heter Jola. Tony lägger försiktigt ner sina två metspön som vi använder när vi fiskar. Han har även en stor låda med olika drag.
Efter att vi satt oss tillrätta i båten tar han upp ankaret och startar motorn och så är vi på väg mot havet. Lyckebyfjärden glittrar i solen.

- Jo du. Jag tänkte vi skulle kolla ett nytt ställe vi ska fiska på som jag inte besökt innan. Det sägs att man får bra napp där, säger Tony.

- Visst, varför inte, säger jag.

Vi sitter tysta där ett tag medan båtmotorn för oss vidare. Trots motorns brummande hur vi vattnets kluckande mot båten och det är ett trevligt och mysigt ljud på något sätt. Det ger mig lugn och ro i själen.

Färden går vidare och vi närmar oss Verkö och norra backen. Vi fortsätter och svänger norrut efter Ängholmen. Vi ser några andra som också är ute med sina båtar. Vi hälsar och de hälsar tillbaka.

Det tar ett tag men till slut är vi framme vid destinationen som Tony valt. Det ligger nära Knösöudden. Det syns ingen annan båt i sikte här just nu men enligt Tony ska det vara en populär plats.

Motorn stängs av och nu hörs bara vattnets kluckande och lite ljud från vinden. Några fåglar flyger över sjön och det ser helt magiskt ut. Nästan som ett vykort som man kan köpa som souvenir.

- Så. Hur känns det att vara 50 så här en vecka senare?
- Jo vars. Jag står stadigt på mina ben och livet går vidare.
- Jag blev förvånad i går när du tog fram fotoalbumet. Det är sånt där som äldre gör när de vill minnas bättre tider.
- Nä men. Tänkte bara någon ville kolla på gamla foton. Numer är ju allting digitalt och är inte samma sak som när man verkligen tänkte efter innan man tog ett kort.

Det blir tyst ett tag men Tony nickar lite för sig själv. Det där stämmer faktiskt rätt bra egentligen.

Jag suckar plötsligt och säger utan att tänka: Okej. Jag har tagit bort några gråa hårstrån från håret nyligen och jag fick en jädra folder om åldersångest i posten.

Tony tittar på mig och säger hmm. Han verkar förlorad i tankar. Till slut säger han; det är lugnt. Jag ska inte skvallra. Han har ett litet slugt smile och jag hoppas han håller vad han lovat.

- Så. Nu tycker jag det är dags att vi fiskar, säger Tony med ett leende.

Jag håller med. Vi tar varsit spö och sätter på varsit drag. Jag väljer ett med fin färg medan Tony väljer ett mer neutralt. Så kastar vi ut linorna och börjar kolla om det finns någon fisk här eller inte.

Tony får napp först. En relativt stor splattrande sill. Efter att ha dödat den läggs den i fiskhinken. Han får en till. En något mindre men ändå.

Jag har inte fått något napp än men det gör inget. I bakgrunden hör jag Tony flämta till. Ännu en fisk fångad. Kanske mitt drag är för färgglatt. Jag lossar det och sätter dit ett annat. Det är fortfarande fin färg men mer blågrått.

Jag kastar ut igen och börjar humma på en sång som spelades i går. Det är Belinda Carlislies "Heaven is a place on earth". Det var så länge sedan jag hörde melodin och nu kom den i huvudet.

Jag har ett knasigt reseminne till den låten. Det var när familjen besökte London och den hör låten spelades överallt. Hela familjen sjöng med i låten i bilen när plötsligt motorn skar. Det luktade bränt och pappa fick stanna mitt på en motorväg.

Vi fick snart hjälp och vi fick låna en bil medan våran blev lagad. Lånbilen var nog det sämsta som vi åkt med någonsin. Men fram kom vi och såg alla sevärdheterna så resan blev bra ändå.

Mitt när jag sitter där i andra tankar märker jag att jag har fått napp. Och vilket napp sedan. Den här fisken vill inte bli fångad. Jag är dock envis som en åsna och stegvis kommer fisken närmare ytan. Den är riktigt färgglad. Jag kan inget om fiskar men en sådan här har jag aldrig sett förut.

Tony kollar bort mot mig och visslar till

- Tappa den inte. Håll den stadigt.
- ja ja. Jag vet. Jag kan det här någorlunda bra.
- Jädra vilken firre du har fått liksom.
- Ja den kämpar men jag ska vinna, säger jag.

Fisken är uppe vid ytan och jag kan se den bra nu. Den är stor, nästan som en torsk, men en Torsk är det absolut inte. Fiskens färger i kombination med dess rörelser gör mig nästan hypnotiserad. Jag mumlar något omedvetet.

- Va? va sade du? Undrar Tony.
- Eh. Fisken är snart uppe.
- va bra. Fin fångst där.

Jag drar upp fisken den sista biten och den landar i båten. Jag griper tag i dess huvud och..

Vad i hela fridens namn?

Huvudet ser konstigt ut. Nästan som.. ja nästan

Nästan som på en människa!

Jag tittar på fisken och skakar häftigt på huvudet. Människor är människor och fiskar är fiskar, så enkelt är det. Men denna relativt stora sak får mig att fundera på vad jag tror på.

Jag drar loss draget från dess mun och studerar den mer ingående. Den ser ut som en fisk, luktar som en, känns som en fisk också men har ett nästan mänskligt ansikte.

Jag ska just döda fisken med händerna när dess tänder kommer i kontakt med mina fingrar och den biter mig. Det gör ont i mitt finger på vänstra handen.

Jag vacklar bakåt av överraskning och fisken åker ner i vattnet igen. Tony reagerar direkt.

- Hey hey. Vad är det som händer kompis?
- Jag. det. Fiskfan bet mig.

Jag visar upp fingret som nu börjat blöda.

- Nä. Du måste ha skurit dig på draget helt enkelt.
- Jag hade ju redan tagit bort det då
- Fisken kan inte ha bitit dig. Tony synar bettet och nickar för sig själv.
- Den såg konstig ut också. Huvudet såg nästan ut som...
- Ja vadå?
- Nämen som ja...
- Ja vad?

Jag suckar suckar djupt och säger; Strunt samma. Jag tänker att Tony inte skulle tro mig om jag berättade hur den såg ut.

- Jamen var är fisken då? Du fångade ju den
- Jag tappade den i vattnet när den bet mig; sade jag sanningsenligt.
- Åh. Vad tråkigt.
- Ja men det är sånt som händer.
- Det finns plåster i den gula lådan i draglådan om du behöver.

Jag tackade Tony och tog fram ett plåster. Det passade perfekt.

Jag känner inte för att fiska längre så jag lägger mitt spö i båten men Tony fiskar lite till. Hinken är nästan full när Tony är nöjd.

- Det blev bra fångst här minsann. Ska tipsa några om stället absolut.

Jag säger inget och tittar ut över havet. Det är fint och fridfullt på något sätt. Det finns något lockande över det.

-Är du sugen på lite korv mannen?

Det är jag. Tony sätter på motorn och kör ett tag till. Vi hittar en mindre ö som man kan stanna på och grilla.

Det tar inte så lång stund att grilla korvarna. Tony och jag sitter på en mindre klippa som finns på ön och vi ser ut mot havet. Det har börjat blåsa lite men himlen är i stort sett molnfri.

- Det här är frihet. Så här skulle jag vilja bo; säger Tony
- Bo på en sådan hör ö? Utan öl och hem?
- Men tänk. Okej. Du bygger ett hus på ön och tar båten och tar dej till butiken och sen hem igen. Det skulle väl fungera?
- Jo det hade väl kunnat fungera bortsett från när det är storm.
- Vadå då?
- Kan ju bli översvämmning lätt om huset är nära havet.

Tony sitter tyst ett tag och rycker sedan på axlarna. Vi sitter kvar tysta en stund och bara är. Dagens samhälle är alltid så stressigt och det är få gånger man kan koppla av som vi gör nu.

Jag drar med högerfingret över klippan. Den känns slät och len. Fingret på vänster sida där fisken bet mig svider fortfarande lite grann men inte så mycket att det stör mig.

När korvarna är uppätna sitter vi bara där i solen och ler.

- Nej nu får vi ta oss hem. Fisken blir dålig annars:säger Tony och reser sig.

- Trevligt att träffas och fiska lite, även om den enda fisken som jag fick ramlade ner i vattnet igen. Snacka om fail liksom.

Vi båda skrattar gott åt det hela när vi går till Tonys båt. Om vi filmat det hela hade det säkert platsat bra på failarmy på Youtube.

Söndag (Fortsättning)

Väl i båten startar Tony motorn och börjar resan tillbaka till Hästö där båten ligger när den inte används. Jag sätter på spotify på min mobil på 80 tals mixen och snart ekar Baltimoras "Tarzan Boy" över havet.

Åh vad man skrek sig hes till den när det var disco, tänker jag. Tony skrattar till och jag misstänker att han tänker på samma sak eller så har han ett kul minne till låten.

Själv kommer jag bara i håg när vi skrek med i den på skoldiscon. Jag köpte den förresten på maxisingel när den kom ut. En limiterad utgåva med en bild på en tecknad Tarzan och som var över hela skivsidan. Kanske den ligger bland mina gamla plattor där hemma, tänker jag

Färden mot Hästö går relativt snabbt men utan något gung i båten. Tony är van vid havet och girar perfekt vid eventuella vågor.

Väl framme drar vi upp båten där den är när vi använder den. Sedan går vi till Tonys bil. Fiskhinken står på golvet bakom min stol och jag känner lukten från dem och rynkar lätt på näsan.

Tony kör mig till stan och släpper av mig utanför entren till huset där jag bor.

- Då vart vi framme. Ska vi fiska nästa söndag också?
- Visst varför inte.
- Blir det bra om jag hämtar samma tid?
- Absolut.
- Tja. Hej på dig!

Jag vinkade till Tony och han körde hem till sitt. Tony bor på Saltö så han har inte så långt hem.
Väl uppe i lägenheten fixade jag lite kvällsmat. Det blev lite kyckling och sallad med tomater och lite annat. Jag hade också i lite honungsmelon i salladen. Mycket gott.

Sedan satte jag mig framför TV,N och kolla men det var inget intressant alls. Jag började känna mig trött så jag lade mig på soffan för att vila lite efter maten.

Jag vaknade någon gång mitt i natten och bestämde mig för att gå och lägga mig i sängen i stället. Jag kände mig lite varm men inte så mycket.

Kapitel 2: En sorts förändring sker

Måndag

Mobillarmet ringde vid 7 tiden och jag kände mig inte direkt pigg. Jag kände på pannan och insåg att jag nog har lite feber. Förmodligen inget att bry sig om, tänkte jag och steg upp och gjorde mig i ordning för jobbet. I dag blev dagens mat en biff stroganoff med ris.

Jag kommer till jobbet i tid. Dagens uppgift blir att hitta bilder till en utställning om marknader förr i tiden. Jag åker ner i den dammiga källaren och letar i gamla pärmar och boxar. En del av det finns katalogiserat så jag behöver bara söka på jobbdatorn på "Marknader" och så får jag upp mängder av material som finns.

Den dammiga luften får mig att nysa flera gånger i rad. Som tur är hamnar dropparna bara på golvet. Det hade ju varit katastrof om det hamnat på något gammalt och kanske unikt papper.

Efter drygt två timmar har jag hittat tillräckligt med material som kan användas till utställningen. Jag åker upp igen och hissen knirkar och knakar i protest även om jag inte är särskilt tung. Jag har varit lite för snabb med knapparna.

Hissen är gammal och är lite speciell. Om man visar den respekt fungerar den finfint men om du stressar och hetstrycker på kanpparna så brukar den stanna halvvägs. Det händer ofta praktikanter som inte visar hissen respekt.

Jag tar mappen och alla bilderna till mitt arbetsrum och börjar skissa på hur jag vill det ska se ut. Min chef måste såklart godkänna det hela först innan det stora jobbet med att sätta dit allt kan börja.

Det dröjde inte länge förrän det var lunchdags. Jag värmde maten i mikron och satte mig bredvid Olivia. Hon är en av de snyggaste tjejerna som jobbar på museet. Olivia är alltid så spontan och lätt att prata med också.

Jag berättar att jag och Tony fiskade i går och så visar jag fingret där fisken bet mig. Olivia blir nyfiken och säger att hon aldrig hört talas om fisk som bits men att någon gång måste vara den första och jag var den som råkade ut för det.

Olivia småler och tar upp sin plånbok. Där tar hon fram en trisslott. Hon har redan skrapat den och tre av siffrorna visar 500.000.

- Wow. Grattis till vinsten:säger jag.

- Jag brukar aldrig köpa trisslotter men på marknaden på fredagen var jag inne i en hydda med en spådam och hon spådde jag skulle få en stor vinst. Så efter det gick jag till City-Hallen och köpte en lott och se. Det var vinst på den.

Jag var också inne hos spådamen; säger jag spontant men ångrar direkt jag sagt något. Hennes spådom om mig handlade ju inte om någon vinst utan om en förvandling till något.. sagoväsen.

Olivia är nyfiken på vad spådamen sade om mig men jag säger att jag inte vill prata om det.

- Det var inget allvarligt, hoppas jag.

- Nej. Det var bara bissart och inte särskilt trovärdigt.

- Ok. Oj nu jag ser på klockan det är dags att jobba igen.

- Tack för samtalet. Det är alltid kul prata med dig.

- En del av dina arbetkamarater använder mig nästan som psykolog ibland men det är okej. Det är kul att snacka med folk.

Jag nickar och vi går bort till våra respektive rum. Det blir sen eftermiddag och jag är färdig med skisserna. Chefen är på möte så jag får visa henne i morgon i stället. Jag stämplar mitt jobbkort och går hemåt.

Halvvägs hem börjar det regna och åska kraftigt. Jag rusar in på watchmeister för att inte bli genomvåt. Regnet smattrar mot taket och det strömmar in massor av folk utifrån som också söker skydd från regnet.

Jag går in och kollar på kläder vid sportkompaniet. Hittar en snygg T-Shirt med en snygg sjöjungfru på en klippa. Sjöjunfrun har en lång och färgglad fiskstjärt.

Jag står och tittar på tröjan och känner någon konstig frestelse som jag inte riktigt kan förklara. Jag blir generad och är röd som ett stopplyse när jag betalar för tröjan. Tjejen i kassan ler mot mig och säger att den där tröjan är populär ibland många killar. Jag blir inte särskilt förvånad.

Jag går bort mot city-hallen och kollar lite men köper inget. När jag kommer ut från affären ser jag att regnet där ute har lättat. Jag går raskt ut och halvspringer den sista biten hem. Min tröja som jag har på mig är lite småfuktig men inte så blöt att jag behöver byta den.

Sätter på TV, N och kollar lite nyheter. Inga roliga nyheter. Däremot mycket om krig och annat elände. En stund senare ser jag en kraftig blixt där ute och några sekunder senare ett högt muller. Regnet tilltar igen. Det är ett sövande ljud och jag stänger av TV,N.

Jag har fortfarande lite feber och jag har fått en störig huvudvärk. Det händer att jag får huvudvärk när det ska eller håller på att åska.

Jag tar en alvedon och lägger mig i sängen med kläderna på. Det är skönt och mysigt i sängen.

Tisdag

Jag vaknar alldeles genomsvettig. Kläderna stramar mot min svettiga hud. Lakanen är också blöta av svett och det luktar surt i rummet. Jag kollar den ditigala klockan. Den visar 03.19. Jag har legat och sovit sedan runt 20 tiden.

Pannan känns ännu varmare än den gjorde på måndags morgonen. Jag stönar och går mödosamt upp ur sängen och drar av den nu genomvåta tröjan och kortbyxorna. Tröjan hänger jag över tvättunnan och kortbyxorna hänger jag över en stol i sovrummet.

Jag går ut i köket och häller upp ett glas kallt vatten och slukar det snabbt. Jag tar ett glas till och stönar av febern som rasar i min kropp.

Fisken måste ha smittat mig på något sätt.

Jag tar med mig glaset in till sovrummet och ska kolla goggle på typ; "biten av fisk hög feber svettningar" när jag kommer i håg att jag inte ringt om den trasiga routern. Jag tar upp moblen och söker på den men får inte en enda träff på just de sökorden.

Jag söker i stället på "Biten av fisk". Det finns faktiskt några träffar där. Så påståendet att fiskar inte bits stämmer alltså inte alltid, tänker jag. Jag tänker definitivt visa det där för Tony nästa gång vi träffas.

När jag scrollar texten så ser jag ett ord Stelkramp. Ajdå inte så bra, tänker jag. Skulle det kanske kunna vara det som hänt? Att jag fått stelkramp? Jag hoppas inte det.

Jag bestämmer mig för att ta en alvedon till. Det kanske hjälper. Sedan går jag och lägger mig igen.
Sömnen infinner sig inte. I stället ligger jag och vrider mig i sängen. Jag ligger vid den del av sängen som inte är våt av svett. När klockan är runt 05.10 får jag nog och går upp i stället. Febern har inte gått ner något alls.

Jag tar fram termometern och tar tempen. Den visar på 39.8. Inte bra. Jag sätter mig i soffan och stirrar ut i intet. När jag hör mobilens väckningssignal väckt jag till liv igen och skyndar ut till sovrummet.

Jag svimmar nästan då jag står där på golvet och jag känner jag måste sätta mig ner. Det finns ingen chans att jag kan jobba i dag när jag känner mig såhär så jag ringer till jobbet när växeln öppnar och sjukskriver mig. Sedan somnar jag där på sängen.

Jag vaknar runt 14 tiden av att det stramar som tusan på både höger och vänster sida om halsen. Det känns otroligt obekvämt. Febern verkar ha gett med sig lite men så fort jag reser mig upp snurrar världen till. Jag får sätta mig på sängen igen.

Jag sitter där en stund och efter ett tag kan jag resa mig igen utan att världen gungar. Bra.

Jag känner att jag är så otroligt sugen på vatten och tar med glaset från sovrummet till köket och fyller på. Sedan tar jag fram ett saltkar och håller i en massa salt i vattnet och sippar på vattnet.

vänta lite. Varför håller jag salt i vattnet? Det är så äckligt. Eller vänta. Det är faktiskt inte så äckligt. Det smakar faktiskt...gott

Jag står och glor på glaset som jag håller i handen och ser saltet sakta röra i glaset. Det borde absolut inte vara gott men det är det.
Jag dricker raskt upp vattnet och står och funderar en stund.

Jag känner mig hungrig på mat och fixar lite kokt ägg och bröd med skinka och te. Ägget är gott men skinkan smakar inte riktigt som den brukar men saltet på den är god. Brödet är sådär men det går ned i alla fall.

Det stramar fortfarande som tusan runt halsen men jag har ingen svårighet att andas så jag bryr mig inte just nu om problemet.

Jag känner mig riktigt trött så jag går och lägger mig på sängen en stund. Runt 17 tiden vaknar jag och är sugen på mer vatten så jag häller upp ett nytt glas med vatten samt lite salt och dricker girigt upp vattnet. Jag är inte hungrig men tänker att det är bäst att äta något också.

Jag kollar vad jag har för mat i frysen och fastnar för en kassler med potatisgratäng. Den blir god. Jag värmer den i mikron och under tiden maten värms upp kollar jag genom dagens dagstidning lite snabbt. Det står inget av intresse där men alltid bra att hålla koll på vad som händer i världen.
Mikron piper och jag tar ut maten. Det luktar gott. Kasslern är god men märkligt nog blir jag äcklad av den rivna osten på potatisgratängen. Jag har alltid gillat det där men nu kan jag knappt äta den. Det går bättre att äta själva potatisen. Jag tvingar ner en bit med riven ost och klöks nästan av smaken.

men va tusan

Övriga maten går ned men osten hamnar i soporna. Jag sitter en stund där vid köksbordet och bara låter tankarna snurra runt. Till slut går jag in i vardagsrummet och slår på TV,N.

"sjöjungrur och merfolk är på tapeten igen då skräckförfattaren John Ajvide Lindqvist nyligen kommit ut med en bok som handlar om sjöjungrur men också kände författaren Carl Johan Vallgren har nyligen kommit ut med en bok om ämnet. Carl Johans bok handlar dock om en Merman eller havsman. Vi har bägge författarna i studion i dag för en intervju i dagens efter fem."

Jag fnyser till och väljer en annan kanal.

"Today on mystic animals: Are the mermaid legends true? What is a merman? We visit today some citys to find out about the legends of merpople."

Jag suckar och tar en annan kanal. Där visas filmen "Splash" som ja, handlar om en sjöjungfru som blir kär i en man.

Så märkligt att allt ska handla om detta just nu

Jag får nog och stänger av TV,N. Jag känner mig fortfarande febrig och är ur form så jag bestämmer mig för att gå och lägga mig.