[Aspergervarning ahead]
Jag kan inte få ihop varför en vuxen man ska skaffa en ny vän. När kamratliga gester produceras känns det bara bögigt. Liksom "sluta rör mig, din främling" . Det blir som en bögsimulering utan romansen.
Med barndomsvänner är det snarare en familjekänsla och där tycker jag mig se en viss funktion i det hela. Men i vuxen ålder att skaffa nya... Asså, det känns jävligt krystat.
Behöver jag gå en kurs i att platoniskt omfamna män eller är detta fullt naturliga känslor? Vill ni ha nya bros?