Hur vanligt var tidelag?

Som fd escort kan jag ändå säga att jag fick sjukt många förslag att knulla någon hundägares hund mot pengar.
Så vidrigt. Och nej.
Och det säger mig mer om dig som går i dessa tankegångar ens. Så märkligt fixerad att du tänker på ämnet så mycket att du startat en fb tråd om det och tror dig veta hur mycket kvinnor gör det baserat på all djurporr du sökt igenom nätet på. Totalbränd i pallet tycks du vara.
Nej jag vill inte klicka på din länk.

Jag har också hört om att en del förgrep sig på djur för att bli avrättade och slippa begå självmord.

Tidelag var som sagt ett av de vanligaste skälen till att man avrättades i 1600- och 1700-talets Sverige. Och straffen var horribelt hårda. Jag kan nedan citera ett intressant fall från mina egna hemtrakter, en dräng som år 1611 dömdes för begånget tidelag av Sunnerbo häradsrätt. Denna domsagas domböcker finns föredömligt digitaliserade, det enda jag har gjort är att ändra den ålderdomliga stavningen till nutidssvenska, annars är allt ordagrant återgivet efter domboken:

Kom för rätta Assar Pedersson Barn, född i Håå i Hamneda socken, och sorgligen bekände att han hade haft tidelag med ett sto som hörde Bengt Algutsson till i Horn. Så efter hans bekännelse så och efter det 14: e kapitlets lydelse i högmålsbalken, så ock i Andra Mosebok i det 22: a kapitlet, kunde häradsnämnden icke fria hans liv, utan dömdes kvick i jord* eller ock till elden samt ock djuret med utan han särdeles njuter konungens nåder, och beder häradet för honom att de måtte bliva förskonta med vedakörsel, och därför utlovar att utgiva 1 ½ öre av var gård till kungen och kronans nödtorft om för det Assar Pedersson måtte komma till öxen.

Av domboken framgår inte hur straffet exekverades, men då bönderna (inte av medömkan med den dömde, utan för att slippa besväret med att leverera ved) bad att han skulle få hamna under yxan istället, tycks det som om bränning på bål var det vanligaste sätt på vilket tidelag bestraffades, även om kvick i jord uttryckligen fanns med som ett alternativt straff. Som domboken också anger skulle domen före verkställande prövas av kungen, vilket från och med 1600-talets början blev allmänt förfarande, efter att tidigare ha varit helt upp till häradsrätten. Men då Sveriges kung vid denna tid ännu var Karl IX, han avled på hösten samma år, får vi anse det högst osannolikt att straffet lindrades, då Karl IX varit extremt pådrivande under sin regeringstid att upprätthålla de stenhårda straffen som Guds lag, alltså Moseböckerna, förskrev för tidelag.

* Kvick i jord = begravas levande

Den finske historikern Teemu Keskisarja (en sorts motsvarighet till Dick Harrison, men betydligt mindre politiskt korrekt – han är även riksdagsledamot för sannfinländarna) behandlade i sin doktorsavhandling från 2006 tidelag i 1700-talets Finland. Med tanke på att källmaterialet varit på svenska, är det irriterande att det inte finns någon riktigt bra svenskspråkig översikt av Keskisarjas forskning. Här kan hans avhandling läsas, och den avslutas som sig bör med en engelskspråkig resumé, Bestiality as a Crime and Cultural Phenomenon in Finland 1728–1778.

https://helda.helsinki.fi/server/api...369bb1/content

För att vidare anknyta till det jag skrev ovan om straffpraxis vid tidelag under 1600-talet; det verkar som om bränning på bål tycks ha varit vanligast. År 1606 vädjade till exempel allmogen i Memmings härad i Östergötland till kung Karl IX att en man som dömts till att "å båle brinna" skulle få halshuggas istället. Karl IX vägrade att bifalla deras önskan utan vidhöll att mannen skulle lida sitt straff fullt ut, samt att det är bättre att kroppen får lida en kort stund än att själen ska gå förlorad i helvetet. Därav kan vi på goda grunder utgå ifrån att inte heller ovan nämnde Assar Pedersson blev visad någon misskund, även om domboken inte uttryckligen ger besked om hur straffet verkställdes.

Men den grymma avrättningsformen kvick i jord (levande begravning) användes faktiskt fortfarande så sent som 1600-talets början vid tidelag. Annars var det främst avsett för kvinnliga tjuvar och barnamörderskor, men det tycks som om detta straff redan vid medeltidens slut kom att tillämpas alltmer sällan.

Vi kan dock i de skriftliga källorna hitta ett bekräftat fall av levande begravning på 1600-talet. Intressant nog inträffade även detta i Småland, i det i Värend belägna Kinnevalds härad. Mannen som avrättades, den 18-årige drängen Tiufrid, anges i källorna som född i Sunnerbo härad, precis som Assar Pedersson som dömdes 1611. Nedan ett citat från Jonas Liliequists bok "Brott, synd och straff: Tidelagsbrottet i Sverige under 1600- och 1700-talet:

År 1616 gav ståthållaren i Jönköping order om att 18-årige drängen Tiufrid från Sunnerbo härad skulle stå sitt straff, "vilket och nu skedde, att förberörde Tiufrid samt...kreaturet som han denne synd begått (med) bleve lagda i ett stort rör tillhopa.

Domen verkställdes i samband med Kinnevalds härads vinterting i Kalvsvik. Det intressanta i just det här fallet är att domen verkligen fastställdes av hovrätten i Jönköping. Man kan emellanåt hitta domar där delinkventer dömts till att grävas kvick i jord även senare under 1600-talet, men i de flesta undersökta fall kan man antingen hitta bekräftelse på att hovrätten lindrat straffet eller inga anteckningar alls.

För att konkret svara på din fråga, men tyvärr lite senare statistik än 1600-talet men: Mellan 1751-1778 avrättades 156 personer för tidelag. Ändå rätt många. En forskare på Umeå universitet uppskattar att nånstans mellan 500-600 personer avrättades för tidelag mellan 1634-1756 (man inrättade kriminalstatistik först 1749 där av uppskattningen).
Intressant är också att man levande begravdes med det djur man haft sexuellt umgänge med. Bland annat skriver Dalalagen "Nu kan man hava tidelag med någon kreatur och hävdar det som kvinna, då skall man, såvida den skyldige bliver tagen på bar gärning, gräva ned honom i jorden levande och kreaturet, som han syndat med, bredvid honom. Det skall målsägande göra som äger kreaturet". Intressant det där sista att man som ägare av djuret själv ska ordna med begravningen.. Men 1734 ändrade man dödsstraffet till halshuggning och sen skulle kroppen brännas.

Oftast var det ryktesspridning eller angiveri som satte fast männen (eller tonåringarna, upp till 25 år, som var dom som främst anklagades). Men som jag förstår det så kunde man inte enbart dömas för rykten utan det krävdes en egen bekännelse eller vittnen. Mellan 1635-1754 angav 17% av männen sig själva. Västernorrland hade en särskilt hög procent.

Fick man inte en tunna med krut mot kroppen som antändes och sprängde bort huvudet? En nåd.

Det var nog vanligast på kontinenten. I Sverige brände man ytterst sällan människor levande efter omkring 1640, då praxis övergick till att först halshugga delinkventen och sedan antända bålet som byggts upp under stupstocken, så att liket brändes upp. Djuren fördes också fram till avrättningsplatsen och avlivades, i ett ökänt fall klantade sig den fulle bödeln så pass att han först fick hugga flera gånger innan tidelagsmannens huvud var skilt från kroppen, därefter misshandlade han de stackars djuren (en ko och ett sto) som skulle dödas efter gärningsmannen, så pass att ett erbarmligt brölande och gnäggande utbröt, och folkmassan krävde att på egen hand få stena bödeln till döds. Den uppbådade spetsgården (knektar eller bönder som kommenderats att hålla vakt runt avrättningsplatsen med spjut eller vässade påkar) kunde dock förhindra att fullständigt kaos utbröt. Bödeln fick dock senare böta för sin klantighet och uppmanades att ta det lugnt med brännvinet i fortsättningen, åtminstone före avrättningen.

Sedan använde Vi giljotin. Tack för all info!

Men även efter att praxis lindrat tidelagsmännens hädanfärd, så att de slapp att brännas levande, var det många som kände stark ångest inför att kroppen skulle brännas. Man hade på den här tiden inte helt kunnat utplåna den gamla katolska föreställningen att kroppen måste begravas i ett stycke för att kunna uppstå på domedagen.

Inte bara tidelagsmän, utan även fredlösa och självmördare förvägrades att ligga i vigd jord. Deras kroppar skulle släpas ut i skogen av bödeln och där grävas ner, eller "huggas i ett moras", dvs. sänkas ner i ett kärr. Inte förrän på tidigt 1800-tal blev det praxis att begrava även självmördare och "ogärningsmän" på kyrkogården, dock fick de inte bäras in genom porten som hederligt folk, utan de skulle lyftas över kyrkogårdsmuren och jordas i tysthet i ett särskilt hörn av kyrkogården, av vissa bevarade gamla berättelser kallat "självspillingshörnet". Klockringning och ceremonier fick inte heller förekomma.

Vad självmördare beträffar fanns det ett intressant förfaringssätt att handskas med liket. Det ansågs tabu att bära en självmördares lik ut genom dörren över tröskeln, i de fall som självmördaren hittats i huset. Istället skulle man lossa syllet, alltså bjälken, under tröskeln och dra dem ut den vägen. Dessutom ansågs det förnedrande för "hederligt folk" att vidröra en självmördares lik, så bödeln och hans drängar fick efterskickas.

Från Virestad i gamla Allbo härad i Älmhults kommun finns det en gammal sägen om en kvinna som ska ha begått tidelag med en tjur och framfött ett monstrum till följd av denna vederstyggliga gärning. De rasande byborna ska då ha begravt kvinnan och hennes barn levande i ett stenröse ett par hundra meter söder om Virestads kyrka. Platsen där händelsen påstås ha ägt rum finns utmärkt än idag.

Carl von Linné, som växte upp i närheten, besökte platsen på sin skånska resa 1749 och antecknade följande:

"Kajelund låg söder om Virestads kyrka och var behagelig av sina täcka ekar. På dennes östra sida var ett fyrkantigt stenrör* med konst hoplagt, under vilket folkets sägen var, att en [ 72 ]kvinna, Kaja benämnd, skolat satts kvick i jorden med sitt idisslande barn, åt vilket en tjur skolat varit fader; si credere fac est*. Om denna Kaja pratades åtskilligt."

I "Ny Smålands beskrivning" finns information om att Herr Nils, präst i Virestad på 1650-talet, kunde "framkalla tjurbrudens ande till samtal". Sägnen går alltså att spåra till åtminstone 1650, troligen är den äldre än så.

I Folklivsarkivet i Lund finns följande, mycket bondskt präglade, version av sägnen:

"På andra sidan Virestad ligger en stor slätt, där det nu är uppvuxet stort björke, som de kallar Kajelund. Och de säger, att den fått namn efter ett fruntimmer, som hette Kari. Hon har blivit nergraven där, för att hon bolade med en tjur. De gamle säger det. Men det kan väl aldrig äga stånd, att ett fruntimmer har handlat så galet?"

*1 "si credere fac est" = latinskt idiom som närmast översätts som "om man nu tror på det", Linné var alltså, helt rationellt, skeptisk till sanningshalten.

*2 stenrör = rör är ett äldre ord för röse/stenröse. Traditionen att begrava ogärningsmän och fredlösa i rösen i markerna är väldokumenterad från äldre tiders Småland. Exempelvis omtalar Gunnar Olof Hyltén-Cavallius i "Wärend och wirdarne" (band 1, 1863) följande:

Om en annan våldsman, vid namn Äke i Hemmingsmåla, förekommer i Konga härads dombok för d. 17 April 1615, att han blef »ihelskjuten och lag der i skogen i »ett rör». Detta senare, eller liks nedläggande i rör, har i Wärend varit uråldrig hednisk folksed. Sankt Sigfrids legend förtäljer, om dem som mördade hans systersöner, att »tha thoko the kroppana ok bundo »reep um thera fötir, oc drogho thsem til thsen »stadh, som diwrwm var vilsambir, oc neplica kom »sool, oc kastadho storan stenahögh upa thera »haelgha likarna».

Dessutom finns det dokumenterat i Kinnevalds härads dombok för år 1616, hur den 18-årige drängen Tiufrid blev levande begravd tillsammans med den ko han begått tidelag med "uti ett stort rör tillhopa". Detta är i motsats till den högst obekräftade sägnen om Kaja en verklig, dokumenterad händelse. Tydligen fanns det ett nedärvt minne av att folk i uråldrig, hednisk tid (järnåldern och tidigare), begravde sina döda i rör/rösen, och det sågs kanske som ett lämpligt sätt att begrava förtappade syndare och brottslingar.