Har försökt följa tråden eftersom jag är intresserad av vad som leder fram till en sådan här "radikaliseringsprocess" där kontakten med majoritetssamhällets regler och överenskommelser bryts helt. Hos Doghouse verkar det röra sig om en "Folie ā Trois" där någon (oklart vem) snabbt radikaliserat de andra två. Jag har inte hunnit med riktigt på sistone och undrar därför om någon som känt medlemmarna tidigare i livet har trätt fram och berättat hur medlemmens förändring gick till? Ber om ursäkt om frågan ställts - och besvarats- tusen gånger tidigare!
Peter har uppenbarligen ett kraschat företag och stora ekonomiska svårigheter i bagaget vilket förklarar rättshaverismen (och Fuck You-statements om hampa), men inte de psykotiskt anstrukna tankarna om Stasi, Wallenberg och färglära. Bipolär? (Pre)dement?
Lisa har ett barn som tillkommit under oklara förhållanden och där pappan inte finns med i bilden. Alla som haft småbarn vet hur ansträngande det kan vara, även med stabil partner, ordnad ekonomi och socialt nätverk. Döljer hon sin egen känsla av misslyckande genom att köra en yogamammaattityd ( mitt barn behöver iaf inte vaccineras, gå med onaturliga kläder och skor och äta processad mat)? Eller har hon ärvt sin fars eventuella psykiska sjukdom?
Av det jag hunnit läsa verkar Rebecca ses som offer/följare. Jag tror inte hon själv ser sig så, utan som någon som funnit sitt syfte, sin flock. Hon har en nyfrälst, varm glimt i ögonen. Samma blick som syntes hos kommunistiska överklasskids -68, och som syns hos nyblivna sektmedlemmar. Är det den blicken som gör att många finner henne så attraktiv? Hos Lisa finns samma glöd, men den är inte längre oförvanskadt naiv och hon har/hade ett småbarn. Båda är juunga, slanka och har fina flätfrisyrer, men ingen (har som sagt missat mycket) skriver att hon är attraktiv.
Så, finns det någon konsensus i tråden om hur det ligger till? Ber återigen om ursäkt, eftersom mina tankar säkert är ältade och förkastade till leda.
Citat:
Somliga av de här föräldrarna som inte längre får träffa eller ens prata med sina barn har när de haft umgänge istället för att ha det trevligt utsatt sina barn för något som liknar förhör och ägnat sig åt att berätta hur mycket de själva kämpar och pratat om vad som är dåligt , om nu är dum mot dem och gjort barnen allmänt ledsna eftersom de är för små för att förstå .
Har haft nära inblick i ett sådant här fall, och försökte realitetsorientera föräldern i fråga men misslyckades. Barnet omhändertogs, och vill i dag inte alls ha kontakt med föräldern som barnet då klamrade sig fast vid som en klippa i storm. Jag tycker att du formulerar problemet otroligt bra, att konflikten kommer före att ha det trevligt. Tror att ett sådant argument hade fungerat bättre på föräldern jag kände än " du kommer aldrig att kunna förhindra umgänge, det är bättre att samarbeta".