Nära någon med borderline...

Någon som varit nära någon med borderline? Vad var svårast? Lättast? Hur gick det? Värsta? Bästa? Vill höra alla möjliga tankar x)

De är djävulens fittor och mer än hälften har narcissistisk ps. Kluster-b säger jag bara. Fly för livet.

Alla jag känner har blivit helt förstörda av partners med borderline så jag råder dig att inte engagera dig i onödan.

Rädd att jag själv är den personen x) jobbar på det!

Jobbar med vad? Har du fått den diagnosen?

Ja men det fick jag för 6-7 år sen. Gått i terapi halva livet. Är 23 nu. Lång väg kvar dock

Jag förstår att det måste vara jobbigt dig. Det säger jag inte emot men det är ytterst få som jobbar med sig själva.

Stämmer borderline-kriterierna in på dig idag? Ibland kan man få fel diagnos.

Vad får dig att tro det? Symptom kan träda fram pga olika saker så det blir fel ibland. Syftar du just på borderline?

Jag har fått många diagnoser men hade kunnat förklara varenda en av dessa med borderline. Jo, jag har mycket kvar av alla nio kriterier.

Jobbar mycket med mig själv och i terapi.
Är inte korkad, snarare ganska reflekterande och förstår naturligtvis att det ofta är helt jäkla omöjligt att stå mig nära. Det är liksom lose-lose situation hur man än vrider och vänder.

Så kluven känslomässigt. Ett enormt självhat som inte blir enklare att arbeta på när man vet med sig att man oftast beter sig som ett jäkla rövhål alternativt som ett känsloöverväldigat barn.
Om omgivningen bara kunde ana hur mycket skam dessa besvär för med sig. För mig, mitt beteende, att jag inte ändrar saker jag vet jag gör som är så fel! Varför liksom??? osv. Skam som penetrerar vartenda cell i mig.

Var rädd om dig, med tiden brukar det stabilisera sig.

Har vuxit upp med en anhörig som har borderline och den personen har jag inte kontakt med öht längre. Försökte några gånger i vuxen ålder återuppta kontakten och gjorde ansatser till att ha en hyfsad relation på armlängds avstånd men det funkade inte någon av gångerna så till slut klippte jag helt.
Denne hade OS-guld i emotionell utpressning, hota med självmord om denne inte fick sin vilja igenom, projicering, mycket drama och personen var alltid offret även när denne betett sig helt psykotiskt eller gjort rent elaka saker mot andra människor. Förstört i princip varenda relation i livet och skadat många på vägen. Allt ifrån familj, släkt, vänner, kärleksrelationer, arbetskollegor. Sugit musten ur alla denne kommit nära, manipulerat, utnyttjat, spelat på sin "diagnos" för att vinna fördelar, ställt helt orimliga krav på alla i sin närhet.

Om jag idag får en borderline-vibb av en ny bekantskap (eller om personen är öppen med sin diagnos) så tar jag aktivt avstånd. Av ren självbevarelsedrift.

Finns säkert dom som lyckas få fason på sin diagnos via medicinering och annan behandling. Grattis till dom. Men det finns många med borderline som lallar runt obehandlade/felbehandlade och förstör allt dom tar i, vet inte om det är en del av diagnosen att notoriskt inte ta tag i sig själv och sina problem.

Borderline är syster med Psykopati!!!

Det är bra att du jobbar med dig själv. Märker du nån form av framsteg? Vad har du fått för andra diagnoser om jag får fråga? Har du haft förhållande, hur gick det?
F— off.
Japp. B-kluster som sagt.