"Den slutgiltiga lösningen på judefrågan" & Wannseekonferensen – verklighet vs. myt

Det är ju inte det som är på tal dock. Frågan är inte om någon jude dog, utan om det finns ett institutionellt massmord av judar, två helt olika saker.

Detta har han inte erkänt, och det har inte heller någon annan gjort, förutom under tortyr. Det finns inte heller någon teknisk bevisning för att man använt gaskammare, och de går också emot all rim och reson.

Sedan betyder ett erkännande inte mycket. Du känner inte till Sture Bergwall eller? Det var också över 200 människor som erkände att de kidnappat Charles Lindberghs barn. Teknisk bevisning är A och O, och där finns det ingen.

Men du kanske tror på UFOn och Gud för att någon annan sagt att de sett dem?

Och hur ofta är "övertygande bevisning" enbart byggt på vittnesmål från torterade fångar och lögnare?
Hur många rättegångar utgår med premissen "brottet har skett, ingen teknisk bevisning krävs"?

Det finns fortfarande ingen teknisk bevisning som stödjer att gaskammare använts som massmordsredskap.

Judarna skickades österut, det finns flera trådar som avhandlat detta. Du undrar varför inte torterade fångar, som vittnat om att de varit i koncentrationsläger som inte fanns, inte påtalar transporter av judar?

Har du inte läst trådstarten, vi har ju dokument där tyskar kommenterat precis detta. Är du idiot?

Jag har visat, i en tråd från 2015, 'Oskar Gröning i rättegång för förintelsen', att Gröning med all sannolikhet inte sa "I saw the gas chambers". Jag presenterade där transkript från intervjun, som var identiska med den bandade intervjun, vilken jag också presenterade, med skillnaden att transkriberingen även innehöll orden "I saw the gas chambers", som alltså inte fanns i den bandade intervjun, dvs. de hade sannolikt lagts till i efterhand. BBC menade sedan i ett yttrande, som jag också hänvisade till, att man i den bandade intervjun skulle ha klippt bort just de orden av utrymmesskäl, vilket förefaller ytterst osannolikt. En glasklar referens till gaskammare är nog det sista man skulle klippa bort. Jag vet att David Irving också har nämnt detta tillägg under ett av sina anföranden.

BBC menade sedan i ett yttrande, som jag också hänvisade till, att man i den bandade intervjun skulle ha klippt bort just de orden av utrymmesskäl, vilket förefaller ytterst osannolikt. En glasklar referens till gaskammare är nog det sista man skulle klippa bort. Jag vet att David Irving också har nämnt detta tillägg under ett av sina anföranden.

Planerna på att bosätta Europas judar i Östeuropa hade emellertid dryftats redan innan Operation Barbarossa. Den 2:a april 1941 så kommenterade t.ex. Alfred Rosenberg möjligheten:

[...] att använda i större utsträckning Moskvaryssland som en samlingsplats för oönskade samhällselement.

I ett dokument från Alfred Rosenbergs "Bruna mapp", daterat 20:e juni 1941 (två dagar före Operation Barbarossa), så skriver Rosenberg följande under rubriken "Direktiv för hanteringen av judefrågan":

Alla åtgärder gällande judefrågan i de ockuperade områdena i Östeuropa måste genomföras med hänsyn till att judefrågan kommer att lösas på ett generellt sätt för hela Europa efter kriget. De måste därför ses som förberedelseåtgärder och måste sammanfalla med andra beslut på detta område. [...] Alla former av rent illvilliga åtgärder skall undvikas, såsom ovärdiga en tysk. [...] Detta skall tillämpas med särskild hänsyn till de temporära anläggningarna för bosättning av judar från Tyska rikets territorier.

Detta brev bevisar att tyskarna planerade att slutgiltigt bosätta judenheten i Östeuropa först efter kriget, och att de åtgärder som genomfördes i samband med invasionen av Sovjetunionen enbart skulle ses som "förberedelser".

Den 17:e juli, knappt en månad efter Operation Barbarossa, så kommenterade Hans Frank, guvernören för det tyska Generalguvernementet i Polen, i sin dagbok att man inte längre:

[...] vill ha någon mer gettouppbyggnad, eftersom ett dekret från Führern från 19:e juni i år deklarerade att judarna skall bort från Generalguvernementet inom en snar framtid, och att Generalguvernementet enbart skall bli ett slags transitläger.

I ett dagboksinlägg från 20:e augusti 1941 så bekräftar Joseph Goebbels tyskarnas hållning i frågan:

Utöver detta så har Führern lovat mig att jag kan deportera judarna ut från Berlin vidare österut omedelbart efter den östliga krigskampanjen.

I ett annat dagboksinlägg från 24:e september så återkommer Goebbels till samma fråga:

[...] i slutändan så skall de transporteras [...] till läger som byggts av bolsjevikerna.

Att en förändring i judefrågan var i stånd, och att utvandring av judar var på väg att slutgiltigt fasas ut till fördel för omfattande deportering till Östeuropa, framgår i ett brev skrivet av SS-Sturmbannführer Carltheo Zeitschel, tjänsteman vid tyska ambassaden i Paris, till ambassadören Otto Abetz, daterat den 22:a augusti 1941:

Den fortlöpande erövringen och ockuperingen av områden i yttersta Östeuropa kan numera slutligen innebära en tillfredsställande lösning på judefrågan för hela Europa inom kort tid. [...] Under denna nya omorganisering av de östliga territorierna så kommer dessa 6 miljoner judar att behöva samlas upp på något sätt och ett speciellt territorium skulle antagligen öronmärkas just för dem. Det borde inte vara särskilt svårt om judar från andra europeiska länder kan inkluderas och deporteras dit, inklusive judarna som för närvarande stuvats in i getton i Warszawa, Litzmannstadt, Lublin, osv. Angående de ockuperade områdena, såsom Nederländerna, Belgien, Luxemburg, Norge, Jugoslavien och Grekland, så kan judarna helt enkelt transporteras enligt militärorder in i de nya territorierna, och vi kan föreslå att andra stater följer detta exempel för att bli av med sina judar genom att skicka dem till dessa territorier. Vi skulle kunna göra Europa judefritt på väldigt kort tid.

Den idé som återuppstått flera gånger genom åren, och som dryftades igen för några månader sedan av Admiral Darlan, om att transportera alla europeiska judar till Madagaskar, är så klart inte en dålig idé i sig själv. Men en sådan plan skulle stöta på oövervinnerliga transportsvårigheter efter kriget, eftersom tillgängligt tonnage (som allvarligt utarmats pga. kriget) säkerligen kommer att behövas för viktigare saker än att skeppa stora mängder judar på världshaven. För att inte nämna det faktum att transporter av 10 miljoner människor hade tagit åratal, även om vi hade tillgång till alla fartyg.

[...] Problemet med att [istället] transportera judarna till ockuperade Östeuropa skulle till och med kunna lösas under kriget och skulle inte stöta på oövervinnerliga svårigheter efter kriget, speciellt i sken av att alla judarna i Generalguvernementet skulle kunna korsa avståndet in i de nyligen utvalda områdena med sina bilar på vanliga landsvägar.

Zeitschels anteckning bekräftar att tyskarna obestridligen planerade att ställa om utvandringspolitiken till en deporteringspolitik i riktning mot Östeuropa. I ett dokument från 7:e oktober 1941 så kommenterar Werner Knoeppen, som arbetade under Alfred Rosenberg, att:

Alla judar måste bort från Protektoratet [Böhmen-Mähren], och inte enbart skickas till Generalguvernementet, men längre ut i Östeuropa. Det stora behovet av transportmedel är det enda skälet till att detta inte kan genomföras för tillfället.

Den 13:e oktober så hölls ett möte mellan Alfred Rosenberg, riksminister för de ockuperade östområdena, och Hans Frank, guvernör för Generalguvernementet, där frågan om judedeportationer kom upp:

Guvernören började sedan tala om möjligheterna att deportera den judiska befolkningen i Generalguvernementet till de ockuperade områdena i Östeuropa. Reichsminister Rosenberg kommenterade att liknande förfrågningar redan gjorts till honom från militäradministrationen i Paris. För tillfället såg han dock inga möjligheter att genomföra sådana bosättningsplaner. Men han bekräftade att han var beredd att genomföra denna typ av utvandring i framtiden, eftersom det ändå fanns planer på att skicka asociala samhällselement till de knappt befolkade territorierna i Östeuropa.

Diskussionen mellan Rosenberg och Frank är extremt intressant, eftersom Rosenberg uppenbarligen höll sitt löfte: tömningen av judegettona i Polen inleddes först under våren och sommaren 1942, och tyskarna hade specifikt konstruerat Belzec, Sobibor och Treblinka som transitläger för att deportera dessa judar vidare till ockuperade Östeuropa. Ortodoxa förintelseforskare förnekar detta.

I ett annat dokument, daterat 17:e oktober 1941 och skrivet av Martin Luther vid utrikeskontoret, så omnämns likaledes "åtgärder att genomföra efter slutet på kriget i relation till en fundamental lösning på judefrågan". Det är därmed tydligt att Tysklands judepolicy gick ut på att en "helhetslösning" av judefrågan skulle implementeras efter kriget, vilket står i direkt strid med föreställningarna om "utrotning" av judarna under kriget. "Helhetslösningen" gick ut på att alla judar i alla europeiska nationalstater skulle omfattas av tyskarnas deporteringspolicy.

Fram tills slutet på oktober 1941 så var den officiella tyska policyn gentemot judarna emellertid fortfarande utvandring. Judisk utvandring från ockuperade Frankrike och Belgien hade förbjudits redan i maj 1941, i sken av krigssituationen och den tilltänkta implementeringen av Madagaskarplanen, men Reinhard Heydrich fortsatte ändå att understryka att den tyska judepolicyn officiellt sett fortfarande var utvandring:

I enlighet med en kommuniké från Riksmarskalken för Stortyska riket [Göring] så skall utvandringen av judar från Tyska rikets territorier, inklusive Protektoratet Böhmen-Mähren, fortsätta samt intensifieras under kriget, inom ramen för de existerande möjligheterna och i enlighet med de riktlinjer som etablerats för judisk utvandring. [...] Eftersom det existerar begränsade resemöjligheter för judar ut från Tyska rikets territorier, framförallt genom Spanien och Portugal, så skulle utvandring av judar från Frankrike och Belgien innebära en förnyad förminskning av de samma.

Observera att ovanstående förändringar i Tysklands judepolicy diskuterades och implementerades i slutet på 1941 och början på 1942. Jag nämnde i början av tråden att ortodoxa förintelseforskare vanligtvis daterar Hitlers påhittade utrotningsorder till sommaren 1942, eftersom det helt enkelt är omöjligt att datera en utrotningsorder till 1941 i sken av de drivor av tyska dokument som öppet talar om en utvandringspolicy. Trots detta så påstod Auschwitz-kommendanten Rudolf Höss att han tog emot en utrotningsorder från Heinrich Himmler redan i maj/juni 1941 – samtidigt som självaste RSHA-chefen Reinhard Heydrich och andra ledande tyska politiker och tjänstemän öppet diskuterade Madagaskarplanen och judisk utvandring! Rudolf Höss påstod dessutom att han besökt "dödslägret" Treblinka redan under sommaren 1941, trots att lägret inte ens existerade förrän sommaren 1942. På grund av dessa vansinniga anakronismer och omöjligheter så har de flesta ortodoxa förintelseforskare tvingats överge Höss fantasier om en utrotningsorder från 1941, och har flyttat datumet till 1942.

Planerna på att bosätta Europas judar i Östeuropa hade emellertid dryftats redan innan Operation Barbarossa. Den 2:a april 1941 så kommenterade t.ex. Alfred Rosenberg möjligheten:

[...] att använda i större utsträckning Moskvaryssland som en samlingsplats för oönskade samhällselement.

I ett dokument från Alfred Rosenbergs "Bruna mapp", daterat 20:e juni 1941 (två dagar före Operation Barbarossa), så skriver Rosenberg följande under rubriken "Direktiv för hanteringen av judefrågan":

Alla åtgärder gällande judefrågan i de ockuperade områdena i Östeuropa måste genomföras med hänsyn till att judefrågan kommer att lösas på ett generellt sätt för hela Europa efter kriget. De måste därför ses som förberedelseåtgärder och måste sammanfalla med andra beslut på detta område. [...] Alla former av rent illvilliga åtgärder skall undvikas, såsom ovärdiga en tysk. [...] Detta skall tillämpas med särskild hänsyn till de temporära anläggningarna för bosättning av judar från Tyska rikets territorier.

Detta brev bevisar att tyskarna planerade att slutgiltigt bosätta judenheten i Östeuropa först efter kriget, och att de åtgärder som genomfördes i samband med invasionen av Sovjetunionen enbart skulle ses som "förberedelser".

Den 17:e juli, knappt en månad efter Operation Barbarossa, så kommenterade Hans Frank, guvernören för det tyska Generalguvernementet i Polen, i sin dagbok att man inte längre:

[...] vill ha någon mer gettouppbyggnad, eftersom ett dekret från Führern från 19:e juni i år deklarerade att judarna skall bort från Generalguvernementet inom en snar framtid, och att Generalguvernementet enbart skall bli ett slags transitläger.

I ett dagboksinlägg från 20:e augusti 1941 så bekräftar Joseph Goebbels tyskarnas hållning i frågan:

Utöver detta så har Führern lovat mig att jag kan deportera judarna ut från Berlin vidare österut omedelbart efter den östliga krigskampanjen.

I ett annat dagboksinlägg från 24:e september så återkommer Goebbels till samma fråga:

[...] i slutändan så skall de transporteras [...] till läger som byggts av bolsjevikerna.

Att en förändring i judefrågan var i stånd, och att utvandring av judar var på väg att slutgiltigt fasas ut till fördel för omfattande deportering till Östeuropa, framgår i ett brev skrivet av SS-Sturmbannführer Carltheo Zeitschel, tjänsteman vid tyska ambassaden i Paris, till ambassadören Otto Abetz, daterat den 22:a augusti 1941:

Den fortlöpande erövringen och ockuperingen av områden i yttersta Östeuropa kan numera slutligen innebära en tillfredsställande lösning på judefrågan för hela Europa inom kort tid. [...] Under denna nya omorganisering av de östliga territorierna så kommer dessa 6 miljoner judar att behöva samlas upp på något sätt och ett speciellt territorium skulle antagligen öronmärkas just för dem. Det borde inte vara särskilt svårt om judar från andra europeiska länder kan inkluderas och deporteras dit, inklusive judarna som för närvarande stuvats in i getton i Warszawa, Litzmannstadt, Lublin, osv. Angående de ockuperade områdena, såsom Nederländerna, Belgien, Luxemburg, Norge, Jugoslavien och Grekland, så kan judarna helt enkelt transporteras enligt militärorder in i de nya territorierna, och vi kan föreslå att andra stater följer detta exempel för att bli av med sina judar genom att skicka dem till dessa territorier. Vi skulle kunna göra Europa judefritt på väldigt kort tid.

Den idé som återuppstått flera gånger genom åren, och som dryftades igen för några månader sedan av Admiral Darlan, om att transportera alla europeiska judar till Madagaskar, är så klart inte en dålig idé i e nyligen utvalda områdena med sina bilar på vanliga landsvägar.[/b]

Zeitschels anteckning bekräftar att tyskarna obestridligen planerade att ställa om utvandringspolitiken till en deporteringspolitik i riktning mot Östeuropa. I ett dokument från 7:e oktober 1941 så kommenterar Werner Knoeppen, som arbetade under Alfred Rosenberg, att:

Alla judar måste bort från Protektoratet [Böhmen-Mähren], och inte enbart skickas till Generalguvernementet, men längre ut i Östeuropa. Det stora behovet av transportmedel är det enda skälet till att detta inte kan genomföras för tillfället.

Den 13:e oktober så hölls ett möte mellan Alfred Rosenberg, riksminister för de ockuperade östområdena, och Hans Frank, guvernör för Generalguvernementet, där frågan om judedeportationer kom upp:

Guvernören började sedan tala om möjligheterna att deportera den judiska befolkningen i Generalguvernementet till de ockuperade områdena i Östeuropa. Reichsminister Rosenberg kommenterade att liknande förfrågningar redan gjorts till honom från militäradministrationen i Paris. För tillfället såg han dock inga möjligheter att genomföra sådana bosättningsplaner. Men han bekräftade att han var beredd att genomföra denna typ av utvandring i framtiden, eftersom det ändå fanns planer på att skicka asociala samhällselement till de knappt befolkade territorierna i Östeuropa.

Diskussionen mellan Rosenberg och Frank är extremt intressant, eftersom Rosenberg uppenbarligen höll sitt löfte: tömningen av judegettona i Polen inleddes först under våren och sommaren 1942, och tyskarna hade specifikt konstruerat Belzec, Sobibor och Treblinka som transitläger för att deportera dessa judar vidare till ockuperade Östeuropa. Ortodoxa förintelseforskare förnekar detta.

I ett annat dokument, daterat 17:e oktober 1941 och skrivet av Martin Luther vid utrikeskontoret, så omnämns likaledes "åtgärder att genomföra efter slutet på kriget i relation till en fundamental lösning på judefrågan". Det är därmed tydligt att Tysklands judepolicy gick ut på att en "helhetslösning" av judefrågan skulle implementeras efter kriget, vilket står i direkt strid med föreställningarna om "utrotning" av judarna under kriget. "Helhetslösningen" gick ut på att alla judar i alla europeiska nationalstater skulle omfattas av tyskarnas deporteringspolicy.

Fram tills slutet på oktober 1941 så var den officiella tyska policyn gentemot judarna emellertid fortfarande utvandring. Judisk utvandring från ockuperade Frankrike och Belgien hade förbjudits redan i maj 1941, i sken av krigssituationen och den tilltänkta implementeringen av Madagaskarplanen, men Reinhard Heydrich fortsatte ändå att understryka att den tyska judepolicyn officiellt sett fortfarande var utvandring:

I enlighet med en kommuniké från Riksmarskalken för Stortyska riket [Göring] så skall utvandringen av judar från Tyska rikets territorier, inklusive Protektoratet Böhmen-Mähren, fortsätta samt intensifieras under kriget, inom ramen för de existerande möjligheterna och i enlighet med de riktlinjer som etablerats för judisk utvandring. [...] Eftersom det existerar begränsade resemöjligheter för judar ut från Tyska rikets territorier, framförallt genom Spanien och Portugal, så skulle utvandring av judar från Frankrike och Belgien innebära en förnyad förminskning av de samma.

Observera att ovanstående förändringar i Tysklands judepolicy diskuterades och implementerades i slutet på 1941 och början på 1942. Jag nämnde i början av tråden att ortodoxa förintelseforskare vanligtvis daterar Hitlers påhittade utrotningsorder till sommaren 1942, eftersom det helt enkelt är omöjligt att datera en utrotningsorder till 1941 i sken av de drivor av tyska dokument som öppet talar om en utvandringspolicy. Trots detta så påstod Auschwitz-kommendanten Rudolf Höss att han tog emot en utrotningsorder från Heinrich Himmler redan i maj/juni 1941 – samtidigt som självaste RSHA-chefen Reinhard Heydrich och andra ledande tyska politiker och tjänstemän öppet diskuterade Madagaskarplanen och judisk utvandring! Rudolf Höss påstod dessutom att han besökt "dödslägret" Treblinka redan under sommaren 1941, trots att lägret inte ens existerade förrän sommaren 1942. På grund av dessa vansinniga anakronismer och omöjligheter så har de flesta ortodoxa förintelseforskare tvingats överge Höss fantasier om en utrotningsorder från 1941, och har flyttat datumet till 1942.

Och hur ofta är "övertygande bevisning" enbart byggt på vittnesmål från torterade fångar och lögnare?
Hur många rättegångar utgår med premissen "brottet har skett, ingen teknisk bevisning krävs"?

Det finns fortfarande ingen teknisk bevisning som stödjer att gaskammare använts som massmordsredskap.

Judarna skickades österut, det finns flera trådar som avhandlat detta. Du undrar varför inte torterade fångar, som vittnat om att de varit i koncentrationsläger som inte fanns, inte påtalar transporter av judar?

Har du inte läst trådstarten, vi har ju dokument där tyskar kommenterat precis detta. Är du idiot?

Du kan noll om domstolen. T ex sexualbrott bygger i huvudsak på vittnesmål . Men det krävs stödbevisning. Quick matades med uppgifter som innebar att han dömdes. I. Fråga om förintelsen så finns mängder av teknisk bevisning men en oerhört stark indiciekedja därtill Allt från Mein kampf till deportationen av de ungerska judarna

Du kan "noll om domstolen", om du tror att en gammal bok innefattar teknisk bevisning.

Det finns inga tekniska bevis för att någon har dött i en gaskammare. Inget offer där man styrkt det som dödsorsak, och HCN nivåerna är mer eller mindre obefintliga i samtliga "gaskammare".

Du får gärna påvisa någon teknisk bevisning, för än finns det ingen.

Det man har är vittnesmål från lögnare och erkännanden från torterade fångar.

Du kan "noll om domstolen", om du tror att en gammal bok innefattar teknisk bevisning.

Det finns inga tekniska bevis för att någon har dött i en gaskammare. Inget offer där man styrkt det som dödsorsak, och HCN nivåerna är mer eller mindre obefintliga i samtliga "gaskammare".

Du får gärna påvisa någon teknisk bevisning, för än finns det ingen.

Det man har är vittnesmål från lögnare och erkännanden från torterade fångar.