I mytbildningen kring förintelselegenden och den "slutgiltiga lösningen på judefrågan" så spelar den ökända Wannsee-konferensen en central roll. Enligt ortodox historieskrivning så anordnades konferensen med det aningen diffusa och anakronistiska syftet att "fastställa" Tysklands påstådda judeutrotning. Med tanke på att konferensen ägde rum i januari 1942, trots att de flesta ortodoxa förintelsehistoriker anser att Hitlers utrotningsorder inte kan ha nedfallit förrän sommaren 1942, så vilar själva startpremissen redan på skakig grund. Detta föranledde den israeliske historikern Yehuda Bauer att ryta ifrån:
Låt mig börja med att citera ett dokument som i allt väsentligt ramar in diskussionen om Tysklands judepolicy och Wannsee-konferensen.
I ett internt memorandum daterat 21:a augusti 1942, skrivet av tjänstemannen Martin Luther som arbetade vid avdelning D/III i det tyska utrikesdepartementet (Auswärtiges Amt), så beskrivs bakgrunden till Tysklands judepolicy med särskild hänvisning till just Wannsee-konferensen, som hade hållits den 20:e januari 1942. Luther hade personligen deltagit vid konferensen som representant för utrikesdeparementet, och Luthers kommentarer är därför av särskild vikt i sammanhanget. Luthers memorandum utgör i allt väsentligt ett ramverk för vår förståelse av tyskarnas judepolicy fram till Wannsee-konferensen, och jag tänker därför inleda tråden med att citera Luthers egen sammanfattning, för att sedan gå tillbaka och härleda den politiska utveckling som resulterade i att tyskarna slutligen började deportera europeiska judar till Östeuropa:
Luthers dokument är av oerhörd vikt i sammanhanget, eftersom det bekräftar vad vi vetat i årtionden om Tysklands judepolitik före och under kriget, och bekräftar med extrem tydlighet att syftet med Wannsee-konferensen var att informera ledande ministrar vid tyska myndigheter om att judisk utvandring inte längre var möjligt, och att judarna nu ämnades deporteras till Östeuropa.
Låt oss gå tillbaka i tiden och kontextualisera utvecklingen av Tysklands judepolicy innan Wannsee-konferensen ägde rum i januari 1942. Insikten att judisk utvandring från Tyskland och Europa inte var en långsiktigt gångbar lösning på judefrågan, speciellt i sken av krigsutvecklingen, gick upp redan 1940 för tyska myndigheter. I en rapport skriven av RSHA-chefen Reinhard Heydrich, daterad 24 juni 1940, så kommenterar Heydrich det faktum att det inte längre är rimligt att lösa judefrågan medelst utvandring:
The public still repeats, time after time, the silly story that at Wannsee the extermination of the Jews was arrived at.Även förintelsehistorikern Leni Yahil konstaterade att:
It is often assumed that the decision to launch the Final Solution was taken on this occasion, but this is not so [...].Frågan om den "slutgiltiga lösningen på judefrågan", Tysklands judepolitik och Wannsee-konferensen är avgörande i förintelsedebatten, eftersom ortodoxa förintelsehistoriker hävdar att syftet med Tysklands judepolicy i hemlighet var att mörda alla judar i hela Europa i "gaskammare". I denna tråd vill jag beskriva utvecklingen av Tysklands judepolitik och den roll som Wannsee-konferensen spelade i den slutgiltiga lösningen på judefrågan. Slutsatserna kommer att vara obestridliga, och jag kommer att citera omfattande utdrag ur tyska originaldokument som bevisar att det aldrig existerade någon policy för "utrotning" av judar, och att syftet med tyskarnas judepolitik snarare var att bosätta Europas judar i Östeuropa efter kriget. Eftersom ortodoxa förintelseforskare förnekar att de judar som deporterades till Generalguvernementet (annekterade Polen) och läger som Auschwitz, Chelmno, Belzec, Treblinka och Sobibor var ämnade för bosättning i yttersta Östeuropa efter kriget, så kommer jag även att dokumentera att dessa läger delvis fungerade som transitstationer för vidaredeportering till platser i Reichskommissariat Ostland och Reichskommissariat Ukraine.
Låt mig börja med att citera ett dokument som i allt väsentligt ramar in diskussionen om Tysklands judepolicy och Wannsee-konferensen.
I ett internt memorandum daterat 21:a augusti 1942, skrivet av tjänstemannen Martin Luther som arbetade vid avdelning D/III i det tyska utrikesdepartementet (Auswärtiges Amt), så beskrivs bakgrunden till Tysklands judepolicy med särskild hänvisning till just Wannsee-konferensen, som hade hållits den 20:e januari 1942. Luther hade personligen deltagit vid konferensen som representant för utrikesdeparementet, och Luthers kommentarer är därför av särskild vikt i sammanhanget. Luthers memorandum utgör i allt väsentligt ett ramverk för vår förståelse av tyskarnas judepolicy fram till Wannsee-konferensen, och jag tänker därför inleda tråden med att citera Luthers egen sammanfattning, för att sedan gå tillbaka och härleda den politiska utveckling som resulterade i att tyskarna slutligen började deportera europeiska judar till Östeuropa:
Grundpremissen för Tysklands judepolitik, med start efter maktövertagandet [år 1933] var att uppmuntra till judisk utvandring med alla tänkbara medel. Av detta skäl så inrättade Reichsmarschall Göring, i egenskap av chef för 4-årsplanen, en central myndighet för judisk utvandring, och gjorde SS-Gruppenführer Heydrich, chef för säkerhetspolisen, till ytterst ansvarig.Luther fortsätter med att beskriva Madagaskarplanen – den planerade förflyttningen av Europas judar till ön Madagaskar – en idé som diskuterats så tidigt som 1940, men som vid detta laget definitivt hade övergetts till fördel för deporteringen av judarna till de nyligen tyskockuperade områdena i Östeuropa. Luther noterar bl.a. att Reinhard Heydrich så tidigt som i juni 1940 konstaterat att den slutgiltiga lösningen på judefrågan krävde en "territoriell lösning" där judar kunde bosättas permanent efter kriget, istället för att utvandra till andra länder:
Kriget ger Tyskland möjligheten, och skyldigheten, att lösa judefrågan i Europa. I juli 1940 så föreslog avdelning D/III vid utrikesdepartementet, i sken av den positiva utvecklingen i kriget med Frankrike, att förflytta alla judar från Europa och ta ön Madagaskar i besittning från Frankrike för att ta emot judarna. [...] Madagaskarplanen togs emot med öppna armar av RSHA [tyska motsvarigheten till SÄPO], vilket enligt utrikesdepartementet är den myndighet som är bäst lämpad och erfaren att genomföra en storskalig evakuering av judar och samtidigt garantera övervakningen. Myndigheten RSHA jobbade därefter på en detaljplan för evakueringen av judarna till Madagaskar och för att bosätta dem där. Denna plan godkändes av Reichsführer-SS [Heinrich Himmler] [...]. Madagaskarplanen har emellertid blivit utdaterad i sken av den politiska utvecklingen.Luther fortsätter:
Av detta skäl så begärde Reichsmarschall Göring att SS-Gruppenführer Heydrich skulle genomföra alla nödvändiga förberedelser inför en helhetlig lösning på judefrågan inom den tyska maktsfären i Europa. På basis av denna order så kallade SS-Gruppenführer Heydrich till ett möte med ministrar från andra myndigheter, och jag själv från utrikesdepartementet. SS-Gruppenführer Heydrich förklarade på mötet att Reichsmarschall Göring hade gett sin order efter uppmaning från Führern, och att Führern nu godkänt evakueringen av judarna österut.Luther förklarar sedan att deporteringen av judarna till Generalguvernementet enbart var en "temporär" lösning, och att judarna i slutändan förväntades deporteras till de ockuperade områdena i Östeuropa så snart möjligheten uppträdde.
Luthers dokument är av oerhörd vikt i sammanhanget, eftersom det bekräftar vad vi vetat i årtionden om Tysklands judepolitik före och under kriget, och bekräftar med extrem tydlighet att syftet med Wannsee-konferensen var att informera ledande ministrar vid tyska myndigheter om att judisk utvandring inte längre var möjligt, och att judarna nu ämnades deporteras till Östeuropa.
Låt oss gå tillbaka i tiden och kontextualisera utvecklingen av Tysklands judepolicy innan Wannsee-konferensen ägde rum i januari 1942. Insikten att judisk utvandring från Tyskland och Europa inte var en långsiktigt gångbar lösning på judefrågan, speciellt i sken av krigsutvecklingen, gick upp redan 1940 för tyska myndigheter. I en rapport skriven av RSHA-chefen Reinhard Heydrich, daterad 24 juni 1940, så kommenterar Heydrich det faktum att det inte längre är rimligt att lösa judefrågan medelst utvandring:
Generalfeldmarschall Göring, i egenskap av ansvarig för 4-årsplanen, gav år 1939 mig i uppdrag att genomföra judisk utvandring från hela det Tyska riket. Under den tidsperiod som gått har vi trots stora svårigheter och krigstillstånd varit framgångsrika i att fortsätta den judiska utvandringen. Sedan min myndighet tog över uppdraget den 1:a januari 1939 så har fler än 200 000 judar utvandrat från Tyska rikets territorium. Problemet som helhet – det finns ungefär 3,25 miljoner judar på tysk mark idag – kan emellertid inte längre lösas med utvandring. En territoriell slutgiltig lösning är därmed nödvändig.Den 31:a juli 1941 så hörsammade Göring rådet från Heydrich, och gav RSHA i uppdrag att genomföra en "helhetslösning på judefrågan" i sken av de nya möjligheterna som öppnat upp sig i Östeuropa. Tyskland hade invaderat Sovjetunionen den 22:a juni 1941, och redan erövrat enorma landområden som kunde vara potentiella hemvister för en framtida europeisk judenhet:
Utöver det uppdrag som redan tilldelats dig den 14:e januari 1939, dvs. att genomföra en optimal lösning på judefrågan genom utvandring eller evakuering i enlighet med de rådande omständigheterna, så beordrar jag dig härmed att genomföra alla nödvändiga förberedelser – organisatoriska, administrativa, och materiella – för en helhetlig lösning på judefrågan inom den tyska intressesfären i Europa.Görings brev till Heydrich markerade början på slutet för Madagaskarplanen, men stadfäste också det faktum att Heydrichs rekommendationer nu beaktats, och att utvandring av judar från Europa var på väg mot sitt slut. Drivor av dokument från den tyska byråkratin indikerar att Görings brev blev startpunkten för stora förändringar i myndigheternas syn på hur judefrågan skulle lösas.