"Den slutgiltiga lösningen på judefrågan" & Wannseekonferensen – verklighet vs. myt

I mytbildningen kring förintelselegenden och den "slutgiltiga lösningen på judefrågan" så spelar den ökända Wannsee-konferensen en central roll. Enligt ortodox historieskrivning så anordnades konferensen med det aningen diffusa och anakronistiska syftet att "fastställa" Tysklands påstådda judeutrotning. Med tanke på att konferensen ägde rum i januari 1942, trots att de flesta ortodoxa förintelsehistoriker anser att Hitlers utrotningsorder inte kan ha nedfallit förrän sommaren 1942, så vilar själva startpremissen redan på skakig grund. Detta föranledde den israeliske historikern Yehuda Bauer att ryta ifrån:

The public still repeats, time after time, the silly story that at Wannsee the extermination of the Jews was arrived at.

Även förintelsehistorikern Leni Yahil konstaterade att:

It is often assumed that the decision to launch the Final Solution was taken on this occasion, but this is not so [...].

Frågan om den "slutgiltiga lösningen på judefrågan", Tysklands judepolitik och Wannsee-konferensen är avgörande i förintelsedebatten, eftersom ortodoxa förintelsehistoriker hävdar att syftet med Tysklands judepolicy i hemlighet var att mörda alla judar i hela Europa i "gaskammare". I denna tråd vill jag beskriva utvecklingen av Tysklands judepolitik och den roll som Wannsee-konferensen spelade i den slutgiltiga lösningen på judefrågan. Slutsatserna kommer att vara obestridliga, och jag kommer att citera omfattande utdrag ur tyska originaldokument som bevisar att det aldrig existerade någon policy för "utrotning" av judar, och att syftet med tyskarnas judepolitik snarare var att bosätta Europas judar i Östeuropa efter kriget. Eftersom ortodoxa förintelseforskare förnekar att de judar som deporterades till Generalguvernementet (annekterade Polen) och läger som Auschwitz, Chelmno, Belzec, Treblinka och Sobibor var ämnade för bosättning i yttersta Östeuropa efter kriget, så kommer jag även att dokumentera att dessa läger delvis fungerade som transitstationer för vidaredeportering till platser i Reichskommissariat Ostland och Reichskommissariat Ukraine.

Låt mig börja med att citera ett dokument som i allt väsentligt ramar in diskussionen om Tysklands judepolicy och Wannsee-konferensen.

I ett internt memorandum daterat 21:a augusti 1942, skrivet av tjänstemannen Martin Luther som arbetade vid avdelning D/III i det tyska utrikesdepartementet (Auswärtiges Amt), så beskrivs bakgrunden till Tysklands judepolicy med särskild hänvisning till just Wannsee-konferensen, som hade hållits den 20:e januari 1942. Luther hade personligen deltagit vid konferensen som representant för utrikesdeparementet, och Luthers kommentarer är därför av särskild vikt i sammanhanget. Luthers memorandum utgör i allt väsentligt ett ramverk för vår förståelse av tyskarnas judepolicy fram till Wannsee-konferensen, och jag tänker därför inleda tråden med att citera Luthers egen sammanfattning, för att sedan gå tillbaka och härleda den politiska utveckling som resulterade i att tyskarna slutligen började deportera europeiska judar till Östeuropa:

Grundpremissen för Tysklands judepolitik, med start efter maktövertagandet [år 1933] var att uppmuntra till judisk utvandring med alla tänkbara medel. Av detta skäl så inrättade Reichsmarschall Göring, i egenskap av chef för 4-årsplanen, en central myndighet för judisk utvandring, och gjorde SS-Gruppenführer Heydrich, chef för säkerhetspolisen, till ytterst ansvarig.

Luther fortsätter med att beskriva Madagaskarplanen – den planerade förflyttningen av Europas judar till ön Madagaskar – en idé som diskuterats så tidigt som 1940, men som vid detta laget definitivt hade övergetts till fördel för deporteringen av judarna till de nyligen tyskockuperade områdena i Östeuropa. Luther noterar bl.a. att Reinhard Heydrich så tidigt som i juni 1940 konstaterat att den slutgiltiga lösningen på judefrågan krävde en "territoriell lösning" där judar kunde bosättas permanent efter kriget, istället för att utvandra till andra länder:

Kriget ger Tyskland möjligheten, och skyldigheten, att lösa judefrågan i Europa. I juli 1940 så föreslog avdelning D/III vid utrikesdepartementet, i sken av den positiva utvecklingen i kriget med Frankrike, att förflytta alla judar från Europa och ta ön Madagaskar i besittning från Frankrike för att ta emot judarna. [...] Madagaskarplanen togs emot med öppna armar av RSHA [tyska motsvarigheten till SÄPO], vilket enligt utrikesdepartementet är den myndighet som är bäst lämpad och erfaren att genomföra en storskalig evakuering av judar och samtidigt garantera övervakningen. Myndigheten RSHA jobbade därefter på en detaljplan för evakueringen av judarna till Madagaskar och för att bosätta dem där. Denna plan godkändes av Reichsführer-SS [Heinrich Himmler] [...]. Madagaskarplanen har emellertid blivit utdaterad i sken av den politiska utvecklingen.

Luther fortsätter:

Av detta skäl så begärde Reichsmarschall Göring att SS-Gruppenführer Heydrich skulle genomföra alla nödvändiga förberedelser inför en helhetlig lösning på judefrågan inom den tyska maktsfären i Europa. På basis av denna order så kallade SS-Gruppenführer Heydrich till ett möte med ministrar från andra myndigheter, och jag själv från utrikesdepartementet. SS-Gruppenführer Heydrich förklarade på mötet att Reichsmarschall Göring hade gett sin order efter uppmaning från Führern, och att Führern nu godkänt evakueringen av judarna österut.

Luther förklarar sedan att deporteringen av judarna till Generalguvernementet enbart var en "temporär" lösning, och att judarna i slutändan förväntades deporteras till de ockuperade områdena i Östeuropa så snart möjligheten uppträdde.

Luthers dokument är av oerhörd vikt i sammanhanget, eftersom det bekräftar vad vi vetat i årtionden om Tysklands judepolitik före och under kriget, och bekräftar med extrem tydlighet att syftet med Wannsee-konferensen var att informera ledande ministrar vid tyska myndigheter om att judisk utvandring inte längre var möjligt, och att judarna nu ämnades deporteras till Östeuropa.

Låt oss gå tillbaka i tiden och kontextualisera utvecklingen av Tysklands judepolicy innan Wannsee-konferensen ägde rum i januari 1942. Insikten att judisk utvandring från Tyskland och Europa inte var en långsiktigt gångbar lösning på judefrågan, speciellt i sken av krigsutvecklingen, gick upp redan 1940 för tyska myndigheter. I en rapport skriven av RSHA-chefen Reinhard Heydrich, daterad 24 juni 1940, så kommenterar Heydrich det faktum att det inte längre är rimligt att lösa judefrågan medelst utvandring:

Generalfeldmarschall Göring, i egenskap av ansvarig för 4-årsplanen, gav år 1939 mig i uppdrag att genomföra judisk utvandring från hela det Tyska riket. Under den tidsperiod som gått har vi trots stora svårigheter och krigstillstånd varit framgångsrika i att fortsätta den judiska utvandringen. Sedan min myndighet tog över uppdraget den 1:a januari 1939 så har fler än 200 000 judar utvandrat från Tyska rikets territorium. Problemet som helhet – det finns ungefär 3,25 miljoner judar på tysk mark idag – kan emellertid inte längre lösas med utvandring. En territoriell slutgiltig lösning är därmed nödvändig.

Den 31:a juli 1941 så hörsammade Göring rådet från Heydrich, och gav RSHA i uppdrag att genomföra en "helhetslösning på judefrågan" i sken av de nya möjligheterna som öppnat upp sig i Östeuropa. Tyskland hade invaderat Sovjetunionen den 22:a juni 1941, och redan erövrat enorma landområden som kunde vara potentiella hemvister för en framtida europeisk judenhet:

Utöver det uppdrag som redan tilldelats dig den 14:e januari 1939, dvs. att genomföra en optimal lösning på judefrågan genom utvandring eller evakuering i enlighet med de rådande omständigheterna, så beordrar jag dig härmed att genomföra alla nödvändiga förberedelser – organisatoriska, administrativa, och materiella – för en helhetlig lösning på judefrågan inom den tyska intressesfären i Europa.

Görings brev till Heydrich markerade början på slutet för Madagaskarplanen, men stadfäste också det faktum att Heydrichs rekommendationer nu beaktats, och att utvandring av judar från Europa var på väg mot sitt slut. Drivor av dokument från den tyska byråkratin indikerar att Görings brev blev startpunkten för stora förändringar i myndigheternas syn på hur judefrågan skulle lösas.

Planerna på att bosätta Europas judar i Östeuropa hade emellertid dryftats redan innan Operation Barbarossa. Den 2:a april 1941 så kommenterade t.ex. Alfred Rosenberg möjligheten:

[...] att använda i större utsträckning Moskvaryssland som en samlingsplats för oönskade samhällselement.

I ett dokument från Alfred Rosenbergs "Bruna mapp", daterat 20:e juni 1941 (två dagar före Operation Barbarossa), så skriver Rosenberg följande under rubriken "Direktiv för hanteringen av judefrågan":

Alla åtgärder gällande judefrågan i de ockuperade områdena i Östeuropa måste genomföras med hänsyn till att judefrågan kommer att lösas på ett generellt sätt för hela Europa efter kriget. De måste därför ses som förberedelseåtgärder och måste sammanfalla med andra beslut på detta område. [...] Alla former av rent illvilliga åtgärder skall undvikas, såsom ovärdiga en tysk. [...] Detta skall tillämpas med särskild hänsyn till de temporära anläggningarna för bosättning av judar från Tyska rikets territorier.

Detta brev bevisar att tyskarna planerade att slutgiltigt bosätta judenheten i Östeuropa först efter kriget, och att de åtgärder som genomfördes i samband med invasionen av Sovjetunionen enbart skulle ses som "förberedelser".

Den 17:e juli, knappt en månad efter Operation Barbarossa, så kommenterade Hans Frank, guvernören för det tyska Generalguvernementet i Polen, i sin dagbok att man inte längre:

[...] vill ha någon mer gettouppbyggnad, eftersom ett dekret från Führern från 19:e juni i år deklarerade att judarna skall bort från Generalguvernementet inom en snar framtid, och att Generalguvernementet enbart skall bli ett slags transitläger.

I ett dagboksinlägg från 20:e augusti 1941 så bekräftar Joseph Goebbels tyskarnas hållning i frågan:

Utöver detta så har Führern lovat mig att jag kan deportera judarna ut från Berlin vidare österut omedelbart efter den östliga krigskampanjen.

I ett annat dagboksinlägg från 24:e september så återkommer Goebbels till samma fråga:

[...] i slutändan så skall de transporteras [...] till läger som byggts av bolsjevikerna.

Att en förändring i judefrågan var i stånd, och att utvandring av judar var på väg att slutgiltigt fasas ut till fördel för omfattande deportering till Östeuropa, framgår i ett brev skrivet av SS-Sturmbannführer Carltheo Zeitschel, tjänsteman vid tyska ambassaden i Paris, till ambassadören Otto Abetz, daterat den 22:a augusti 1941:

Den fortlöpande erövringen och ockuperingen av områden i yttersta Östeuropa kan numera slutligen innebära en tillfredsställande lösning på judefrågan för hela Europa inom kort tid. [...] Under denna nya omorganisering av de östliga territorierna så kommer dessa 6 miljoner judar att behöva samlas upp på något sätt och ett speciellt territorium skulle antagligen öronmärkas just för dem. Det borde inte vara särskilt svårt om judar från andra europeiska länder kan inkluderas och deporteras dit, inklusive judarna som för närvarande stuvats in i getton i Warszawa, Litzmannstadt, Lublin, osv. Angående de ockuperade områdena, såsom Nederländerna, Belgien, Luxemburg, Norge, Jugoslavien och Grekland, så kan judarna helt enkelt transporteras enligt militärorder in i de nya territorierna, och vi kan föreslå att andra stater följer detta exempel för att bli av med sina judar genom att skicka dem till dessa territorier. Vi skulle kunna göra Europa judefritt på väldigt kort tid.

Den idé som återuppstått flera gånger genom åren, och som dryftades igen för några månader sedan av Admiral Darlan, om att transportera alla europeiska judar till Madagaskar, är så klart inte en dålig idé i sig själv. Men en sådan plan skulle stöta på oövervinnerliga transportsvårigheter efter kriget, eftersom tillgängligt tonnage (som allvarligt utarmats pga. kriget) säkerligen kommer att behövas för viktigare saker än att skeppa stora mängder judar på världshaven. För att inte nämna det faktum att transporter av 10 miljoner människor hade tagit åratal, även om vi hade tillgång till alla fartyg.

[...] Problemet med att [istället] transportera judarna till ockuperade Östeuropa skulle till och med kunna lösas under kriget och skulle inte stöta på oövervinnerliga svårigheter efter kriget, speciellt i sken av att alla judarna i Generalguvernementet skulle kunna korsa avståndet in i de nyligen utvalda områdena med sina bilar på vanliga landsvägar.

Zeitschels anteckning bekräftar att tyskarna obestridligen planerade att ställa om utvandringspolitiken till en deporteringspolitik i riktning mot Östeuropa. I ett dokument från 7:e oktober 1941 så kommenterar Werner Knoeppen, som arbetade under Alfred Rosenberg, att:

Alla judar måste bort från Protektoratet [Böhmen-Mähren], och inte enbart skickas till Generalguvernementet, men längre ut i Östeuropa. Det stora behovet av transportmedel är det enda skälet till att detta inte kan genomföras för tillfället.

Den 13:e oktober så hölls ett möte mellan Alfred Rosenberg, riksminister för de ockuperade östområdena, och Hans Frank, guvernör för Generalguvernementet, där frågan om judedeportationer kom upp:

Guvernören började sedan tala om möjligheterna att deportera den judiska befolkningen i Generalguvernementet till de ockuperade områdena i Östeuropa. Reichsminister Rosenberg kommenterade att liknande förfrågningar redan gjorts till honom från militäradministrationen i Paris. För tillfället såg han dock inga möjligheter att genomföra sådana bosättningsplaner. Men han bekräftade att han var beredd att genomföra denna typ av utvandring i framtiden, eftersom det ändå fanns planer på att skicka asociala samhällselement till de knappt befolkade territorierna i Östeuropa.

Diskussionen mellan Rosenberg och Frank är extremt intressant, eftersom Rosenberg uppenbarligen höll sitt löfte: tömningen av judegettona i Polen inleddes först under våren och sommaren 1942, och tyskarna hade specifikt konstruerat Belzec, Sobibor och Treblinka som transitläger för att deportera dessa judar vidare till ockuperade Östeuropa. Ortodoxa förintelseforskare förnekar detta.

I ett annat dokument, daterat 17:e oktober 1941 och skrivet av Martin Luther vid utrikeskontoret, så omnämns likaledes "åtgärder att genomföra efter slutet på kriget i relation till en fundamental lösning på judefrågan". Det är därmed tydligt att Tysklands judepolicy gick ut på att en "helhetslösning" av judefrågan skulle implementeras efter kriget, vilket står i direkt strid med föreställningarna om "utrotning" av judarna under kriget. "Helhetslösningen" gick ut på att alla judar i alla europeiska nationalstater skulle omfattas av tyskarnas deporteringspolicy.

Fram tills slutet på oktober 1941 så var den officiella tyska policyn gentemot judarna emellertid fortfarande utvandring. Judisk utvandring från ockuperade Frankrike och Belgien hade förbjudits redan i maj 1941, i sken av krigssituationen och den tilltänkta implementeringen av Madagaskarplanen, men Reinhard Heydrich fortsatte ändå att understryka att den tyska judepolicyn officiellt sett fortfarande var utvandring:

I enlighet med en kommuniké från Riksmarskalken för Stortyska riket [Göring] så skall utvandringen av judar från Tyska rikets territorier, inklusive Protektoratet Böhmen-Mähren, fortsätta samt intensifieras under kriget, inom ramen för de existerande möjligheterna och i enlighet med de riktlinjer som etablerats för judisk utvandring. [...] Eftersom det existerar begränsade resemöjligheter för judar ut från Tyska rikets territorier, framförallt genom Spanien och Portugal, så skulle utvandring av judar från Frankrike och Belgien innebära en förnyad förminskning av de samma.

Observera att ovanstående förändringar i Tysklands judepolicy diskuterades och implementerades i slutet på 1941 och början på 1942. Jag nämnde i början av tråden att ortodoxa förintelseforskare vanligtvis daterar Hitlers påhittade utrotningsorder till sommaren 1942, eftersom det helt enkelt är omöjligt att datera en utrotningsorder till 1941 i sken av de drivor av tyska dokument som öppet talar om en utvandringspolicy. Trots detta så påstod Auschwitz-kommendanten Rudolf Höss att han tog emot en utrotningsorder från Heinrich Himmler redan i maj/juni 1941 – samtidigt som självaste RSHA-chefen Reinhard Heydrich och andra ledande tyska politiker och tjänstemän öppet diskuterade Madagaskarplanen och judisk utvandring! Rudolf Höss påstod dessutom att han besökt "dödslägret" Treblinka redan under sommaren 1941, trots att lägret inte ens existerade förrän sommaren 1942. På grund av dessa vansinniga anakronismer och omöjligheter så har de flesta ortodoxa förintelseforskare tvingats överge Höss fantasier om en utrotningsorder från 1941, och har flyttat datumet till 1942.

Den 23:e oktober 1941 så förbjöds all utvandring av västerländska judar, och redan de kommande dagarna så beordrade Himmler deporteringen av 50 000 västerländska judar från Tyskland och Protektoratet Böhmen-Mähren. I ett extremt intressant dokument från 25:e oktober 1941, två dagar efter att judisk utvandring förbjudits, så skriver tjänstemannen Franz Rademacher att 8 000 judar skjutits ihjäl i Serbien, men fortsätter sedan:

Resterande ca. 20 000 judar (kvinnor, barn, och äldre) och ca. 1 500 zigenare, vars män också skjutits, skulle samlas upp i det så kallade "Zigenarkvarteret" i Belgrad som ett getto. Mat för vintern kunde säkras i små mängder. [...] Så snart de tekniska möjligheterna existerar inom ramen för den slutgiltiga lösningen på judefrågan så kommer judarna att deporteras med båt [över vattnet] till mottagningsläger i Östeuropa.

De manliga judar och zigenare som skjutits i Serbien var ursprungligen planerade att ingå i deportationen, men på grund av "sabotage och flertalet upprorsförsök" och "svårigheter med transporter" så valde man att skjuta ihjäl männen som ett direkt säkerhetshot. Det faktum att männen sköts medan kvinnor, barn och äldre skickades vidare österut till "mottagningsläger" inom ramen för "den slutgiltiga lösningen på judefrågan" bevisar att den "slutgiltiga lösningen" omöjligen kan ha inneburit gasning.

Syftet med Wannsee-konferensen var att informera de ansvariga myndigheterna om denna förändring i judepolicyn. Wannsee-konferensen var ursprungligen schemalagd redan för 9:e december 1941, men datumet framflyttades till 20:e januari 1942. I Wannsee-protokollet, det enda dokument som bevarats från konferensen, så beskrivs i detalj varför Tyskland stöpte om sin utvandringspolicy. Under rubriken "Åtgärder för den slutgiltiga lösningen på judefrågan i Europa" så återfinns bl.a. följande:

I enlighet med dessa åtgärder så sågs en accelererad judisk utvandring som den enda temporära lösningen, och denna lösning genomfördes sedan på ett intensifierat och systematiskt sätt. På uppdrag av Riksmarskalken [Göring] så inrättades ett centralkontor för judisk utvandring i januari 1939; ansvarig blev chefen för säkerhetspolisen [Heydrich]. Uppdraget var att:

a) genomföra åtgärder för att förbereda ökad judisk utvandring
b) att styra flödet av utvandringen
c) att snabba på utvandringen i enskilda fall.

Syftet var att rensa tyska levandsområden från judar på ett lagligt sätt.

Som ett resultat av ovanstående så hade ca. 537 000 judar redan lämnat Tyskland innan 31:a oktober 1941. Senare i Wannsee-protokollet så beskriver man bakgrunden till beslutet att upphöra med utvandringspolicyn:

Under tiden så har Reichsführer-SS och tyska polischefen [Himmler] förbjudit fortsatt utvandring av judar i sken av farorna med utvandring i krigstillstånd samt de nya möjligheterna i Östeuropa. Som en ytterligare lösning, och med godkännande från Führern, så har utvandring nu ersatts med evakueringen av judarna till Östeuropa. Denna aktion skall endast ses som ett provisoriskt alternativ, men i sken av den kommande slutgiltiga lösningen på judefrågan så får vi redan viktiga praktiska erfarenheter.

Här återkommer alltså Wannsee-protokollet till det faktum att deporteringen av judarna till Östeuropa helt enkelt var en "provisorisk" lösning, och att den "slutgiltiga lösningen" bestod i att bosätta Europas judar i egna regioner i Östeuropa efter segern mot Sovjetunionen. Men att deportering till Östeuropa nu officiellt ersatt utvandringen av judarna bekräftas vidare i ett brev från februari 1942, knappt en månad efter Wannsee-konferensen, av tjänstemannen Franz Rademacher till Harald Bielfeld vid tyska utrikesdepartementet:

I augusti 1940 så skickade jag den plan som tagits fram av mitt kontor för den slutgiltiga lösningen på judefrågan, enligt vilken ön Madagaskar skulle överges av Frankrike, och med RSHA som ansvarande myndighet för genomförandet av denna uppgift. I enlighet med denna plan så fick SS-Gruppenführer Heydrich i uppdrag av Führern att genomföra den slutgiltiga lösningen på judefrågan i Europa. Kriget mot Sovjetunionen har emellertid öppnat upp nya möjligheter att tillhandahålla andra territorier för den slutgiltiga lösningen. Führern har därför beslutat att judarna inte skall deporteras till Madagaskar, utan österut. Därför kommer Madagaskar inte längre att övervägas för den slutgiltiga lösningen på judefrågan.

Redan i en rapport från juli 1940, i samband med fredsfördraget med Frankrike, hade Rademacher beskrivit syftet med Madagaskarplanen:

Ön kommer att överlåtas till Tyskland som ett mandat. [...] Annat än det så kommer judarna att få självstyre i detta territorium: egna borgmästare, egen polis, eget postkontor och järnvägar, etc. Judarna blir ansvariga som medgeldenärer för hela värdet av ön.

Ovanstående dokument demolerar fantasierna om att begreppet "slutgiltiga lösningen på judefrågan" i tyska dokument nödvändigtvis avsåg "utrotning", men det bekräftar också ett logiskt byråkratiskt flöde, i vilket den tyska statsbyråkratin sakteligen implementerar förändringar i sin judepolicy i riktning mot att överge utvandringspolicyn till fördel för storskalig deportering till Östeuropa. Det bevisar att den "slutgiltiga lösningen" var territoriell, vilket Heydrich redan efterfrågat så tidigt som juli 1940! Detta flyger i ansiktet på föreställningarna om en storslagen plan att "gasa judar", för att inte nämna det faktum att det inte existerar ett enda dokument som talar om "utrotning" eller "gasning" av judar.

Deporteringen av judarna till Östeuropa öppnade även upp för möjligheten att stöpa om de tyska koncentrationslägrens tidigare rent politiska syften, till att istället bli arbetsläger, där arbetsdugliga judar kunde avbryta sin resa österut för att arbeta i krigsindustrin. Bara 5 dagar efter Wannsee-konferensen, den 25:e januari 1942, så skickar Heinrich Himmler ett meddelande till chefen för de tyska koncentrationslägren, Richard Glücks:

Genomför förberedelser för mottagande av 100 000 judar och upp till 50 000 judinnor i koncentrationslägren de kommande veckorna. Storskaliga ekonomiska uppgifter kommer att läggas på koncentrationslägren de kommande veckorna.

I ett dokument från 30:e april 1942, några månader efter Wannsee-konferensen och när den tyska deporteringspolicyn precis kommit igång på allvar, så bekräftar chefen för SS-WVHA ("Ekonomi- och förvaltningshuvudkontoret för SS"), Oswald Pohl, att krigsomständigheterna förändrat lägrens funktion och att de nu tjänar ett huvudsakligen ekonomiskt syfte:

1. Kriget har resulterat i synliga strukturella förändringar i koncentrationslägren och deras syften gällande användningen av fångar. De fångar som arresterats enbart på basis av säkerhetsskäl, för omskolning, eller av skyddsskäl, står inte längre i framkant. Det huvudsakliga syftet har istället skiftats till ekonomiska skäl. Den kompletta mobiliseringen av fångarbetare, först och främst för krigsinsatsen (ökad krigsproduktion) och i andra hand för fredliga uppgifter, står nu i framkant.

2. Från detta framträder nödvändiga åtgärder som kräver att koncentrationslägren transformeras från sina tidigare rent politiska syften till ett syfte som sammanfaller med deras ekonomiska uppgifter.

Även Wannsee-protokollet bekräftar användningen av judarna för arbetssyften i Östeuropa:

Under passande vägledning så kommer nu judarna, i samband med den slutgiltiga lösningen, att transporteras till Östeuropa för att på ett lämpligt sätt användas som arbetskraft. I stora könsseparerade arbetsgrupper så kommer arbetsdugliga judar i dessa områden att sättas i arbete med vägbyggen, som onekligen kommer att innebära att många faller bort på grund av naturlig utmärgling.

Att arbetsdugliga judar de facto avbröt sina resor österut för att arbeta i koncentrationslägren bekräftas av ett annat viktigt dokument. Efter ett möte den 15:e september 1942 med Reichsminister Albert Speer så skrev WVHA-chefen Oswald Pohl en detaljerad rapport till Heinrich Himmler, som bl.a. bekräftar det vi redan visste:

På detta sätt vill Reichsminister Prof. Speer omedelbart säkerställa en arbetsstyrka på initialt 50 000 arbetsdugliga judar i oberoende fabriker med befintliga huseringsmöjligheter. Arbetarna kommer att plockas av i Auschwitz från migrationen österut för att säkerställa att produktionen och utbyggnaden av våra befintliga anläggninar inte avbryts på grund en ständig förändring i arbetsstyrkan.

De arbetsdugliga judarna som är avsedda för migrationen österut kommer därför att behöva avbryta sina resor för att arbeta i krigsindustrin.

Ovanstående dokument är nära nog en oavkortad bekräftelse på det faktum att de judar som skickades till Auschwitz men inte registrerades som arbetare i lägret inte "gasades", utan istället deporterades vidare till Östeuropa.

De första storskaliga deporteringarna av judar från både Väst- och Östeuropa inleddes redan i februari 1942, omedelbart efter Wannsee. Den 16:e februari, några veckor efter Wannsee-konferensen, så skriver Martin Luther ett meddelande till den tyska ambassaden i Bratislava, och konstaterar att Tyskland, som en del i "åtgärder relaterade till den slutgiltiga lösningen på judefrågan" var beredda att omedelbart "deportera 20 000 unga och friska slovakiska judar" till Östeuropa, där de skulle användas som arbetskraft. Dessa slovakiska judar var bland de första att deporteras till bl.a. Auschwitz och Lublin. Den 29:e april så skickade den tyska ambassaden i Bratislava ett meddelande till den slovakiska regeringen, där man konstaterade att:

Judarna som transporterats eller skall transporteras till Tyska rikets område från Slovakien kommer att användas för arbete i Generalguvernementet och i de ockuperade områdena i Östeuropa efter förberedelser och arbetsträning. Husering, mat, kläder och arbetsträning av judarna och deras familjemedlemmar kommer att kräva resurser som inte kan täckas från deras till en början låga produktivitet, eftersom arbetsträning enbart blir effektivt efter ett tag och eftersom enbart en del av de judar som transporterats eller skall transporteras är arbetsdugliga.

För att täcka kostnaderna så krävde Tyskland 500 Reichsmark per jude från den slovakiska regeringen. Ovanstående dokumentation bekräftar att de judar som deporterades i samband med att tyskarna stöpte om sin judepolicy inte utrotades, och att syftet alltid var att sätta dem i arbete i Östeuropa. Dokumenten bekräftar också att dessa judar enbart delvis var arbetsdugliga, och att resterande judar huserades av tyskarna, inte "gasades".

Enligt Wannsee-protokollet så skulle judarna först transporteras till "transitgetton" innan de transporterades vidare ännu längre österut:

De evakuerade judarna kommer först att skickas, grupp efter grupp, till så kallade transitgetton, varifrån de sedan transporteras vidare österut.

Vidare påpekade man att inte alla judar skulle deporteras:

Avsikten är att inte evakuera judar över 65 år, utan istället att skicka dem till ett åldersgetto; Theresienstadt har öronmärkts för detta syfte.

Theresienstadt var ett stort judegetto som upprättats av tyskarna i Tjeckien, och fungerade även som ett "mönstergetto" mot omvärlden.

Så sent som den 7:e mars 1942 så dryftade Reichspropagandaminister Joseph Goebbels i sin dagbok att Madagaskar ändå kunde bli aktuellt som en judisk hemvist vid något senare tillfälle, efter kriget:

Judefrågan måste nu lösas helhetligt på europeisk skala. Det finns fler än 11 miljoner judar i Europa. Vid ett senare tillfälle så kommer de att behöva koncentreras i Östeuropa. Kanske, efter kriget, så kan de få en ö, t.ex. Madagaskar.

Om judarna först huseras i Östeuropa, och sedan "efter kriget" på Madagaskar, så innebär detta av naturliga skäl att det aldrig existerade någon planlagd utrotning av dessa judar.

23:e november 1942 så säger Himmler följande i ett tal i Bad Tölz:

Juden har nu förflyttats från Tyskland; han bor nu i Östeuropa och bygger våra vägar, järnvägar, osv. Dessa åtgärder har genomförts omsorgsfullt, men utan grymhet. Vi kommer inte att tortera någon, men vi vet att vi kämpar för bevarandet och överlevnaden av vårt nordiska blod.

Den 14:e december 1942 så skriver tjänstemannen Walter Maedel en rapport med namnet "Finansiering och åtgärder för lösningen på judefrågan", där följande går att läsa:

För ett tag sedan så beordrare Riksmarskalken [Göring] samt Reichsführer-SS och den tyska polischefen [Himmler] att förberedelser skulle göras för den slutgiltiga lösningen på judefrågan. Reichsführer-SS gav uppdraget till chefen för säkerhetspolisen [Heydrich]. Detta inleddes med laglig utvandring av judar till andra länder med olika åtgärder. När utvandring inte längre var möjligt efter krigsutbrottet så implementerade han istället rensningen av judar från Tyska riket genom att deportera dem österut. På senare tid, inom Tyska rikets territorium, så har ålderdomshem (åldersgetton) upprättats för judar, t.ex. Theresienstadt. [...] Upprättandet av fler ålderdomshem i de östliga territorierna håller på att planeras.

Ovanstående dokumentation är extremt problematisk för ortodox förintelsehistoriografi, eftersom den:

1) Demonstrerar att Tysklands judepolicy följde en logisk riktning, där utvandring av judar från Tyskland och Europa ersattes med planer på en "territoriell lösning", där judarna ursprungligen skulle bosättas på Madagaskar efter kriget med Frankrike/Storbritannien, och när konflikten i Europa lagt sig.

2) Dokumenten demonstrerar att Madagaskarplanen i allt väsentligt övergavs under sommaren 1941 i samband med Görings order till Heydrich, eftersom de enorma landområden som erövrats av tyskarna efter invasionen av Sovjetunionen gjorde en "territoriell lösning" i yttersta Östeuropa mycket mer lämplig. Denna lösning var logistiskt och transportmässigt bättre, och gjorde det även möjligt att utnyttja deporterade judar i krigsindustrin i Östeuropa.

3) Dokumenten bevisar att den "slutgiltiga lösningen på judefrågan" inte innebar "utrotning" och att begreppet var helt och hållet banalt. Den "slutgiltiga" och "helhetliga" lösningen på judefrågan innebar att Europas judenhet skulle bosättas i egna, självständiga regioner/reservat i Östeuropa efter kriget, inte att de skulle "gasas" eller "utrotas" under kriget.

4) Dokumenten bevisar att de judar som deporterades till Östeuropa och till läger som Auschwitz faktiskt delvis sattes i arbete i dessa läger, och att övriga judar transporterades vidare österut. För att citera Pohls brev: arbetsjudarna "plockas av i Auschwitz från migrationen österut" och "kommer därför att behöva avbryta sina resor för att arbeta i krigsindustrin".

5) Dokumenten bevisar att syftet med Wannsee-konferensen var att informera tyska myndigheter om förändringarna i judepolicyn och att strömlinjeforma arbetet med att deportera judarna österut, inte att "förbereda förintelsen" eller "planera gasningar".

Av det man lärt sig av den "den slutgiltiga lösningen" var ju att Hitler och Co hade vissa reservationer mot speciellt Norden. Det skulle bli jävligt svårt att tex döda alla judar i Danmark. Vilket visade sig sant iom att de bara flydde till Sverige.

Korrekt. När Carltheo Zeitschel skrev följande så menade han uppenbarligen att europeiska stater ej under tysk kontroll skulle kunna övertygas att självmant deportera sina judar till de nya tyska reservaten i Östeuropa, efter en total tysk krigsseger:

Angående de ockuperade områdena, såsom Nederländerna, Belgien, Luxemburg, Norge, Jugoslavien och Grekland, så kan judarna helt enkelt transporteras enligt militärorder in i de nya territorierna, och vi kan föreslå att andra stater följer detta exempel för att bli av med sina judar genom att skicka dem till dessa territorier. Vi skulle kunna göra Europa judefritt på väldigt kort tid.

Det finns mängder av bevis för att planen kring 'den slutgiltiga lösningen' sattes i verket. Varje detalj har ältats igenom otaliga gånger i detta underforumet och att viljan att rensa bort alla judar lever kvar än idag syns ju redan i de första svaren i tråden.

Det är korrekt, och dokumenten i tråden bevisar vad den slutgiltiga lösningen omfattade, samt vilken roll Wannseekonferensen spelade. Detaljerna har som sagt ältats i oändlighet, och förintelsetroende har varit oförmögna att försvara sitt narrativ.

Vi kan ju även fundera på varför TS ”råkat” ”glömma” att ge ordentliga länkar till källorna så vi kan kontrollera hur mycket han ljugit denna gång….

Färgad jag kan se så har TS inte givit en enda länk till källa till sina textmassor…. Vilket gör att vi inte kan utesluta att det kan finnas mängder med fel och förvanskningar, avsiktliga eller inte, i allt det han påstår… Men det är väl så TS menar att seriös historieforskning ska bedrivas, god vetenskaplig metodik…

En stor del av dessa dokument är extremt välkända (vilket du borde känna till), t.ex. Görings order till Heydrich, Rademachers brev, Luthers memorandum, osv. Var det något särskilt dokument som du var extra nyfiken på?

Exemplarisk trådstart.

En logisk och kronologisk linje av bevisföring som än en gång resulterar i en underminering av förintelsemyten. Vi får här ta del av ett antal olika personer, där ett flertal kommenterar det obestridliga faktum att "den slutgiltliga lösningen" innefattade en deportation av judendomen, och inte en utplåning.

Om en person säger att de skall utrota fattigdomen, så innebär inte det att man skall döda alla fattiga människor. Det innebär att man skall försöka förändra samhället, med fattigdom i åtanke, för att hjälpa de människor som lidit offer.

Judarna var de riktiga vinnarna av andra världskriget.

Du ger ett exemplariskt exempel på att din konfirmationsbias styr helt vad du ska tycka i denna sak….
För du förutsätter, helt utan kritiskt granskning, att allt det TS skriver i sina väggar av texter är sant och riktigt, och inte kan finnas ”felaktigheter” insmugna (omedvetet, eller mer sannolikt helt medvetet…) på ett flertal ställen i texterna för att det ska passa TS egen förnekaragenda……

Vi har alltså 70 års grundligt historieforskning i och runt förintelsen, av tusentals historiker och andra forskare, i en massa länder, som samlat en massa info och fakta och kontrollerat dessa mot varandra enligt normal vetenskaplig metod. Och utifrån det nått en konsensus på hur naziregimen kom att utarbeta den slutgiltiga lösningen.
Och allt detta ignorerar och förnekar du bara för att en anonym stolle skriver några inlägg med påståenden på ett forum….

Hur tror du TS inlägg och påståenden skulle tåla en seriös granskning av världens etablerade historieforskare….?

Om du och TS är så säkra på att TS sitter på unika fakta som skulle kunna utmana den rådande vetenskapliga förklaringen om nazisterna och den slutgiltiga lösningen, så varför inte översätta till engelska och sända in till peer review hos världens historiker i aktuellt ämne….?