Ayahuasca - starka ceremonier på den svenska landsbygden (Mycket lång text!)

Ayahuasca - min andra retreat
Under hösten 2022 deltog jag under en ayahuascaretreat någonstans i södra Sverige. Detta är ett försök att återge min upplevelse av den andra kvällens ayahuascaceremoni. Retreaten leddes av shamaner och facilitatorer från den peruanska shipibostammen. Det här var min andra ayahuascaretreat. I skrivande stund, såhär tre månader senare, kan jag bara säga att ceremonierna hjälpte mig att avlägsna blockeringar som ingen terapi eller annan metod varit förmögna att nå. Jag tror dock inte på ayahuasca som en mirakelmetod - några sådana tror jag inte existerar. Medicinen kan för vissa, t ex för mig, vara ett bland många verktyg i verktygslådan som bidrar till att läka, hela och transformera mig till att allt mer bli den jag strävar efter att bli. Men precis som så mycket annat är inte ayahuasca för alla. Var och en får rannsaka sig själv och sina motiv. Ayahuasca förändrade mitt liv. Därmed inte sagt att den kan förändra allas liv. Jag vill även understryka att minst lika viktig som ceremonierna i sig, har integrationen efteråt varit. Hur jag mediterat och fortsatt med den speciella dieten under en månad för att låta mitt inre och kroppen processa, bearbeta och integrera alla de insikter och omskakande erfarenheter jag gjort. Utan denna integration hade ceremonierna varit bortkastade. Jag vill tillägga att jag är troende kristen, eftersom jag refererar till kristna paralleller och bildspråk i vissa delar av berättelsen.

Del 1: Begynnelsen
Tystnaden sänkte sig ännu en kväll över det heliga rummet. Doften av Palo Santo-rökelsen steg i näsborrarna och en ensam lampa kastade sitt blygsamma sken över salen där de arton vita madrasserna låg utplacerade längs med väggarna, i riktning in mot rummets mitt. Vid varje fotända var den obligatoriska svarta hinken placerad. I stillhet låg somliga av deltagarna och antecknade fokuserat, andra var försjunkna i meditation, återigen andra låg nerkrupna i sina sovsäckar och försökte hämta lite vila inför den annalkande prövningen. Lika ljudlöst och plötsligt som föregående kväll, uppenbarade schamanerna och deras följe sig. Tyst skred de in i ceremonisalen och intog sina platser längst in i salen, längs med ena kortsidan; Cornelia, den unga kvinnan, längst in i rummets vänstra hörn, till höger om henne Masouma, den andra kvinnan. Och så Cedar Luke, hjälpshamanen, som satt likt en lärjunge strax till vänster om huvudshamanen Guillermos högsäte i kortsidans mitt.

Till skillnad från den första kvällen, inleddes kvällens ceremoni utan förvarning. Inga visdomsord, inga önskningar om välsignelse, inga stärkande tankar på vägen. Bara Cedar Lukes utsträckta hand med bägaren. Och som på kommando kände jag hur min puls från ena stunden till den andra hastigt ökade. Tänk, det spelade ingen roll hur lugn, harmonisk och grundad i mig själv jag känt mig under hela dagen. När jag väl stod inför porten till ayahuascas rike krympte jag – varje gång. Vetskapen om att aldrig någonsin veta vilka skrämmande, främmande platser och epifanier medicinen skulle föra mig till denna gång, gjorde mig inte bara ödmjuk. Den gjorde mig vettskrämd. Den fick mig nästan alltid att, precis när jag stod och kikade ner i ayahuascans svarta maskhål, instinktivt vilja fly, hastigt resa mig och lägga benen på ryggen. Men inte heller denna gång skulle någon flykt komma på fråga. Jag såg mina retreatvänner, de som redan hade hunnit bli mina bröder och systrar, en efter en gå fram till Cedar Luke, falla på knä, sträcka ut sina händer och ta emot gåvan – andemolekylen. Guds medikament. Ett shipibostammens eget sakrament. När det slutligen var min tur att i vördnad knäfalla med usträckta händer, såg jag plötsligt för mina ögon den heliga nattvarden. Jag såg den blodfyllda kalken, och hörde för mitt inre – ”…för dig utgjutet”. Analogin var slående. När bägaren med den djupbruna, trögflytande brygden räcktes mig, genomfors jag av samma ödesmättade känsla som varje gång andemolekylen fanns där, framför mig. När jag förde bägaren till mina läppar och lät den ojämförbart bittra drycken rinna nerför min strupe, var det med en djup känsla av lättnad. Ja, så var det också varje gång det var fullbordat. Ingen återvändo fanns längre. Med ayahuascans ojämförliga eftersmak av distinkt bitterhet på mina läppar och i min mun - en smak av jord och fuktighet och uråldrig potens, återvände jag till min plats och lade mig tillrätta i andäktig, fastän förtröstansfull väntan. När samtliga närvarande hade intagit drycken släcktes ljuset, och vi inledde vår vaka. Hur oförutsägbar och nyckfull än varje resa ner i medicinens bottenlösa, vindlande gångar var, så hade varje enskild resa ändå alltid inletts med en längre tids lugn väntan i mörkret, ackompanjerad av tilltagande känslor av sinnesro, stark kärlek och vacker harmoni. Det brukade smyga sig på med varsamhet.

Men inte den här kvällen. Det slog hårt och skoningslöst.

Plötsligt var hon där - utan förvarning. Madre Ayahuasca. Mama Aya. Hennes mörker absorberade allt ljus där hon stod lutad över mitt ansikte. Jag kände hur hennes väsen intog mig, hur hon – hur La medicina, genomfor min kropp, sökte noggrant, utforskade varenda millimeter av mig – från tårna och uppåt. Hon var där, inne i mig, transporterade sig genom vener, artärer och kapillärer, scannade av varenda cell. Plötsligt upphörde hennes observation och jag kände hur två mörka, starka händer grep tag i mig, i mitt huvud. De höll mig som i ett skruvstäd – och jag kände med ens hur hon frös mig till is, till betong. Hela mitt ansikte, mitt huvud domnade bort och jag kände hur livsenergin fullständigt rann ur mig. Ett kenosis, en uttömning utan motstycke. I mina öron – ja , i hela mig steg ett ringande, pipande ljud – starkare och starkare tills det nått orkanstyrka. Jag hann tänka, ”nu dör jag” innan jag rämnade. Upplöstes. Regnade bort i en myriad av atomer. Min kropp var plötsligt en nullitet – icke-existerande. Och det som jag en gång i tiden känt som ”jag”, föll handlöst inåt, bortåt. Och jag försvann. Utplånades.

Del 2: Ankomsten
Det som en gång varit jag, landade i – nej, sköts nu rakt in i en verklighet, ett universum av galenskap. En värld så främmande, så bortom allt det som jag någonsin tidigare erfarit. Ett kosmos av skimrande, symmetriska mönster, pyramider i klaraste neon, fluorescerande jakobsstegar i färger som jag inte ens trodde existerade. Ett rike av sådan skönhet, så vackert, så vettlöst skrämmande. Så väl jag kände igen denna dimension – och så främmande den ändå var. Ett rike av höghelighet som jag, arma syndare, hade slungats in i. Denna dimensions mönster, labyrintiska strukturer och linjer pulserade, avlöste varandra med en outhärdlig intensitet. Jag var nu så avskärmad från verklighet och tankar, så långt borta, att jag inte kunde tänka en enda tanke. Inte ett enda ord. Faktum är att jag var så frånkopplad att jag inte längre ens ägde förmågan att bli skräckslagen. Den gnistrande världen av vansinne och skönhet stegrade hela tiden, ökade i sitt pulserande och roterande och hade slutligen nått en intensitet bortom uthärdlighetens gräns. Den föreföll mig helt enkelt omöjlig att härbärgera.

Så, plötsligt – efter vad som känts som flera tidsåldrar, var jag tillbaka i min kropp, men samtidigt fortfarande kvar i ayahuascans neonskimrande, gnistrande rike. Djupt inifrån mig, från min innersta svärta, kände jag hur något började röra sig, tvingas ut. Hur det gick till vet jag inte, men min kropp hade reflexmässigt hunnit kasta sig över den svarta, breda hinken vid fotändan av madrassen innan slussarna öppnades. Och jag tömde mig, förenade mig med klagokören av kräkningar som kom från salens alla mörka vrår. Uppkastningarna kom med en sådan kraft att det lät som att en demon drevs ut. Det var ett gutturalt, primalt vrål, liksom det kom från ett ont väsen som nu tycktes fördrivas. Och det var inte långt ifrån sanningen, för det var ett mörker som drevs ut. Från mitt inres svartaste gömmor kom orenheten, smutsen, skulden, skammen, sorgen, vanmakten, kärlekslösheten. Mörkret jag härbärgerade, all sjukdom och död jag gick in i i min vardag på sjukhuset. Skulden och skammen från brustna kärleksrelationer. Sorgen över att inte ha hållit måttet i relation till människor jag älskade eller en gång älskat. Rädslan över att bli övergiven och lämnad ensam av alla de som betydde allra mest för mig. Förkrosselsen över att vara medskyldig till korsfästelsen av den Kristus som jag älskade så innerligt, men ändå likt Petrus svikit och försakat. Skammen över att se min bottenlösa längtan efter att passa in – i min yrkesroll, i mitt föräldraskap, som vän, älskare och bundsförvant. I alla livets angelägenheter. Otillräckligheten. Litenheten, Svagheten. Obetydligheten. Allt detta flödade fram, rakt ner i hinkens bottenlösa djup. Jag kräktes och jag grät, jag spydde och jag hulkade förtvivlat, men ingen kom till min hjälp. Det här var ett arbete jag var helt och hållet utlämnad åt att göra själv. Här kom ingen eller inget till undsättning. Och från änden av salen, från mörkret i vilket shamanen och hans följe vakade, var det tyst.

Mina uppkastningar upphörde lika hastigt som de hade kommit och jag föll handlöst tillbaka på madrassen, sögs obönhörligen tillbaka in i det kosmos av utomvärldsligt kaos som höll på att driva mig till vansinne. Och utrensningen fortsatte. Intensiteten i tillvaron jag var absorberad av var så skarp att jag kippade efter andan, flämtade, gäspade djupt, innan jag kände hur gråten vällde upp. Tårarna flödade fram som ett vårregn. Och jag grät, tröstlöst och förtvivlat. Ingen kom till min hjälp, ingen skyndade till min undsättning. Hur skulle jag ens överleva en sådan överdos av skönhet, av skimrande, gnistrande perfektion? När det kändes som att förtvivlan och ensamhet stegrat till ett rasande crescendo, hände det plötsligt. Jag mindes vad shamanens lärjunge och bundsförvant sagt till oss kvällen innan – att medicinen var här för att hjälpa oss, för att guida oss, för att lära oss. Medicinen var Guds redskap för att lokalisera och avlägsna det i oss som inte skulle vara där. Mörkret som inte var vårt, allt det som håller oss nere och tillbaka, det som skiljer oss från kärleken, från Gud – och därmed förmågan att älska oss själva. Och jag lät det ske – jag släppte taget och mitt i det psykedeliska universum som omgav mig på alla sidor, ja absorberade mig, så började jag låta medicinen arbeta, förbehållslöst. I den marinad av neon, obeskrivliga arkitekturer, det under av perfektion och symmetri som var så bortom all mänsklig förmåga, så kunde jag formligen känna hur medicinen påbörjade sitt arbete. Hur den, parallellt med att den rörde sig i det främmande universum jag befann mig i, även rörde sig inom mig, sökte och lokaliserade. Och med ens slappnade jag av och kände hur jag plötsligt kunde vara i denna överjordiska dimension utan fruktan och förbehåll. Hur jag kunde låta mig sväva i den, låta mig bombarderas av laserkaskader och neonregn och betrakta det som en vänlig värld, en värld av kosmisk kärlek och gudomlig omsorg. Och i ett avlägset fjärran hörde jag shamanen börja mässa sin uråldriga, undersköna icaro, en sång så drömsk och hypnotisk – shipibostammens egna heliga besvärjelser, samtidigt som medicinen arbetade i mitt inre.

Del 3: Till helvetet och tillbaka
Plötsligt kände jag hur det skar till som knivar i min mage, strax under naveln. Jag hörde mig själv kvida till och gny av smärta. Shamanens icaro tilltog i intensitet, när jag kände det – han rörde vid mig, i min buk – från andra sidan rummet! Jag kände hur han, från sin plats, centrerat vid rummets kortsida, sökte det i mig som krävde helande och läkedom. Han - eller medicinen genom honom, arbetade sig systematiskt genom min buk, opererade. Smärtan tilltog och minskade i takt med att han bearbetade det onda som behövde drivas ut. Plötsligt sköt smärtan upp med förnyad kraft, som glödgade pilspetsar, och jag gnydde till högt. Den vandrade uppåt, från magtrakten, upp via bröstkorgen, genom halsen och mynnade ut i en högljudd och hjärtbristande gråt. Allt detta var shamanens verk – eller ja, Guds verk! Hans operation fortsatte oundvikligen att driva ut det onda, det mörka och det oönskade som härbärgerats och ackumulerats i mitt inre sedan länge. All orenhet, allt det som stod mellan mig och Gud, alla inbillningar och självpålagda känslor av otillräcklighet, ovärdighet och orenhet.

Shamanens icaro avtog i styrka, och det hade blivit tid för vila. En molande värk kvarstod i magtrakten, som en påminnelse om vad som nyss rört sig därinne. Jag kände mig lindrad – men inte helad, och jag manades i mitt inre, att söka förnyad hjälp.

Med vingliga steg staplade jag fram till shamanens högsäte, där han satt och puffade på sin mapacho, sin sakramentala tobak. Hans silhuett avtecknade sig som en uråldrig stenstod, en höghelig uppenbarelse från sedan länge svunna tider och platser. Jag knäföll framför honom och han tecknade åt mig att lägga mig på rygg med huvudet mellan hans ben. Han blåste stora dunster av mapachons renande rök i mitt ansikte och jag inhalerade den i djupa andetag. Sen började shamanen hypnotiskt nynna på ännu en uråldrig icaro under det att han drog med sina händer över mitt ansikte och mitt huvud. Jag kände hur det började röra sig i mig, hur min andning blev allt tyngre och djupare. I takt med att han drog med sina händer över min kropp började jag först darra – för att sedan skaka spastiskt, parallellt med att shamanen lokaliserade och drog ut det mörka. Skakningarna tilltog allt mer, för att sedan eskalera i våldsamma kramper - närmast som dödsryckningar, och jag brast ut i okontrollerad, hämningslös gråt. Alltmedan tårarna strömmade längs med kinderna skakade min kropp alltmer häftigt och okontrollerat. Shamanen höll sina händer ovanför min kropp, och mitt i mina skakningar så drogs kroppen upp mot hans händer. Det kändes som om jag när som helst skulle börja levitera. Undan för undan drog han ut allt det toxiska, det gift som förgiftade mitt inre, allt det som stod mellan mig och kärleken, mellan mig och Gud.

Under växelvis gnyende och bottenlös gråt registrerade jag samtidigt hur människor på sina madrasser ute i mörkret suckade, grät och kved om vartannat, som en enda stor, kollektiv organism. Min kropp blev alltmer spastisk under det att shamanen intensifierade sin utdrivning, tills det närmade sig outhärdlighetens ruin. Då ändrade hans exorcism karaktär, och ett ögonblicks vila infann sig. Jag kände hur en massiv våg av värme spred sig från magtrakten och utåt, och det var som om jag blev varsamt vaggad som en nyfödd. I efterhand förstod jag att jag, i detta nu, befann mig i stormens öga.

Lugnet var kortvarigt, för magsmärtan sköt plötsligt upp igen, nästan synkront med att shamanens icaro tilltog i styrka. Plågan blåste upp till orkan, en tordönstämma som ekade i mitt inre samtidigt som shamanens händer sökte sig ner mot min magtrakt. I takt med att shamanens icaro stegrade, hörde jag hur ett flertal av de andra deltagarna förenades i unisona yttringar av gråt, djupa suckar, och högljudda gäspningar – en flodvåg av själslig smärtutgjutelse som var på väg att utmynna i en tsunamivåg utan pardon. Jag kände hur shamanen lät sina fingrar vägledas, lokalisera precis den plats i min mage utifrån vilken den skarpa smärtan emanerade. När han funnit smärtpunkten, visste jag att detta var det lilla, vibrerande ögonblicket innan det stora språnget, innan själva helvetets portar skulle öppnas. Men jag hade aldrig varit beredd på det som sedan skulle ske. Under sitt mässande, som nu hade utvecklat sig till ett febrigt rabblande av nästan maniska mått, tryckte shamanen hårt och plötsligt på min mage, djupt i min smärtpunkt och höll sedan kvar.

I samma ögonblick som han pressade sina fingrar hårt mot mitt mörkers epicentrum, rakt ner i min mages ömmaste punkt så exploderade rummet i en unison kaskad av uppkastningar. Bröder och systrar i rummets alla hörn kräktes hejdlöst och okontrollerat. Det var som om all den mörka energi som frigjordes i mitt inre, som lämnade min kropp också gav upphov till en massiv, kollektiv purga, en extremt stark lösgörelse av allt det som förgiftade oss alla, höll oss tillbaka, bakbundna och fångna. Jag har aldrig någonsin – varken förr eller senare, upplevt ett rum laddat med sådana extrema energier. Min kropp hävde sig upp i en sista, spänd båge och en slutgiltig gråtattack när den sista bojan lossades och den svarta massan av död och förbannelse, som likt tjära klistrat sig fast vid mitt inre och effektivt hindrat mig från att andas friskt syre, drevs på flykt och strålade ut från mitt sakralchakra som en massiv, andlig rökpelare. Kampen var över.

Shamanen, ett under av tidlös och gränslös visdom, vilken förmedlats till honom av förfäder och äldste – och framför allt av Gud den Högste själv, utgöt sin andedräkt över mitt ansikte – andades ut helig Ande över mig och mitt väsen. Sedan fattade han mina händer och förde dem samman ovanför mitt ansikte, sammanfogade till en tacksägelse gentemot medicinen och den Gud, alltings början och slut, alltings upprätthållare – som välsignat mig med läkedom, kraft och oändlig nåd. Han gav mig ett tecken, sedan reste jag mig upp vände mig mot honom och bugade djupt, i outsäglig tacksamhet över det läkandets mirakel jag fått nåden att genomfaras av.

Del 4: Befrielsen
Tillbaka vid min plats lade jag mig tillrätta och bara andades. Magsmärtorna var försvunna och tomrummet jag upplevde att mörkret lämnat i mitt inre, höll jag nu vidöppet för Gud själv att fylla med sin kärleks ljus. När jag slöt ögonen sögs jag återigen omedelbart in i den psykedeliska verklighet som jag varit gäst hos under kvällen. Att sluta mina yttre ögon var som att öppna mitt inre seende. Framför mig sken ett spektrum av ljusstrålar klara som laser, i de skönaste, vackraste av färger. De vinkade mot mig, vidgade sig och slöt sig välkomnande och inbjudande. Och där, i fjärran, därifrån de emanerade, framträdde konturerna av en kvinna i relief mot den mörka fond som strålarna kontrasterade mot.

Mama Aya var tillbaka. Men i ny, underbar skrud. Hon var fjärran från den stränga läromästare hon varit i början av kvällen - för tusen och åter tusen år sedan, då min resa tagit sin början och då hon med händer av granit hade slungat mig in sitt universum, det kosmos som betvingat mig, paralyserat mig och härbärgerat mig som besegrad och återvunnen, tillintetgjord och uppstånden, syndig och renad. Mama Aya var nu den gränslöst älskande föräldern, sinnebilden av den heliga jungfrun, själva Guds moder. Hon strålade mot mig som det barn jag nu var, avklädd alla lager, all förställning och alla förbehåll. Hon försvann från mitt inre synfält lika snabbt som hon framträtt, i samma ögonblick som shamanen började på en ny icaro.

Som på en given signal tilltog intensiteten i färger och inre landskap och jag sögs återigen djupare och starkare in i den psykedeliska dimensionens verklighet. Än en gång drabbade den mig med en styrka och makt som kändes oöverkomlig, som kändes alltigenom god, men samtidigt så intensiv att jag i denna stund undrade om jag ens skulle överleva natten. Tröttheten och utmattningen efter den ofattbara utdrivningsprocessen kändes dödlig. Men detta faktum skrämde mig inte. Min rädsla var en gång för alla besegrad. Min kapitulation inför Guds mäktiga kraft var total. Och jag uttalade orden: ”Gör med mig vad du behagar. Ta min vilja. Jag lägger ner mitt liv för dig. Jag fruktar inte döden, jag välkomnar den. Jag offrar allt”.

Med ens skiftade världen jag nu bebodde karaktär. Ljus trängde in där tidigare varit en mörk fond. Och shamanens sång växte i styrka. Orden var för mig obegripliga, men deras helighet gränslös och deras budskap alltigenom liv. Plötsligt framträdde shamanen framför mig i klarhet, som en sol kring vilken vi alla, syskon i det heliga rummet, kretsade. Och en våg av ljus, kärlek och gemenskap översköljde rummet, strålade in i vart och ett av våra hjärtan. Och på samma gång steg skrattet från alla rummets hörn. Extatisk glädje grep oss när skrattet bara ökade i styrka och vittnade om vår tacksamhet och befrielse. Om känslor så starka att de inte kunde ta sig något annat uttryck än genom det kvillrande, frigörande skrattet.

Tacksamheten var så påtaglig i rummet, att den gick att vidröra. Tacksamheten över att shamanen, som bärare av den gudomliga flamman och uråldrig livsvisdom, hade oss alla i sina händer, skyddade oss och bar oss som hönan bär kycklingarna under sina vingar. Han var länken, kärlet, Guds budbärare – och jag visste att han hade fullständig kontroll. Att han styrde oss, hade tillgång till våra hjärtans djupaste kammare och ledde oss genom de skiftande atmosfärer som genomfor rummet, liksom en gång Mose ledde det israeliska folkets uttåg ur egyptisk fångenskap och in i det förlovade Kaanans land. Jag litade på shamanen och jag älskade honom, denne Guds ödmjuke tjänare. Och jag visste att jag aldrig mer under denna natt bortom tid och rum skulle känna mig rädd, oavsett vad jag skulle komma att möta. Känslan av glädje, lättnad och tacksamhet bubblade upp, forsade fram som en vårflod. Ostoppbar. Gränslös. Min kärlek till Gud, till Kristus, till helig Ande visste inga gränser. Jag visste med ens vad det innebar att fullständigt och förbehållslöst lägga ner sitt liv för den Ende guden. ”Den som älskar sitt liv, ska mista det”, sa mästarnas Mästare till folket. Och jag förstod. Det Jesus gav uttryck för var varken misantropi eller cynism. Det han hela tiden menat var att vi måste dö bort från oss själva för att få återuppstå med Honom. Vetekornets väg. Försakelsens väg. Det eviga livets väg. Och här och nu blev det verklighet.

Epilog
Lika oväntat som Mama Aya nalkats mig, lika snabbt lämnade hon mig. Mjukt, ljudlöst och utan spår av skuggor. Och kvar på bädden i den nedsläckta salen låg jag. Medtagen bortom alla gränser, men samtidigt så till brädden uppfylld av kärlek, ljus och energi. Mama Aya må ha lämnat mig, men helig Ande var närvarande i varje cell, varje liten del av mitt inre. Guillermo, Cedar Luke, Masouma och Cornelia hade alla lämnat salen, lika ljudlöst som de kommit.

Helt omedveten om hur länge jag legat där, vad klockan var eller ens vad tid längre innebar som begrepp, kände jag hur uppbrottet var nära. Jag satte mig upp i dunklet och blickade ut över salen som nu framstod som ett ömsat skinn, ett kärl tomt på innehåll. Somliga låg kvar på sina madrasser, utmattade och frånvarande. Flertalet hade lämnat rummet och gått och lagt sig. Jag reste mig ytterst långsamt och försiktigt upp, osäker på om benen ännu bar mig. Men det gjorde de. Med prövande, smått vingliga steg rörde jag mig mot utgången, genom dörren och ut ur lokalen. På vägen mot sovsalen passerade jag matsalen och köket, där somliga yrvakna och dämpade satt och åt frukt och försökte förstå vad de nyss fått genomgå. Någon satt och samtalade dämpat med Cedar Luke. Varje blick jag mötte på min vandring genom rummen strålade, varje människa log. När jag passerade hallen var det som om något fick mig att stanna upp. Med ens kände jag hur något drog i mig – som om osynliga händer förde mig i riktning mot ytterdörren. En oemotståndlig inre röst som manade mig att gå ut. Jag krängde täckjackan över axlarna, drog på mig mina kängor och gick ut för att möta den skånska höstnatten.

Jag vandrade sömngångaraktigt, och samtidigt med en inre klarhet starkare än någonsin. Den nästan berusande doften av höstnatt, av fallna löv och mull och krispig frostnatt, fyllde mina lungor. Jag lämnade gården bakom mig och promenerade stillsamt tjugotalet meter fram till den mörka hagen. Så höjde jag mitt ansikte och lyfte blicken upp mot skyn. Den syn som mötte mig fick mig att fullständigt tappa andan. För ett ögonblick trodde jag att jag var kvar i ayahuascans bortomvärldsliga dimension.

Det jag såg uppenbarade sig som i en overklig dröm. Jag hade aldrig någonsin, vare sig förr eller senare, skådat en sådan stjärnhimmel. Myriader och åter myriader av stjärnor gnistrade mot mig som briljanter och opaler. Deras antal var oändligt, deras klarhet svindlande. Gång på gång svepte stjärnfallen över natthimlen. Ett regn av meteorer som framträdde i skarpaste relief mot den bottenlösa, svarta fonden som välvde sig i trehundrasextio grader och som uppfyllde hela mitt synfält. Intrycket var så starkt, skönheten så överväldigande att varma tårar rann längs med mina kinder. Värmen som vällde upp i mitt inre gjorde mig immun mot frostkylan i höstnatten. Gode Gud, vilken natt! En sådan klarhet. En sådan skönhet. Och jag mindes med ens hur det var under samma stjärnhimmel Gud en gång i tidernas begynnelse, slutit förbund med en annan gestalt. Här och nu, i denna höstnatt nalkades samma Gud mig. Det var som om en tidlös röst sade till mig: ”Skåda stjärnorna – så långt de sträcker sig från öster till väster, från norr till söder. Så talrika är mina löften till dig. Skåda himlavalvets djup – så långt det sträcker sig in i evigheten. Så oändlig är min kärlek till dig”. Och medan stjärnorna sjöng sin tysta symfoni av strålglans och toner av kristall så föll jag. Föll in i Guds ofattbara kärleks famn.

Och världen skälvde.

Coolt. Men du borde inte ge tillbaka din vilja till Gud. Jag tror att det är en förolämpning att ge tillbaka en av de dyrbaraste gåvor vi fått av Gud.

Changa istället nästa gång?

Tack så mycket för att du tog dig tid att dela din nästan obeskrivbara upplevelse. Och ett stort grattis till läkningen, det var helande att bara läsa din berättelse!

Trevligt att höra att det var seriösa shamaner och även seriöst drag i deras medicin!

Har mest hört talas om svenska dyra retreat med jättesvag medicin, och har själv träffat på en eller annan svensk "shaman" som inte ingav förtroende öht.

Skulle du vilja berätta något om tiden efteråt, märker du några kvarstående skillnader i ditt liv och hälsa?

Har din kristna tro ändrats på något sätt, och märker du några skillnader i din relation med Jesus och Gud?

Återigen tack för att du delade. Önskar dig all lycka och välsignelse på vägen!

Tack för att du läste, och för dina tankar. Mycket viktiga och relevanta. Jag håller med om att den fria viljan, vår egen vilja, är en av de dyrbaraste gåvor som har givits oss. När jag ber Gud att ta min vilja så menar jag att jag lägger min vilja i Guds händer, inte att den tas ifrån mig. Att lägga min vilja i Guds händer, innebär för mig inget annat än vägledning. Att jag överlämnar mig till en kraft större än mig själv. Att Guds Ande för mig i riktning mot det som är gott, ljust och rätt. Men det fria valet och mitt mandat att själv fatta samtliga beslut över mitt eget liv kvarstår. Hoppas att det blev lite tydligare för dig vad jag menade.

Det är inte omöjligt att jag använder mig av changa någon gång. Jag röker DMT-kristaller någon gång om året, i andligt och meditativt syfte, och changa hade säkert kunnat bidra till arbetet med min inre existentiella och andliga förjupning på motsvarande sätt. Dock är det ju ayahuasca/yage som används i just dessa specifika rituella peruanska och colombianska sammanhang.

Tack själv, för att du tog dig tid att läsa! Jättefint att höra att du uppskattade min berättelse och att den kunde vara till hjälp, det gör mig berörd.

Ja, tyvärr är det ju så, som du mycket riktigt påpekar, att det finns otroligt många charlataner, kvacksalvare och blåsare i just spirit plants/växtmedicin-branschen. Både här i Europa och i Sydamerika. Den mest ökända organisationen just här i Sverige är väl Ayahuasca International/Inner Mastery International, men sen finns det väl utöver det ett antal självutnämnda pseudoschamaner och hobbygurus. Jag är väldigt priviligierad som kommit i kontakt med seriösa aktörer, där man involverat schamaner och facilitatorer som är uppväxta och fostrade i en autentisk tradition och har arbetat ceremoniellt under hela sitt liv. Och ja, under samtliga ceremonier jag deltagit i har medicinen varit oerhört potent – samt att var och en haft möjlighet att under ceremonin (självklart efter shamanens bedömning och prövning) få påfyllningsdoser.

Angående kvarstående skillnader – jag skulle säga att det är just det som varit den största och viktigaste behållningen med retreaterna. Att de förändrat mig varaktigt på djupet. Under den senaste retreaten avlägsnades blockeringar i mitt inre som jag kämpat med länge, och som jag tidigare gått i intensiv terapi för (jag är övertygad om att även terapin har varit till hjälp, men inte varit tillräckligt effektiv som ensamt verktyg). Efter ceremonierna i höstas så är jag i kontakt med känslor jag nästan hade gett upp hoppet om att kunna nå. Jag kan gråta igen, jag kan bli berörd och är mottaglig på ett sätt som jag inte varit under en lång period. Jag har helt enkelt hittat tillbaka till mig själv på så många sätt. Jag vill verkligen understryka att detta bara varit möjligt att uppnå pga av att jag varit noga med att arbeta med integrationen och bearbetningen av ceremonierna även under lång tid efter retreaten. Det innebär att jag under någon månad efteråt, fortsätter att gå på den rekommenderade dietán (vilket även inkluderar avhållsamhet från sex, sociala medier, TV, Netflix osv osv) och ägnar mig åt daglig meditation och bön, där jag fortsätter att fokusera på de intentioner som jag mediterade över inför retreaten och som var mina viktigaste andliga syften. Detta i kombination med att efter dieten ägna mig åt fortsatt kontinuerlig terapi och mikrodosering med psilocybin (som jag gjort i ungefär ett halvår nu), har gjort att jag upplevt en enorm befrielse i mitt inre.

Min kristna tro – min relation till den treenige guden, till Gud, till Jesus och till helig Ande, har snarast fördjupats och intensifierats. Det har blivit så otroligt tydligt för mig att Gud arbetar genom medicinen för att tränga igenom mina försvar och rädslor, för att förstärka min relation till Gud. Ceremonierna i våras, som skedde i colombiansk tradition, var precis som ritualerna i höstas extremt tuffa på så sätt att jag kom till insikt om att jag tagit min tro och Gud för given. Att jag utan att jag riktigt märkt det själv distanserat mig från andlighet, från Gud och från trons väg. Att då få uppleva hur jag dog både fysiskt och andligt var nattsvart och en mardröm jag inte önskar någon. Men vad som också hände var att ljuset och kärleken till sist bröt igenom på riktigt och att jag committade igen, slöt ett nytt förbund med Gud och överlämnade mig fullt ut. Det var otroligt starkt. Dagen efter den första ceremonin berättade jag för en av de andra deltagarna, en zenbuddhistisk präst, om min natt av kamp och hur Gud sedan, i gryningen, trängt igenom rädslor och förtvivlan med allt sitt ljus och sin kärlek. Jag minns hur zenprästen sprack upp i ett brett leende och sa: ”Yeah, it´s like God suddenly shows up and with a big smile says: Hi, did you miss me???”

Än en gång, tack för dina varma ord. Jag önskar även dig all välsignelse, frid och ljus!

Först och främst, tack för en otroligt välskriven och intressant text. Utan att själv varit i närheten av en resa av denna magnitud så var det väldigt målande och beskrivande och lämnade

Jag är intresserad av att veta hur man bär med sig en sådan upplevelse tillbaka in i den stundtals monotona vardagen?
I vår västerländska kultur så prisas man om man jobbar hårt, tjänar pengar och klättrar på karriärstegen. Pengar är ju dessvärre en stark motivator, i många fall för min egen del. Det är inget jag är stolt över men många gånger känns det som att man skulle kunna köpa sig frihet med ett fett bankkonto.
Vad är din inställning till det monetära numer? Jag såg att du nämnde att du jobbar inom sjukvården och jag kan förstå om du drivs framåt av det faktum att du hjälper människor.

En annan fråga är om det lämnas helt åt en själv att integrera upplevelsen? Har du vänner och familj som förstår sig på din resa och kan hjälpa dig? Finns det något form av skyddsnät eller är man lämnad till att ta tag i integrationen själv? Hur är det med de personer som arrangerade retreatet - är de med och tunear in efter upplevelsen?

Finns det en baksida till en sådan här upplevelse? Personligen är jag rädd för att genomföra en sådan resa och känna mig främmande för de materialistiska och kapitalistiska värderingarna som lever hos oss i väst.

Tack igen för en fin text och tacksam för svar!