Kvinnor som ej vill tala om sina misshandelsrelationer

Har märkt ett vanligt förekommande fenomen ibland kvinnor som varit i misshandelsrelationer: De vägrar diskutera det vilket får mig fundersam då den största delen i läkningsprocessen är att tala ut om det, helst med andra av samma erfarenhet för att få bekräftat och stärkt självkänslan a lá "Jag är inte galen, det är han som felar" vilket tyvärr är en möjlighet som inte finns i sverige då ingen samlar grupper av dessa kvinnor för att få samtala. Allt sker i slutna samtal med psykolog eller kvinnojour vilket i min mening är dåligt då det alltid hjälper att höra andras erfarenheter för att förstå att dessa "män" går tillväga på samma sätt med alla sina offer. Det bryter alltså isoleringskänslan "Det är bara mig detta händer för att jag är så värdelös/ful/dålig.."

Har någon här märkt av samma sak? Kvinnorna jag tänker på sluter in sig i sitt skal och när de får chansen att tala med någon, vägrar de. Skadan för dessa brukar vara enorm då de inte släpper ut någonting utan håller allt inom sig och det tär på dem psykiskt såpass att det kan resultera i en diagnos.

Jag gissar på att detta beror på skammen efter misshandeln (tänker på alla former från digital till ekonomisk, fysisk, psykisk, sexuell samt matvåld) och att skammen hindrar dem från att våga prata? men skammen bör ju inte ligga hos den som utsatts utan hos den som misshandlat. Skammen är HANS, inte hennes!

Lyssnar gärna på input från er andra med erfarenhet och eller tankar kring detta scenario.

Vilken jobbig jävel du måste vara om du tror att alla ska framträda som psykologer för att andra människor har råkat illa ut. Att tala om sitt förflutna ska komma inifrån och inte tvingas fram och det bästa andra kan göra är att vara bra människor.

Att man känner skam som offer är helt normalt. Vill du ändra på det så vore ju det naturligtvis bra.
Är det nån som vet av alla så är det du!

Talar om när två misshandlade kvinnor ska samtala och en vägrar tala om det alls. Du har inte förstått inlägget, tråkigt men det verkar vara vanligt med hjärntrötthet här på forumet. Thats okay.

För det första vet jag inte om det du ser stämmer på något generellt plan, och för det andra, om vi antar att det stämmer, gissar jag att det beror på att de misshandlade drabbats av trauma och kanske inte kan prata om det.

Mycket intressant och tack för att du förstått tråden rätt!

Trauma..vad är det i traumat som orsakar denna stumhet? Är det skam som är grundpelare i det?

Du verkar undra varför kvinnor kan känna skam i sådana lägen, när det inte är de som misshandlar.

Det beror förmodligen på att de själva bär ett ansvar för vilken livssituation de försatt sig i.

Att välja och belöna fel män är väl kvinnans främsta ondska. Ofta förbiser man kvinnors del av ondskan, men kvinnor som väljer rötägg lever mitt i kvinnors del av ondskan.

Det är förstås inte alltid rimligt att klandra, men nog finns det ett förklaringsvärde där.

Många svänger sig med en vokabulär som innehåller offerkoftor både hit och dit och används ofta nedsättande av hög som låg.
Kanske inte vill falla in i offertkofteriet eller så är ämnet psykiskt smärtsamt och väcker återupplevanden.

Kanske för att man blir dömd. Typ vad gjorde kvinnan som fick en utåt sett normal man att slå halvt ihjäl henne? Folk tycker ju det är kvinnans fel. Sedan är folk oförstående att hon inte lämnar med en gång.

Men kvinnor talar ändå mer om det än män som blir misshandlade.

Personligen pratar jag endast om det med ett par absolut närmaste, och endast när jag har behov av att prata av mig.
På Min arbetsplats känner man till vad som hänt mig, pga blivit tvungen att informera om att ingen får ge ut info om mig, barnens skola vet utifall han dyker upp. Avskyr att så många vet, jag är bra mamma, kompetent, smart och stark. Avskyr när en manlig chef lägger huvudet på sned och frågar hur det är med mig nu och om jag fått stöd. Avskyr. Jag är ju fortfarande lika bra på mitt jobb och har inte lust att reduceras till den där kvinnan som blivit utsatt för våld.

Inte alltid heller man är öppen för att prata om det, ibland är man på gott humör och vill inte tänka på det.

Nu är jag man men jag levde i en relation i 8 år med en kvinna som misshandlade mig fysiskt och psykiskt varje dag. Jag polisanmälde aldrig, jag har aldrig gått till en psykolog, men jag försökte att få hjälp. På den tiden fanns ingen mansjour och ämnet var naturligtvis tabu. Däremot gav kvinnojouren mig stöd i form av respekt för min situation. Min situation såg enligt dem exakt ut som de kvinnor de hjälpte. Deras råd handlade egentligen om polisanmälan.

På den tiden visste man inte att misshandel i nära relation var ungefär lika vanligt att förövaren var en kvinna som att förövaren var en man. Forskningen haltade. Män anmälde pga skam inte det de blivit utsatta för, därför mörkertalet. Den enda samhälleliga hjälp som fanns handlade om att mannen var den som misshandlade på olika vis och att mannen skulle gå i terapi. Jag tror att det krävs en enorm öppenhet för att någon skall tillgodogöra sig den typen av terapi, och att den som är villig att deltaga egentligen inte är den som behöver det.

Jag vet knappt hur jag lyckades ta mig därifrån. Det tog mig flera år att komma tillbaka och bli mig själv igen men jag är skadad för livet av mina upplevelser. Jag fanns inte längre. Inget självförtroende, ingen självrespekt och jag hatade mig själv. Jag tror att kvinnor som blir utsatta kan känna samma sak som jag.

Ämnet som vi nu diskuterar i tråden är ett problem som om vi inte finner någon radikal lösning på kommer att eskalera. De flesta fattar inte heller hur man kan behandla en medmänniska illa överhuvudtaget men vi ser det varje dag. Sjuka parförhållanden där båda parter behandlar varandra extremt illa eller där ena parten utövar ett förtryck. Forskning krävs, och ingen pseudovetenskap. Det behövs seriös forskning om vi människor skall kunna adressera problemet.

Folk förstår inte hur nedbrytande det är. De förstår inte att man långsamt blivit värre och värre behandlad och att man tappar kollen vad som är normalt. Och att lika många män råkar illa ut.

Blev psykiskt misshandlad av en sk vän. Man skäms. Och då är det inte alls lika jobbigt som en relation. Folk frågade varför jag inte bara slutade umgås. Jag var manipulerad. Det är okul att erkänna det. Det behövdes att någon nästan dog för att jag skulle vakna upp.

Två kvinnor som båda misshandlats dömer knappast ut varann då de vet det var männen som var skadade.
Aha, syftade mest på kvinnor som mår fruktansvärt efter misshandel, det hela skett nyligen och de uppenbart behöver bearbeta men förvägrar sig själva det genom att vägra prata om det. Mer så.
Håller helt med dig i att offret skickas i terapi när det är förövaren som borde gå och det beror på att förövaren inte går att hjälpa. Psykopati, narcissism o.s.v går ej att bota via terapi så man satsar istället på att hjälpa offret då förövaren alltså anses obotlig. Too far gone, lost case. Den senaste forskningen påvisar hjärnskador och hjärnskador kan ej talas bort utan de blir stället mer manipulativa av terapi då de kommer på fler sätt att härma empati.

Kan förstå att män inte vill tala om sina misshandelsrelationer då män överlag är mindre verbala men kvinnor brukar önska det.