Citat:
Kanske inte så mycket en ren rusrapport, mer en förklaring till varför vissa saker blir som de blir.
Det var på den tiden då allt var kaos. Inuti och utanpå. Jag var vilse i min egna stad, i min egna kropp, med mina egna tankar. Dag var natt och det enda som betydde något var festa och lösa förbindelser.
Antingen var jag ute och svirade, eller så låg jag ensam på ett ångestmoln i hopplöshet. Det fanns inget annat.
Ingen verkade se hur jag mådde. Att skolan gick åt helvete. Betygen i botten. Att mina destruktiva relationer sakta drog mig nedåt, gjorde mig färglös, själlös. Att jag hamnat i ett (miss)bruk av alkohol och tabletter, bara 16 år gammal.
Jag hade precis blivit vräkt från ett rum jag hyrt hos en gammal tant. Tantens gubbe hade en dag, helt oanmält, stövlat in för att fixa elementen, och höll förmodligen på att trilla baklänges av vad han såg:
Jag låg naken, häftigt snarkandes, säkert dregglandes och stinkandes med en stor naken kille bakom mig i sängen. Bordet var fullt av flaskor, fimpar och annat sunk. Kläder låg spridda överallt och en stor bong stod mitt på golvet. Beastie Boys "Something's Got To Give" snurrade på repeat, och rummet var ogenomträngligt av spritångor, kroppsdoft och rök.
Tanten stängde samma dag av av elen, och skrev en mycket arg lapp, att jag skulle vara ute inom en vecka.
Det var december. Dagarna innan jul. Inte så lätt att få tag på nytt boende, men framförallt inte lätt att klara sig utan el.
Den första natten fick jag inte fatt på någon att sova hos, så jag fick sova kvar i rummet utan el, med sovsäck, mössa och vantar. Jag rökte extra mycket joint den natten, som hämnd.
Otroligt nog lyckades jag hitta en liten lägenhet jag kunde flytta in i omgående.
Trots det så kändes livet skit. Nya lägenheten kändes skit. Jag kände mig oduglig, smutsig och vilsen. Jobbet på restaurangen kändes skit. Jag hittade inte vägen till det riktiga livet, och livet verkade parera mig. Det enda som gjorde mig glad var de små stunderna då jag var väck på tabletter eller alkohol. Eller när jag lyckats få med mig ett hemsläp. Den enda kärlek jag visste om.
Men nu, nu vankades det inflyttningsfest!
Stockholm festival 7,0% stod högt i kurs på den tiden. Relativt billig ångestdämpande, som ofta överraskade med rejäl urspårning. (Ju mer kaos på utsidan, desto mindre kändes kaoset på insidan).
Min kompis Fiona och jag försåg festgänget med bakpotatis från den gamla micron, någon spelade på min halft stränglösa gitarr, nån annan överröstade denne med någon av mina hundratals brända cd-skivor och livet kändes för ett ögonblick mindre outhärdligt.
Alla ville dra till det nyöppnade innestället för att se vad det hade att erbjuda. Jag laddade fickan med några blå, då jag visste att dessa kunde komma väl till pass under kvällen. En extra flipp om inte ölen flippade nog.
Utestället vi kom till var såklart skit, som alla andra uteställen i alla småstäder. Skitmusik spelad av nån skit-dj på ett dansgolv fullt av skitpersoner. Trots att jag var mer än berusad så letade sig ångesten in under mina kläder. Jag kände mig malplacerad och deppig av att vara där, sa till de andra att jag skulle dra. Ville bara hem, röka och sova.
Jag drog på mig min Baja Jerga och sneddade torget. Utanför pressbyrån stötte jag på Fredrik. En kille jag träffat många gånger tidigare via gemensamma vänner, på fester, på stan och på biljarden. Han var en av de få killarna jag hade försökt haffa som jag inte hade fått. Av den anledningen blev han givetvis mycket intressant. Fredrik hade en annan stil än mig. Han var liksom mer mer städad jämfört med sunkisarna jag brukade hänga med. Inklusive mig själv. Han var äldre och verkade mogen i sitt sätt att prata.
Jag frågade om han ville dela på en holk, men han sa
Nåväl, jag kan iallafall säga att han fick mig att känna saker jag tidigare aldrig känt. Där och då blev jag kär i både honom och tjacket. En intensiv kärlek. Jag hade hittat hem! Hädanefter ville jag inte ha någon eller något annat. Jag var fast. Hade jag träffat Fredrik den där kvällen, utan tjack, hade jag ändå blivit kär. Hade jag träffat tjack den där kvällen, utan Fredrik, hade jag ändå blivit kär. Och kombinationen var otrolig.
Fredrik gav mig kärlek, ömhet, bekräftelse och pysslade om mig.
Tjacket gjorde mig stabil, självsäker, bromsade min hyperaktiva sida och bar mig genom svårigheter.
Nu blev skitjobbet uthärdligt, och jag fann det mesta bli jävligt mycket mer lättsamt och easy. Ruset var liksom inte som ett rus, utan mer som ett plåster, en krycka eller en tolk som förklarade saker jag inte förstod. Detta hade jag saknat hela mitt liv. Saker föll på plats.
Folk jag tog det tillsammans med blev ofta väldigt intensiva och speedade, medan jag blev lugn och varm. Klok som en bok.
Detta blev iallafall mötet och inledningen till en lång relation med både det vita och med Fredrik.
(Ska såklart tillägga att allt inte bara varit bra, nej långt ifrån. Det finns en baksida också. Men den fokuserar jag inte på nu, här idag, när jag berättar för er.)
Kommentera gärna vad du tyckte, om något saknades eller om något var extra bra.
Sensmoral:
Lev väl. Peace ☮️
Det var på den tiden då allt var kaos. Inuti och utanpå. Jag var vilse i min egna stad, i min egna kropp, med mina egna tankar. Dag var natt och det enda som betydde något var festa och lösa förbindelser.
Antingen var jag ute och svirade, eller så låg jag ensam på ett ångestmoln i hopplöshet. Det fanns inget annat.
Ingen verkade se hur jag mådde. Att skolan gick åt helvete. Betygen i botten. Att mina destruktiva relationer sakta drog mig nedåt, gjorde mig färglös, själlös. Att jag hamnat i ett (miss)bruk av alkohol och tabletter, bara 16 år gammal.
Jag hade precis blivit vräkt från ett rum jag hyrt hos en gammal tant. Tantens gubbe hade en dag, helt oanmält, stövlat in för att fixa elementen, och höll förmodligen på att trilla baklänges av vad han såg:
Jag låg naken, häftigt snarkandes, säkert dregglandes och stinkandes med en stor naken kille bakom mig i sängen. Bordet var fullt av flaskor, fimpar och annat sunk. Kläder låg spridda överallt och en stor bong stod mitt på golvet. Beastie Boys "Something's Got To Give" snurrade på repeat, och rummet var ogenomträngligt av spritångor, kroppsdoft och rök.
Tanten stängde samma dag av av elen, och skrev en mycket arg lapp, att jag skulle vara ute inom en vecka.
Det var december. Dagarna innan jul. Inte så lätt att få tag på nytt boende, men framförallt inte lätt att klara sig utan el.
Den första natten fick jag inte fatt på någon att sova hos, så jag fick sova kvar i rummet utan el, med sovsäck, mössa och vantar. Jag rökte extra mycket joint den natten, som hämnd.
Otroligt nog lyckades jag hitta en liten lägenhet jag kunde flytta in i omgående.
Trots det så kändes livet skit. Nya lägenheten kändes skit. Jag kände mig oduglig, smutsig och vilsen. Jobbet på restaurangen kändes skit. Jag hittade inte vägen till det riktiga livet, och livet verkade parera mig. Det enda som gjorde mig glad var de små stunderna då jag var väck på tabletter eller alkohol. Eller när jag lyckats få med mig ett hemsläp. Den enda kärlek jag visste om.
Men nu, nu vankades det inflyttningsfest!
Stockholm festival 7,0% stod högt i kurs på den tiden. Relativt billig ångestdämpande, som ofta överraskade med rejäl urspårning. (Ju mer kaos på utsidan, desto mindre kändes kaoset på insidan).
Min kompis Fiona och jag försåg festgänget med bakpotatis från den gamla micron, någon spelade på min halft stränglösa gitarr, nån annan överröstade denne med någon av mina hundratals brända cd-skivor och livet kändes för ett ögonblick mindre outhärdligt.
Alla ville dra till det nyöppnade innestället för att se vad det hade att erbjuda. Jag laddade fickan med några blå, då jag visste att dessa kunde komma väl till pass under kvällen. En extra flipp om inte ölen flippade nog.
Utestället vi kom till var såklart skit, som alla andra uteställen i alla småstäder. Skitmusik spelad av nån skit-dj på ett dansgolv fullt av skitpersoner. Trots att jag var mer än berusad så letade sig ångesten in under mina kläder. Jag kände mig malplacerad och deppig av att vara där, sa till de andra att jag skulle dra. Ville bara hem, röka och sova.
Jag drog på mig min Baja Jerga och sneddade torget. Utanför pressbyrån stötte jag på Fredrik. En kille jag träffat många gånger tidigare via gemensamma vänner, på fester, på stan och på biljarden. Han var en av de få killarna jag hade försökt haffa som jag inte hade fått. Av den anledningen blev han givetvis mycket intressant. Fredrik hade en annan stil än mig. Han var liksom mer mer städad jämfört med sunkisarna jag brukade hänga med. Inklusive mig själv. Han var äldre och verkade mogen i sitt sätt att prata.
Jag frågade om han ville dela på en holk, men han sa
Nåväl, jag kan iallafall säga att han fick mig att känna saker jag tidigare aldrig känt. Där och då blev jag kär i både honom och tjacket. En intensiv kärlek. Jag hade hittat hem! Hädanefter ville jag inte ha någon eller något annat. Jag var fast. Hade jag träffat Fredrik den där kvällen, utan tjack, hade jag ändå blivit kär. Hade jag träffat tjack den där kvällen, utan Fredrik, hade jag ändå blivit kär. Och kombinationen var otrolig.
Fredrik gav mig kärlek, ömhet, bekräftelse och pysslade om mig.
Tjacket gjorde mig stabil, självsäker, bromsade min hyperaktiva sida och bar mig genom svårigheter.
Nu blev skitjobbet uthärdligt, och jag fann det mesta bli jävligt mycket mer lättsamt och easy. Ruset var liksom inte som ett rus, utan mer som ett plåster, en krycka eller en tolk som förklarade saker jag inte förstod. Detta hade jag saknat hela mitt liv. Saker föll på plats.
Folk jag tog det tillsammans med blev ofta väldigt intensiva och speedade, medan jag blev lugn och varm. Klok som en bok.
Detta blev iallafall mötet och inledningen till en lång relation med både det vita och med Fredrik.
(Ska såklart tillägga att allt inte bara varit bra, nej långt ifrån. Det finns en baksida också. Men den fokuserar jag inte på nu, här idag, när jag berättar för er.)
Kommentera gärna vad du tyckte, om något saknades eller om något var extra bra.
Sensmoral:
Hade jag haft trygga, uppmärksamma vuxna runt mig, som såg mig och vad jag behövde, hade jag aldrig behövt varken tjacket eller Fredrik. Nu tog det mig decennier att själv lista ut hur jag skulle klara att leva och att söka hjälp för mina diagnoser. Hade jag fått denna hjälp från början hade jag säkert klarat skolan, relationer och användning av tid och energi. Självmedicinering i sin renaste form!
Lev väl. Peace ☮️
Sjukt intressant läsning, känner igen mig i mycket! Du skriver dessutom riktigt, riktigt bra. Funderar lite när jag läser, har du ADHD eller så? Tänker på din reaktion på tjacket, du blev mer lugn än speedad liksom. Blir själv lugn, fokuserad, mer strukturerad, mer tålamod när jag tar tjack eller centralstimulerande och jag har ADHD.
