Citat:
Ursprungligen postat av
crocodilelilo
Jag ser inte riktigt din tolkning av artikeln när jag läser den. Han vill domstolen ska få möjlighet att göra bedömningen och inte åklagaren. Men åklagaren kan bara åtala om det finns tillräckliga bevis för fällande dom och där har de olika åsikter.
Han pekar även på att myndigheten hade kunna välja en annan väg än att hänga ut Mats offentligt. Hade de hanterat det som ett vanligt personalärende hade utgången kanske blivit annorlunda och de hade då följt arbetsmiljölagen lite bättre.
Det hade inte hindrat en offentlig granskning eftersom utredning var offentlig så media hade redan den i handen. Om de då hade rapporterat om den hade de följt de publicitetsregler som de verkar under men nu, efter en presskonferens, hade de mer eller mindre fritt fram.
PS Den springande punkten är presskonferensens vara eller icke vara, inte utredningen eller dess offentlighet.
Om en myndighet skall meddela något uppmärksammat offentligt är naturligtvis en presskonferens ett utmärkt medel. Det här med presskonferensen är ju bara ett villospår.
Det som argumentet med arbetsmiljölagen och personalärende går ut på är att det skulle göra att man inte alls skall kritisera en hög chef offentligt med namn utan lägga locket på i frågan om offentlig korruption som det här rör sig om, inom det statliga våldsmonopolet med dess makt över oss dessutom, vilket är orimligt.
Om det begås brott i myndigheter är förstås värre än om det bryts mot allehanda regler och förekommer korruption, men det finns förstås inget som säger att det måste vara brottsligt för att vara helt uppåt väggarna fel i maktutövningen och att det måste bli offentligt det med.
Det Tommy Iseskog förespråkar är därför i högsta grad en korruptions- och tystnadskultur där höga makthavare skall skyddas från rättmätig kritik i det offentliga under förevändning att maktutövningen handlar om
personalärenden. Eftersom all maktutövning sker av människor är allt ett personalärende och skylla skyddas från insyn. Detta synsätt är en pest som spridit sig de senaste åren och parat med bristen på tjänstemannaansvar är det ett klockrent recept på att ingen skall behöva ta ansvar för någonting när de begår grova fel och utnyttjar sin ställning.