Sverige – Ett land där man inte skämtar?

Ni som har varit ute och rest mycket, håller ni med om att andra kulturer och folk (av egen erfarenhet södra Europa och delar av Östeuropa) har mycket mer skämtsamma konversationer i jämförelse med oss här i Sverige? När jag var ute och reste och blev vän med lokalbefolkningen på olika ställen, märkte jag detta ganska tydligt. Dessa människor kan ha skämt på skämt uppradade och inte sällan är det olika skämtsamma historier som delas mellan dem.

Men när jag är hemma i Sverige och umgås med vänner och bekanta, så är denna sida av det sociala så frånvarande? Vet inte när det var sist jag hörde någon dela med sig av en skämtsam historia som fick hela gruppen att skratta. Dessutom finner jag det svårt själv att klämma ut ett roligt skämt bara sådär, och när man inte hör andra berätta skämt så får man ju heller inte höra något roligt som man kan ta med sig till nästa grupp av människor.

Delar ni min uppfattning att vi i Sverige inte skämtar så mycket, är inte så avslappnande och lättsamma? Eller är det kanske jag som helt enkelt inte har befunnit mig i sådana kretsar?

Hur upplever du det sociala samspelet här i Sverige, är det ofta lättsamt och skämtas det ofta hos dig och dina vänner/bekanta?

En del är väldigt lättsamma och skämtar mycket, andra mindre. Kan inte säga att jag upplever att det är någon brist på lättsam attityd kryddat med skämt. Kan nästan tycka att det blir för flamsigt ibland rent av.

Absolut inte. Jag tycker precis tvärtom, vi är mycket mer tillåtande för trams och skoj här än många andra.

Kanske, om du underhåller folk så slår jag från blindsidan. Med humor såklart…eller?

Ja, det handlar nog mer om vad för sorts människor man beblandar sig med kan jag gissa, alla är olika. Men att vi påverkas av den kulturella zeitgeist:en som dikterar vad som är okej och inte okej att skämta om är ju inget nytt. Det finns alltid någon som är skitnödig och blir förolämpad. Om det är ett skämt som riktar sig personligt kan jag förstå att man kan ta illa upp, men upplever att det även kan förekomma när om man t.ex. drar skämt kring olika stereotyper.

Jag får försöka hitta de där lättsamma typerna som inte tar saker och ting så seriöst, för ett gott skratt gör susen för själen.

Är inte det här en generationsfråga? 40-talisterna växte upp med slap stick-humor, där allt var tillrättalagt. På sin höjd var det fräckisar. Sen kom 60-70-talisterna som växte upp med Nile City och mycket ironi. Millennials går runt och ängslas över precis allt. Minsta lilla skämt är ett övergrepp på något sätt. Allt är kränkande, och det finns ingen självdistans. Ofta får man själv bryta isen och sätta en sorts hög ribba i en grupp, så att andra kan spänna av. Precis som att man genom att säga att man själv röstade SD, får andra att kunna öppna upp sig om invandringen.

Tror du har helt rätt! Att våga bryta mot de konstruerade konventionerna och sätta ribban högt är nog ett bra tillvägagångssätt, för att på så sätt visa att man inte en konformistisk slav som inte vågar sticka ut med sina "impopulära åsikter." Genom det skapas en självdistans och en lättsam I don't give a shit-inställning. En perfekt grund för en skämtsam och skön atmosfär, med andra ord.

Jag skämtar aldrig, det är ett stort no,no.
Man skall vara allvarlig för att tas på allvar av andra.

Jag skämtar med folk jag känner klarar av det. Det krävs att man inte är skitnödig och börjar gråta för minsta lilla. PK-hjon och andra fanatiker hade aldrig klarat av någon typ av humor så hos sådana får man hålla sig tydlig och neutral hela tiden.

Vad vill jag säga med detta? PK-svennar och fanatiska islamister klarar inte av att slappna av och bjuda på sig själva tyvärr!

Med normalt sinnade människor går det dock hur bra som helst.

Alltid nån jävel som blir sekundärkränkt om man skämtar

I Göteborg så skämtar vi bokstavligen hela tiden....

Nej, känner inte igen mig. På jobbet tramsas det mycket, även om allt inte är "skämt" i bokstavlig mening. Det är helt nödvändigt för en bra stämning. Naturligtvis en fördel om det är någorlunda etniskt homogent så att man har gemensamma referensramar och vet var gränserna går.