Ångest av MS Estonia

Har läst på en del om MS Estonia, faktumet att >85% dog. Den panik och tumult som uppstod bland de som försökte ta sig ur fartyget men inte lyckades... Jag har på sistone tänkt mycket på detta samt haft mardrömmar. Jag existerade inte när fartyget sjönk, ändå känns det som att träffar mig.

Vad kan man göra? Jag inbillar mig i människornas perspektiv och det känns verkligt. Får i princip en existentiell ångest, en dödsångest eller dylik. Det låter konstigt för att det är så nischat. Har dock inte upplevt något liknande på länge.

Du har stark inlevelseförmåga. Att motarbeta den brukar inte vara ett vinnande koncept i långa loppet. Det är filmer som spelas upp i dit huvud. Påminn om det. Tänk t ex; vilken fantastisk thriller min hjärna bjöd mig på. Har du lite tur så är det så enkelt, även om det tar tid att få nya rutiner

Kanske ta steget längre och se om du kan använda inlevelseförmågan till t ex ett författarskap?

Tänk "tack" och se vad som kommer sen. Hur kan du vara tacksam för denna upplevelse?

God kväll

Har gått igenom samma fas... gäller bara o sluta nässla sig in i det och inte läsa om det överhuvudtaget. Börja läs om/se på annat och sluta kolla på dokumentärer/texter eller annat som knyter an till Estoniakatastrofen =)

Du var inte där men du har stark ångest?

Min dröm är att få ha varit med den där natten i september 94.

Förmodligen hade jag sett till att Pierre Isacsson hade tagit sig av båten också.

Sen hade jag gripit Avo Piht den ynkryggen.

Varför Avo Piht och inte befälhavaren?

Herr Pith överlevde och gick sen upp i rök så han om något vet sanningen.

Tror alla bar upplevt det du upplever nån gång. Som barn/tonåring tänkte jag också mycket på existentiella frågor, om jorden, olyckor, molnen, universum och kunde därigenom få mycket ångest, overkloghetskänslor och stor rädsla.

Läs på om Treblinka så ska det nog ordna sig!

Det enda som är konstigt är att det specifik är Estonia. Annars är det samma sak som alla andra lider av. Fantasier, tankar, minnen som utspelar sig i huvudet. Du tänker på någonting och sen mår du dåligt, den moderna sjukdomen.

Michael Singer har skrivit intressanta böcker om detta.

Dokumentärerna påverkar mig också.

Men sen såg jag Jonas Gardells De dagar blommorna blommar.. och jag kommer ALDRIG gå på en färja igen.

Serien De haft dolda, också i Herr Gardells regi, har förstört min framtida långfärdsskridskokarriär. Tyvärr har ja som du ett intresse av dessa händelser vilket övergått till en rädsla för just dylika fortskaffningsmedel. Ja. Inget tips alls, mer bara att jag är med dit där.