Konservatismen, blasfemi och Lars Vilks

Denna runa var intressant och välskriven:

https://www.expressen.se/kultur/kons...-idiot-for-sd/

Vi kan ju ta den som utgångspunkt?

Jag tänker att Lars Vilks var allt annat än konservativ i sin syn på konsten, LV var verkligen allt annat än det.

Men han var en lurifax. Han var egensinnig och intelligent, på många sätt likt Piraten. Fick han någonsin piratenpriset i Kivik? Ni vet det där som den mer konservative Ranelid aldrig får?

Men många nationalkonservativa kom att uppskatta honom. Även om hans syn på konsten verkligen var så långt från tron på "eviga estetiska värden" man kan komma, så satte han fingret på konstvärlden ömma punkt om att den skulle vara frisinnad och tolerant. Han avslöjade ett hyckleri och skenhelighet som konstvärlden ännu inte riktigt hämtat sig från, och det är ju kul för en konservativ?? Han fick PK-hycklarna i gungning?

Jag drog alltid på smilbanden över många av hans påhitt, men ännu tvingas (?) vi censurera Profeten M. som Rondellhund. En hund med turban som kallas för M och anges som profet.

Life of Brian kommer jag att tänka på... hur många kristna som blev bestörta. Biograferna i Norge visade inte den, i Sverige var den barnförbjuden. Då visade kulturvärlden ingen hejd på att häckla de korkade kristna, som inte fattade att Brian bara var en parallell händelse till Jesus, född i grannstallet. Högst ovillig att vara profet.

Nu, när man inte kan rita en gubbe i turban utan dödshot, jaha, då är ropen från konstvärlden helt annorlunda.

Varför?

Den enda skillnaden jag ser är muslimernas enorma våldskapital, medan kristna mest bara blir ledsna när man kränker deras tro.

Hur tänker ni konservativa om det? Ni vill ha tillbaka blasfemilagarna?

Jag skulle till och med säga att Vilks' institutionella konstbegrepp är användbart för konservativa, eftersom det är ärligt. Det finns många dåliga teorier om konst, som att den ska utgöra ett avantgarde i någon progressiv vision, att den ska uttrycka genialitet, att sanna konstnärer är människor som ser saker vi andra inte ser, och annat dumt som alltid kommer leda till besvikelse. Vilks sa som det var: konst är det som konstetablissemanget pekar på och säger är konst. Det rör sig inte om någonting överskridande, utan om ett kotteri, och vad kotteriet sysslar med är inte per definition intressant eller viktigt.

Det är samma slutsats som mer eller mindre konservativa figurer som Odd Nerdrum och Anselm Kiefer har dragit. Utifrån det kan man välja att utträda ur konstvärlden och avfärda den som ointressant. Det gjorde Nerdrum när han beslutade sig för att måla som Rembrandt, Tizian och Caravaggio i stället för att vara konstnär. Man kan också välja att stanna i konstvärlden och, med hjälp av sin desillusionering, klättra i den och använda den på ett subversivt sätt. Det är vad Kiefer gör med sina anspelningar på Stefan George och Morgenthauplanen, "förintelsemonument" för SS-soldater med mera.

Man kan inte rakt av kalla Vilks för en subversiv konstnär, åtminstone inte en avsiktlig sådan. Hela hans motivation tycks snarare ha kretsat kring hans egen person. Men han fick ändå etablissemanget att framstå som motsägelsefullt och opålitligt.

Fria Tider är definitivt någonting på spåret i sin ledare/dödsruna.

Om Sverige skulle ha försett den ständigt misshandlade Dan Park med samma polisskydd skulle halva den anglosaxiska världen förmodligen ha kallat hem sina ambassadörer i protest. För att inte tala om hur reaktionerna skulle ha blivit om Frankrike skulle ha erbjudit Robert Faurisson en liknande samhällsservice när det begav sig.

...

Intellektuellt och konstnärligt var Lars Vilks gärning betydelselös. Men som påminnelse om hur Sverige fungerar var hans liv intressant. Särbehandlingen av Vilks visar att vi fortfarande är mer av en familjestyrd mediestat än en demokratisk rättsstat, där DN och Expressen bestämmer vem som förtjänar det allmännas skydd. Myndigheter och domstolar lyssnar, lyder, tar en kaffe och pratar sedan om alla människors lika värde.

https://www.friatider.se/lars-vilks-...igt-om-sverige

Det FT missar är det som har koppling till Vilks' institutionella konstbegrepp. Analysen fokuserar för mycket på media och politiska positioner, även om de sakerna också är viktiga. Vilks var mindre kontroversioell än Park eller Faurisson, han var inget allvarligt hot mot makten. Men en viktig anledning till att han särbehandlades var att han spelade ett spel med institutioner, kontaktnät och kulturellt kapital. På så vis har FT rätt i att Vilks lär oss att svenskt rättsväsende är djupt ojämlikt. Med den insikten bör dock följa att vi alla måste gilla läget, och själva arbeta för att överträffa våra fiender i inflytande, trådar att dra i, självklarhet i våra moraliska anspråk, och fara för förlorat kapital för den som vågar angripa oss.

De som gapar mest om återinförande av blasfemilagar för tillfället är ironiskt nog liberaler. De som alltså en gång i tiden gick i bräschen för att avskaffa dem. Nu tror jag väl att de tänkt sig någon juridisk slamkrypare typ dribbla med gummiparagrafen hmf för att skydda just Islam från kränkningar. Att det liberala etablissemanget skulle erbjuda Kristendomen motsvarande skydd har jag svårt att tänka mig. Men det visar bara vad vi har att göra med vilket vi konservativa vetat hela tiden. Hycklare som saknar allt vad heder, moral och rättskänsla heter.

Jag tror att det mer intressanta här är inte vem som har rätt och fel i någon metafysisk verklighet som ingen ändå kan bevisa, det som är intressant för min del är vem som tillslut kommer att vinna kriget om vad som man får och inte får säga.

Dom du säger är det en brinnande tro på deras rätt i frågan från muslimernas sida och en enorm vilja till självuppoffring, att skada fienden och att även organisera sig i föreningar och stater för att bojkotta, hota och bränna ambassader från fjärran länder som låter en och annan tokig individ kränka muslimernas sanning.

Man kan ju lätt snyfta och säga att muslimerna är barbarer här och vi är civiliserade och toleranta, men det är ju en jävla dynamit att ha en sådan glöd i sin tro att bara några enskilda smått självmordsbenägna galningar vågar provocera din religion i en liberal era där provokation av religioner och "konservativa krafter" brukade vara folksport i väst.

Liberaler å andra sidan kan ju dela sig i två läger och säga å ena sidan att det är rätt att få provocera vem man vill eller å andra sidan att det är hatbrott, göra dåliga referenser till statsorganiserade bokbål i nazityskland eller liknande. Det viktiga här är att även de liberaler som säger att alla ska ha rätt att provocera inte är beredda att gå ut i gatan för att försvara galningarna som provocerar. De kanske vill skicka några poliser som ska riskera skada sig för att det är deras jobb att skydda yttrandefriheten, men muslimer går ut alldeles gratis för att ta sina risker och visa med vilken glöd som de tror på sin sanning.

Hur ska du vinna ett krig där den ena sidan inte har soldater som är villiga att försvara sin sanning, medan den andra sidan kan rekrytera en arme av unga grabbar fyllda med testestoron från gatan?

Det är en förlorande kamp för liberalerna. Det är en uppvisning av makt och sammanhållning från muslimerna å andra sidan. Islam bevisar återigen tillslut vara borgen som inte kan erövras av modernismen. Det är enkelt att här beskylla islam för att vara en absurd illusion som massa hjärntvättade idioter söker försvara, men då glömmer man enkelt att nästan allt kan sägas vara en illusion; inklusive iden att yttrandefriheten är helig. Hur kommer det sig att den är helig? Är någon villig att dö för yttrandefriheten så som muslimer är beredda att dö för sin heliga profets heder?

Det enda som är heligt tillslut är det som människor är beredda att dö för. Man kan i metafysikens abstrakta värld diskutera hur mycket som helst om rätt och fel, sanning och osanning, men det översätts inte bara därför till den verkliga världen. En galning som Socrates kanske älskade sanningen så mycket att han var villig att dö för den, liksom Jesus, men de allra flesta älskar livet mer än sanningen.

De som är till vänster om de som var liberaler från början.

Liberalismen tror på yttrandefrihet, rätt och slätt.

Frågan blir ett lackmuspapper, för socialismen har aldrig trott på yttrandefrihet.

Nimis var aldrig särskilt känd i Stockholm, men den saknar inte betydelse för det... angående stockholmsmagasinet FT. Vilks avsåg nog aldrig att hota makten, ens inom konstetablissemanget.

Park är knepigare än Vilks rent juridiskt och ideologiskt. Jag har dålig koll på honom. Jag får kolla upp... han målade svastikor va?

Jag tror det är meningslöst att förbjuda symboler, det är så enkelt att skapa nya i martyrskap. Så förbjöd man även T-runan...

Makten sitter i spjuts ände. Våld är det ultimata maktmedlet.

Folk som kämpar för yttrandefrihet brukar finnas i länder som saknar den. Ofta kanske det inte enbart är själva yttrandefriheten som är central för dem, den blir en bisak när de yttrar vad som inte får yttras.

Liberalismen ser yttrandefrihet som en grundpelare då en progressiv demokrati kräver yttrandefrihet helt enkelt. Svårt att vara progressiv annars. Socialisten har redan alla svaren och känner framtiden. Då blir det lättare att göra inskränkningar i yttrandefriheten, man vet ju redan vad som skall sägas. Och man vet vilka ord som riskerar att stoppa framtiden. Liberalismen är mer planlös.

Det som är intressant är åt vilket håll islam i Europa går. Det är utomlands man protesterar, och man vill nog trycka till lite extra för alla pekpinnar om värdegrunden Sverige serverat genom åren. Frågan gör det ju tydligt hur olika vi resonerar.

Vilks pekade på att muslimerna var tvungna att lära sig att ta hädelsen i vacker hand. Jag ser det som riktigt och har svårt att se hur två så olika kulturer skall kunna leva tillsammans annars... ja eller två, de är ju fler än så.

Framtiden får utvisa, men hyckleriet som uppstår i realpolitiken just nu är knepigt. Koranbränningarna är nogsamt uträknade för att ställa oss i schack matt. Tillåts de blir det våld, kanske mycket våld. Förbjuds de tvingas vi gå emot vår värdegrund. Jag tror det kommer en dag när islams makt återigen utmanas i muslimska länder. Frågan då är vilken sida vi tar.

Med "vi" avses Sverige.

Liberalerna är de ursprungliga religionskritikerna. Socialister kom senare. Sekularismen och den efterföljande humanismen som kommit att prägla våra samhällen är utpräglat liberala idéer.

Det är riktigt och jag framhärdar i att många som idag kallar sig liberaler inte är det. De är socialister i någon mening. De slutade kalla sig socialister när muren föll, och har sedan velat tillhöra det vinnande laget. Det vimlar av gamla VPK:are i miljöpartiet.

Den som vill inskränka yttrandefriheten är inte liberal.

Som du vet hade socialisterna inte den synen, utan tvärtom reglerades vad som fick kommuniceras hårt.

Därav min analogi med ett lackmuspapper.

Frågan är ju varför konservativa inte hoppar på tåget? Chansen finns ju att freda korset, bibeln och kungen.

Det är ju en välkänd och högst dubiös invändning att ”de inte är riktiga liberaler”. Till saken hör att liberaler såväl som socialister har drivit igenom borttagande av hädelselagar och lag om trosfrid med hänvisning just till att yttrandefriheten väger tyngre. Men liberalism i teorin och i verkligheten är precis som kommunism väldigt olika djur. Att liberalismen i verkligheten tycks gravitera mot marxism borde inte förvåna givet de gemensamma rötterna.

Själv brukar du ju avfärda med att "de är inte riktiga konservativa".

jag tror det var just socialisterna som tog bort blasfemilagarna 1970 under begynnelsen på Palme-eran. Men de hade ingen allians med kyrkan och monarkin. De förlorade inga röster på det.

Sossarna var ju även ute med att stoppa parabolantenner (TV3) och att beslagta FBs server. De pejlade piratradio, som ju var förbjuden. Vi hade statsmonopol på sänd media.

Du hade visselkonserterna mot SD.

Så har du ju även realsocialismen som den såg ut på 1900-talet med allt från Pravda till gud vet vad.

När de nu vill ömka muslimer är det för att inte förlora deras röster. (Tror jag) Det enda som är viktigt för en socialist är att de själva får komma till tals.

Det skall bli intressant hur denna regeringen hanterar det. Det blir en knepig lagskrift att skriva när de nu ser över ordningsreglerna. Det blir rimligen svårt att stoppa koranbränningar utan att även stoppa exempelvis att man bränner Israels flagga.

Nej, den kålsuparteorin kan du inte dra. Däremot brukar jag skilja på burkeansk/anglofil konservatism och kontinental konservatism. Vilket ligger helt i linje med gängse och vedertagna definitioner. Att Burke sen de facto satt som parlamentsledamot för det liberala partiet och inte det konservativa kan förstås inte döljas.

Just lagen om trosfrid togs bort 1970, ja. Men det var med hänvisning till att yttrandefriheten vägde tyngre. Såväl socialister som liberaler drev igenom detta.

Liberaler och socialister har i praktiken visat sig ha samma syn på yttrandefrihet. När de inte har makten eller behöver utrymme för att angripa åsiktsmotståndare så är de för yttrandefrihet. Annars inte. Det ser vi tydligt nu med koranbränningarna. Jag ser inte det här som märkligt på något sätt eftersom vare sig den liberala eller den socialistiska vänsterns idéer överlever kontakt med verkligheten.

Som konservativ kan jag kosta på mig att dra på smilbanden åt den vånda som dagens liberalsocialistiska nomenklatura i Sverige känner. Återinföra lagen om trosfrid skulle vara ett oerhört nederlag för dem. Återstår att vränga paragrafer så muslimerna håller sig lugna. Men det kommer bara att bevisa att Sverige inte är någon riktig rättsstat utan bara har en uppsättning av lagar och paragrafer som kan tolkas som det passar i sann rättsnihilistisk anda.